Det började med Dagens artikel om pingstpastorn som lämnade sitt jobb eftersom han tappat sin tro på treenigheten. Sedan dess har debatten kring Fadern, Sonen och den helige Ande gått varm. Därför låter vi teologen Peter Halldorf ge sin personliga syn på vad den klassiska tron på Gud som tre fast ändå en innebär.
Guds treenighet gäckar matematiken.
Den är en korsfästelse för tanken. Och den får allting att falla på plats.
Vi talar om tron på den ende Guden som den eviga gemenskapen mellan Fadern och Sonen och den helige Ande. Den kristna teologins hjärta. Vår tros gnistrande diamant. Frälsningens bråddjupa källa.
Guds treenighet är paradoxalt nog den för förnuftet mest oåtkomliga kristna tanken - och på samma gång det som gör Gud verklig och gripbar för människan.
Den väsentliga innebörden av läran om den heliga Treenigheten är att Gud till själva sitt väsen är koinonia, gemenskap. En gemenskap är bara tänkbar i ett samspel mellan flera personer. Om Gud endast var Fadern, hur skulle han då kunna vara kärlek? Om Gud endast var Sonen, vem skulle han då dela sin kärlek med i tidsåldrarnas begynnelse? Gud skapade inte människan av nödvändighet, för att ha någon att ge sin kärlek åt. Han behövde inte oss eftersom han i sig själv - i den eviga vänskapen mellan Fader, Son och Ande - är den fullkomnade kärleken.
Redan här skilde sig kristen tro på ett radikalt och utmanande sätt från såväl judisk monoteism som platonsk monism. Inte så att de kristna talade om flera gudar. De bekände sig till den Ende Guden, men denne Gud var inte ett fjärran, ouppnåeligt väsen. Han var Fadern som älskade Sonen som fröjdade sig i Anden - och inbjöd människorna att delta i den gemenskap som är av evighet.
Den stora gåtan, Guds treenighet, blir i själva verket det som får Gud att framstå som person, och inte bara som ett avlägset outgrundligt väsen.
Även om begreppet ”treenighet” inte förekommer i Bibeln, ger sig Gud till känna som Fader, Son och Ande redan vid historiens början. I Nya testamentet lyser den trinitariska hemligheten allra klarast i Johannesevangeliets referat av Jesu avskedstal: ”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid.” Sonen är den som beder, Fadern är den som sänder, Anden är den som kommer.
Hos Johannes blir det uppenbart att Fader, Son och Ande är långt mer än tre skepnader för en och samma Gud. Det är tre personer. Vår tids individualism, där vi inte nödvändigtvis betraktar våra liv i relation till varandra utan ofta talar om oss själva som ”individer”, har förändrat innebörden av ordet person. När detta används inom Treenigheten ska det i första hand förstås som ett relationsbegrepp. Fader, Son och Ande är personer i den meningen att de existerar i förhållande till varandra. Relationen är avgörande för identiteten. Gud är en, men ingen solitär. Han är en överflödande, evig kärleksrörelse i vilken Fader, Son och Ande är vad de är genom sitt förhållande till varandra.
Vid ett och samma tillfälle i Nya testamentet, i samband med Jesu dop i Jordan, möter vi både Fadern, Sonen och Anden, och var och en agerar på ett personligt sätt, det vill säga i relation till de övriga. Men det är aldrig tre gudar. Inte heller är det tre aspekter av Gud. I Gud råder en fullständig enhet, därför bekänner vi med judarna att ”Herren är en”, men det är en enhet i relation.
All logik slår knut på sig själv när den försöker komma åt den Treeniges hemlighet. Gud leker med oss, gäckar vår klokskap, inbjuder oss till sin vänskap. Det finns en hemlighet i siffran tre som glider undan både vårt sätt att tala om ”en” och om ”mångfald”.
Här rör vi oss inte på matematikens område. Talet tre i Treenigheten är inte ett antal. De gudomliga personerna kan inte adderas. Fadern är i Sonen, och Sonen i Fadern, och Anden rör sig tillsammans med Fadern och Sonen i en svindlande kosmisk dans!
Vi är uppbjudna till den gudomliga dansen, skapade till att förenas med Gud. Vänskapens väsen, som är enhet, kan inte träs på en kulram. Det kan bara erfaras, läppjas på, förundras över och - förvandla hjärtat. Först när vi dras in i Guds treeniga liv, blir det också möjligt att, inifrån, begrunda och sätta ord på det vi erfar. Våra ord får då med nödvändighet karaktären av lovsång mer än utläggning. Det blir en kärleksförklaring mer än en avhandling.
Samtidigt resonerar de tidiga kristna logiskt även beträffande mysteriet. De säger: Om det är i Sonens och Andens namn vi blir döpta och välsignade, liksom i Faderns namn, kan då Sonen och Anden vara något annat än Gud?
Som kristna lovsjunger vi den Ende Guden som gemenskapen av Fader, Son och helig Ande. Vore inte Sonen och Anden Gud, av samma väsen som Fadern, då skulle man med rätta kunna anklaga oss för avgudadyrkan.
Den kristna tron på Gud så som trinitarisk - ordet kommer av latinets trinitas som är sammansatt av tres, tre, och unus, en - växer alltså fram ur de första kristnas erfarenhet av Gud, inte ur deras spekulationer om Gud. Förkunnelsen om en treenig Gud var i den tidiga kyrkan inte ett utslag av teologisk innovation för att väcka uppmärksamhet och kittla tanken. Man hade helt enkelt mött Gud som en och tre på samma gång.
De unga kristna församlingarna var fast rotade i en monoteistisk gudssyn. ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en”, löd den judiska trosbekännelsens första sats. Men ur mötet med Jesus växte övertygelsen att Kristus var Gud, inte bara en halvgud eller en ovanligt gudabenådad människa. Och när de på pingstdagen erfor Andens närvaro stod det klart att den helige Ande är Gud.
Även om treenigheten som teologiskt begrepp inte finns i Nya testamentet, är dess texter fyllda av exempel på hur de kristna erfar Gud som en och likväl tre distinkta och var för sig verksamma personer. De möter Jesus och delar hans uppståndelseliv. De tillber Fadern som sänt Sonen som sin stora kärleksgåva. De tar emot vägledning och upplysning från Anden.
Det är när de sedan reflekterar över vad de varit med om och försöker sätta ord på sin erfarenhet, det sätt på vilket Gud uppenbarat sig i deras personliga liv, som treenighetstanken tar form och blir grundläggande för den kristna förståelsen av Gud och därmed av världen. Den stora kristna trosbekännelsen från 300-talet utgör en bekännelse av de troendes gemensamma erfarenhet av Gud som Fader, Son och Ande. Och den skänker skydd mot de missförstånd som kan uppstå även bland fromma bibelläsare.
De ifrågasättanden av den kristna treenighetstanken som under senare tid gjort sig gällande framförs konsekvent med bibelord som stöd. De har dessutom gemensamt att de är förbundna med en starkt kritisk syn på kyrkans utveckling efter den apostoliska perioden.
Men den som intagit ståndpunkten att kyrkan avföll från den nytestamentliga mönsterbilden redan efter någon generation ställs inför ett annat dilemma. Hur ska man då se på kanon, det vill säga Nya testamentets skrifter?
De som under bön och mödosamt arbete kom fram till vilka evangelier och övriga skrifter som skulle utgöra vår bibel var just de kyrkofäder som dessa kritiker förkastar.
Och inte kan väl någon på allvar mena att den tidiga kyrkan var ledd av Anden vid kanons tillkomst, men avfällig och ovärdig att lyssna till i alla andra avseenden?
Återstår alternativet att välja samma selektiva hållning till Nya testamentets skrifter som de grupper i den tidiga kyrkan som inte kunde acceptera Gud som Fader, Son och Ande. Men på vilka grunder kallar vi oss då kristna
Publiceringsdatum: 2007-06-15
Avdelning: Nyheter, Tro o kyrka
Källa: Dagen
