Det kan självklart diskuteras hur framträdande judehatet var bland kyrkofäderna. Men det rör sig definitivt inte om ”detaljer”.
Det finns knappast utrymme att kommentera allt i Göran Beijers innehållsrika debattinlägg om kyrkofäderna och antisemitismen (27/7), men några invändningar och påpekanden vill jag göra:
1) Göran Beijer tycker att det är fel att använda ordet ”antisemitism” när man talar om kyrkofäderna. Han har rätt i att själva begreppet myntades först i slutet av 1800-talet, men fel när han antyder att antisemitism som fenomen uppstod först då. I en bred vetenskaplig litteratur används termen antisemitism generellt om negativa föreställningar, diskriminering och förföljelse som har drabbat judar, vare sig hatet har grundats på föreställningar om judisk religion, kultur eller ”ras”.
Antisemitismen i alla dess former har ständigt pekat ut judarna som ett kollektivt hot, i maskopi med tillvarons onda krafter. Man må tvista om definitioner, men det är så jag använder ordet och i den bemärkelsen framstår mycket av innehållet i kyrkofädernas Adversos Judaeos-litteratur som antisemitisk, även om rastänkandet inte ingår.
2) Påståendet att kyrkofäderna var barn av sin tid är naturligtvis sant. Individer och grupper måste förstås utifrån sitt historiska sammanhang, men om man ska göra en bedömning av människors liv och insatser fungerar talet om ”barn av sin tid” som en dålig ursäkt. En moralisk prövning måste rimligen vila på allmängiltiga principer.
När någon exempelvis hävdar att ”det är en kristens plikt är att hata judar” (Chrysostomos), eller ”jag skulle med glädje bränna ner deras synagogor” (Ambrosius), då reagerar åtminstone jag och börjar fundera över vilken människosyn som ligger till grund för sådant tal. Att somliga kyrkofäder kämpade för ett samhälle som bara tillät en enda religion kan visserligen, som Beijer skriver, förklara en del, men det gör knappast saken bättre. Snarare tvärt om - särskilt för judarna.
3) Är det verkligen judisk tro som Paulus så aggressivt motarbetar? Hade kanske Paulus en i grunden lika hatisk inställning till det judiska som kyrkofäderna? Jag tror inte Göran Bejer gör det, men många har läst Paulus på det sättet.
I otaliga predikningar och uppbyggelseböcker har man målat upp hur Saulus, en mordisk och egenrättfärdig jude, förvandlades till Paulus, en god kristen som efter omvändelsen vigde sitt liv till att bekämpa den ”judiska” lagiskheten.
Men den här typen av Paulusbilder - liksom nidbilderna av judendomen i nytestamentlig tid - är idag starkt ifrågasatta inom teologisk forskning (Krister Stendahl var tidigt ute) och inrymmer i sig, vill jag påstå, en god portion antisemitiskt anstruken bibeltolkning.
Utrymmet här medger inga djupare analyser - och jag är kanske inte heller rätt person för det - men jag tror att det är viktigt att föra en fördjupad diskussion just om Paulus och judendomen. Också här kommer det kanske att krävas en och annan omprövning.
4) Hur framträdande judehatet var bland kyrkofäderna kan naturligtvis diskuteras, men att som Göran Beijer antyda att det skulle röra sig om ”detaljer” saknar all rim och reson. I stället för att bagatellisera (men utan att behöva ta avstånd från allt i deras förkunnelse) tror jag att vi måste inse att demoniseringen av judarna faktiskt var en del av kyrkofädernas världsbild och att de därmed lämnade ett mörkt arv efter sig.
Jag vidhåller att det går utvecklingslinjer från kyrkofädernas ”judiska” stereotyper och hotbilder, genom århundraden av europeisk historia, fram till den moderna antisemitismen och Förintelsen, en tragisk utveckling som historiker och kännare av antisemitism har skrivit om i decennier. (Själv har jag med behållning läst Rosemary Ruether och, på svenska, Jesper Svartvik, bara för att nämna ett par.)
5) Till sist vill jag, som tidigare gjorts i den här debatten, lyfta fram att man från kristet håll, inte minst inom den katolska kyrkan, under de senaste decennierna sökt göra upp med antisemitismen och samtidigt bygga broar till judendomen.
De flesta lär hålla med om att detta arbete är angeläget, inte minst för oss i olika kyrkor som har till uppgift att förkunna. Frågan handlar inte bara om historia, paulinsk teologi, fjärran kyrkofäder eller världsvida kyrkosamfund, utan i lika hög grad om värderingar, förhållningssätt och självbilder vi bär inom oss här och nu.
