Julen, son är en av det kristna kyrkoårets största högtider, firas till minne av Jesu födelse. Det var på 300-talet i Rom som dagen förlades till 25 december, den dåtida vintersolståndsdagen, och därmed trängde ut den senantika fest med vilken man firade solgudens födelse.

Hos oss är julsederna en blandning av hedniskt och kristet. Det fornsvenska ”iul” betecknade den hedniska midvinterfesten med offer och dryckeslag. Förråden efter skörd och slakt gjorde också den kristna julen till en överflödande fest med julbak, julgris, gröt och öl. På julafton (dopparedagen) skulle man doppa i grytan (brödskivor i köttspad). På julen fanns tid för lekar och tävlingar (kappkörning från julottan, Staffansritt, stjärngossar). Julklapparna har troligen samband både med romarnas gåvor vid saturnalierna och kontinentens Sankt Nikolaus. Dennes roll som gåvoutdelare övertogs av Julbocken, senare av jultomten.

Julgranen smyckad med tindrande ljus, glitter och godsaker kom till oss från Tyskland och hade troligen från början magisk innebörd. Den infördes först på slott och herrgårdar, men mot 1800-talets slut blev den vanlig i de flesta hem. Vid granen samlas familjen för julklappsutdelning och lekar, och runt den dansas de traditionella ring- och danslekarna.

Julbocken ingick förr i julupptågen, då utklädda ungdomar drog runt mellan gårdarna. Bocken hade samband med firandet av Sankt Nikolaus, som på kontinenten gav barnen gåvor och som hade djävulen, klädd som bock, i sitt följe. Hos oss fick bocken dela ut klapparna. Julbockarna av halm har säkerligen hedniskt ursprung (fruktbarhetsmagi).

____________________________________________________________________

Saturnalier, fest i antikens Rom, firad under uppsluppna former till Saturnus ära efter vintersådden. Festligheterna började 17 december och pågick i flera dagar. Bl.a. skickade man varandra presenter och hade bjudningar, där slavarna ofta satt vid husböndernas bord och betjänades av sina herrar.

Saturnus, i romarnas religion ursprungligen en sånings- och skördegud, som senare identifierades med den grekiske guden Kronos.

____________________________________________________________________

Nikolaus, av Mura, den helige Nikolaus, d. Ca 350, helgon, enligt legenden biskop i Myra i Lykien, berömd för sin välgörenhet och sin undergörande bön, genom vilken han bl.a. räddat sig själv och sina medpassagerare från ett skeppsbrott. N. anses som de sjöfarandes och barnens beskyddare. I stora delar av Västerlandet blev han också populär som skolornas skyddspatron. Hans åminnelsedag 6 december firades där med fester, vid vilka en utklädd N., åtföljd av djävlar, utdelade gåvor till flitiga barn och straffade de olydiga. I de protestantiska länderna kom N. att knytas till julfirandet och fick där en funktion besläktad med jultomtens i Norden; i Tyskland kallas N. också Niklas eller Klaus, i anglosaxiska länder Santa Claus. I Norden föll Nikolausgestalten bort, medan djävlarna i hans följe förvandlades till julbocken.

____________________________________________________________________

Tomte

Ur Bonniers Stora Lexikon

I nordisk folktro var tomten ursprungligen ett slags naturväsen, en mycket liten gammal man som var knuten till en bestämd gård – tomte är en avledning av ordet ”tomt”. Han måste fjäskas för en smula om han skulle skydda gården mot olyckor; blev han retad eller ringaktad kunde han i stället vrenskas och ställa till sattyg. Denna husande ansågs under vissa tider och i vissa länder (t.ex. i Tyskland) vara en avsigkommen individ ur Lucifers anhang, som krävde tillbedjan mot att han gjorde gårdsfolket tjänster. Ibland kallades han för tomtevätte och ansågs vara släkt med andra vättar i skog och berg.

Särskilt bergvätten har bidragit till vår uppfattning om hur en tomte bör se ut. Han kan ha en faktisk bakgrund: både forntidens egyptier och antikens greker och romare tycks ha utnyttjat småvuxna människor för att gräva fram metaller ur trånga gruvgångar. Av praktiska skäl var de klädda i kort kolt, som inte hindrade deras rörelsefrihet, och kapuschong som skydd mot dropp och småras. Den populära frygiska mössan påminner med sin speciella ”stukning” om luvan, tomtens främsta kännetecken. Med tiden utvecklades dessa verkliga ”hantverkstomtar” till fantasifigurer: personal i tomteverkstaden, där julklappar tillverkas.

Den givmilde julklappsutdelaren räknar dock andra anor: i Norden var det julbocken (dvs. Människor i bockmask) som traditionellt klappade på dörren och kastade in en present på julen. Lika hemlighetsfull var biskop Nikolaus, som anonymt gav gåvor till behövande barn i sitt biskopsdöme i Lykien, Mindre Asien. Han blev så småningom helgonförklarad och skyddspatron för barn och för sjöfarande, med festdag 6 december. Snart sagt varje hamnstad fick sin S:t Nikolai-kyrka (t.ex. Storkyrkan i Stockholm).

Nikolaus gav namn åt vår tomtenisse (Nikolaus blev Nils, ”Nisse”), som dock är en gestalt av lite annat kynne, mer spjuveraktig och rastlös än den vördnadsbjudande man i fotsid klädnad, som delar ut julklappar till snälla barn och bannor åt de stygga.

Jultomten blev allmän på 1800-talet, och i Sverige är det framför allt Jenny Nyström som format gestalten, när hon efter utländsk förebild började teckna helgkort 1886 (julkortet hade introducerats i England 1843). Denne trevlige gubbe blev snart kommersiellt mycket gångbar; det dök upp tomteskur, tomtebloss och tomtebrus (ett läskedrycksextrakt) på marknaden, och tomten besjöngs t.ex. i Tomtarnas vaktparad (Av Kurt Noack). Till folktrons gårdstomte anknöt däremot Viktor Rydbergs berömda dikt Tomten (1882): ... Endast tomten är vaken.

Hustomten

Denne enstörige tjänsteande, bosatt på ”tomten” i stallet eller ett uthus, var en knepig figur som man måste hålla sig väl med. En skål gröt var det minsta tacket för all hjälp i stall och ladugård.

Lucia

Ur Bonniers Stora Lexikon

Lucia (av latin lux, ljus), S:ta Lucia, italienskt helgon, enligt legenden en kristen jungfru i Syrakusa på Sicilien, som 304 led martyrdöden. Då en hednisk yngling förälskat sig i hennes vackra ögon skall hon ha rivit ut dem och skickat honom dem på ett fat; hon fick dock synen tillbaka och betraktas därför som ögonläkarnas skyddshelgon. Hon avbildas ofta hållande sina ögon på ett fat. Luciadagen, 13 december, var ursprungligen förlagd till dagen för vintersolståndet och övertog åtskilliga hedniska föreställningar och bruk. Seden att låta en krans kring håret, ofta följd av tärnor, på Luciadagens morgon bjuda omkring välfägnad, bl.a. ”lussekatter”, är en julsed som införts från Tyskland. Luciafirande med gästabud etc. är i Sverige belagt ända sedan 1600-talet; det var länge främst lokaliserat till Västsverige. Firandet tog särskild fart sedan Stockholms Dagblad 1927 börjat anordna Luciaval och Luciatåg med välgörenhetsinriktning. Sången Sankta Lucia är en populär italiensk melodi av Teodoro Cottrau till en neapolitansk folkvisetext; svensk text av A. Rosén