Hebreisk förståelse av begreppen

Elohim och tillbedjan
Del 1

Av  Ketriel Blad
Avskrift från undervisning vid Pesach-konferensen i Vallersvik

Innan jag går in på det annonserade ämnet vill jag först ge en bakgrund som är viktig för förståelsen av de två begrepp som jag skall ta upp.

När vi börjar att djuploda i skrifterna är det många som frågar sig hur det ligger till med Guds enhet. Vi sjunger ju och vi säger att Herren är en, och då kommer man i konflikt med det som man har lärt sej att Herren är tre. Hur är det med detta? Jag är medveten om att det här är ett väldigt känsligt ämne, därför att från och med någon gång på 300-talet så etablerades den Atanasiska trosbekännelsen. Den utarbetades under ett par hundra år och kom att kallas för Treenighetsläran. När kejsar Konstantin sammankallade till det Niceanska kyrkomötet år 325, så handlade det inte om treenighet utan om tvåenighet. Man använde inte det ordet, men man diskuterade Sonens gudomlighet.

Man kom till slutsatsen att Sonen är av samma "substans" som Fadern. Man använde ett grekiskt ord och hellenistisk filosofi för att kunna förklara Guds natur.

Mötet i Nicaea

Man valde alltså att inte använda den hebreiska terminologin och det hebreiska tänkandet för att försöka förstå Guds natur. Man försökte definiera gudomen och skapade så den Nicenska trosbekännelsen. Den används i stort sett av alla kyrkor som har arv från den romersk katolska traditionen. Detta gäller alltså även de lutherska kyrkorna och frikyrkorna. Den Nicenska trosbekännelsen säger att Sonen är av samma substans som Fadern. Man använder här ett grekiskt ord som är mycket diskutabelt och svårförståeligt, "homousis". Man kan fundera vad ordet "substans" betyder? Är det en kemisk förening eller andlig förening eller vad är det? Man måste gå till den grekiska filosofin för att förstå detta.

 Kejsar Konstantin var värd för mötet

Kyrkomötet i Nicaea var ett försök att tysta ner prästen Arius som ansågs vara en villolärare. Det var några av ledarna i den dåtida kyrkan som var ganska pluralistiska och som ansåg att Arius vann för många efterföljare. Enligt en man som studerat teologi i Tyskland och som jag kom i kontakt med i Spanien, sa att under Arius tid så var det 80% som följde hans lära. Några ledare ansåg alltså att man måste stoppa Arius och man anordnade det Niceanska kyrkomötet år 325. Alla biskopar inbjöds utom de judiska. Roms kejsare Konstantin stod som värd och inbjudare, och bekostade allas mat och uppehälle. Hans syfte med mötet var att få en enhetlig lära, en enhetlig teori. Han var inte intresserad av teologi utan han var intresserad av politik. Han ville stärka sin makt eftersom hans rike höll på att splittras genom strider mellan de olika kristna fraktionerna. Det berättas att de stred till och med öppet på gatorna med träpåkar och dyligt.

 Prästen Aurius

Det fanns två huvudcentra, ett i Antiokia i Syrien och ett i Alexandria i Egypten. Det var olika skolor som hade olika uppfattning om vem Sonen är och man försökte definiera honom på något sätt. Konstantin gick efter vad majoriteten ansåg i det här kyrkomötet. Prästen Arius var inte där eftersom han inte var biskop, men han representerades av sin biskop som förde fram hans undervisning. De höll på länge och diskuterade under stor kalabalik. Konstantin frågade sina rådgivare var majoriteten låg, för han var intresserad av att göra kristendomen till murbruket i det sönderfallande Romerska imperiet. Detta var också syftet med att han sammankallade till kyrkomöte i Nicaea. Han ville ha en enhetlig kristen lära så att stridigheterna upphörde.

Kyrkohistorikern Eusebius

Kejsar Konstantin menade sig ha fått en uppenbarelse om hur han skulle kunna hålla ihop sitt imperium. En natt när han stod och tittade upp mot himlen fick han se ett kors i ljusskrift på himlen, och hörde en röst som sade: "I detta tecken skall du segra".

Från och med detta så beslutade han att han skulle använda sej av kristendomen för att ena sitt Romerska imperium. Han hade en sekreterare som hette Eusebius som anställdes för att skriva om det som hände. Den information som vi har i dag kommer i första hand från Eusebius kyrkohistoria. Han var anställd av Konstantin för att skriva det som var intressant för Konstantin. Eusebius historiebeskrivning är alltså inte opartisk.

Dualismen mellan andligt och fysiskt

Det utvecklades så att Arius representant kom i underläge och anklagades för kätteri. Man utarbetade då det som blev den Niceanska trosbekännelsen. Biblisk tro är hebreisk förståelse av begreppet tro, och det handlar inte om att tänka rätt utan det har med en rätt relation att göra. Det tar vi en gång till! När Bibeln talar om tro så är det inte någonting man tänker!

Tro har med relation att göra! I den kyrkohistoriska traditionen så ärvde man den hellenistiska världsbilden där idévärlden är den viktiga. Man anser att det man tänker är det verkliga, inte det man gör. Detta har med platonism att göra. Platonismens dualism var det som undervisades i den hellenistiska världen. Det som syns, det som känns och det man kan ta på, är overkligt. Det som egentligen finns är idévärlden, den andliga världen. Detta finns fortfarande väldigt starkt inom kristna sammanhang. Detta är främmande för hebreiskt och bibliskt tänkande. Gud skapade materien och sa att den var god, men den hellenistiska läran säger att materien är ond. Då man anammade denna uppfattning om tro, blev tro till något  man tänker istället för något man gör
 Jag hörde en gång en berättelse ur boken "Humor i helgade hyddor". Det var en pastor som sa: "Låt oss sjunga sången: Under sång och dans skall man säga alla mina källor äro i dej.- Och vi kan väl åtminstonde stå upp".

Någon säger: "Jag behöver inte dansa jag dansar i min ande". Jag undrar hur det går till? Nej, du kan inte dansa med anden, du måste dansa med kroppen. Jag lyfter händerna i min tanke. Detta är en dualism som inte stämmer med det hebreiska enhetstänkandet. I den grekiska världen räcker det att tänka hur Gud är, att bekänna en rätt lära.

Den athanasiska trosbekännelsen

Det utarbetades ett väldigt sofistikerat tankesystem grundat på grekisk filosofi som skulle gälla i den kristna kyrkan och som alla skulle aceptera.

Den Atanasiska trosbekännelsen är ett sammandrag av den Niceanska och det som senare togs upp år 381 i Konstantinopel. Där formulerades treenigheten, eftersom man också innefattade den Helige Ande i "gudomen". Detta skedde alltså inte förrän i slutet på 300-talet. Det var inte frågan om Anden i Nicea år 325, utan där bearbetade man Sonens gudomlighet och fastställde att han hade samma substans som Fadern. Den Athanasiska trosbekännelsen sammanställer dessa två kyrkomöten till en formulerad lära. Man säger bland annat att Fadern är allsmäktig, Sonen är allsmäktig, Anden är allsmäktig. Men det finns inte tre allsmäktiga utan det är endast en allsmäktig G-d. I slutet på den Atanasiska trosbekännelsen står det: "Den som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen".

Frälst genom att tänka rätt

Det här är alltså en allmänt vedertagen trosbekännelse inom alla kristna kyrkor. Då kan man ställa sej frågan om detta är det budskap som Bibeln lär när det gäller frälsningen? Var står det att den som inte tänker så om treenigheten kan inte bli frälst? Med detta säger jag inte att allt är fel det man formulerat i den Atanasiska trosbekännelsen. Det jag säger är: Var finner man bibliskt stöd för att det är ett rätt tänkande om treenigheten, som frälser? Nej, frälsningen ligger på ett helt annat plan än tankens, än idévärldens!

Den finns inte i några fint uppställda formuleringar som man lär sig utantill, utan att kanske förstå vad det betyder. Det är inte där frälsningen finns! Trots detta så har detta predikats i Katolska kyrkan och folk har gått på det. Dom har acepterat det och sagt: "Jag tror på det här och det här, därför är jag frälst". Man har kanske inte haft någon frälsningsupplevelse, man har inte fötts av G-ds Ande.

Frälst genom en relation

Det som frälser är inte om man tänker rätt, utan om man har en personlig relation till Chefens son. Den som har Sonen han har livet! Den som inte har Sonen, han har inte livet! Har du Sonen? Känner du Sonen? Ja, lite grann!

Det räcker för att bli frälst. Ett vet jag, jag som var blind kan nu se!
G-d renade mig från synden genom Messias blod. Jag tror att G-d uppväckte Honom från de döda och att han lever. Jag tror att Jeshua är satt till att vara Herre över himmel och jord och jag har erkänt honom som min Herre. Som min personlige  Ledare, Messias, Chef, Kung. Om du med din mun bekänner att Jeshua är Herre och du tror att G-d har uppväckt honom från det döda, blir du frälst. Det räcker! Halleluja!

Man behöver inte gå in i avancerade filosofiska tankebanor. Det är lätt att bli frälst. Vi behöver inte bli filosofer för att bli frälsta. Vi måste göra det lätt för människor att bli frälsta. För att kunna tro måste man först omvända sej från synden. Omvänd er och tro, var Johannes döparens budskap. Det är också Jeshuas budskap. Vänd om från synd! Sluta leva med synd! Lev med G-d och tro på det glada budskapet. Då blir man frälst. Halleluja!

Olika glasögon

Vi skall titta lite på två olika reaktioner när det gäller G-ds underverk beroende på vilken referensram och vilken bakgrund man har. Beroende på vilken förförståelse eller vilka glasögon vi har så uppfattar vi G-ds uppenbarelse på olika sätt. Om G-d gör en sak så kan jag tolka det på ett sätt, såsom jag ser det med dom här glasögonen. En annan som har andra glasögon tolkar samma sak på ett helt annat sätt och drar helt andra slutsatser.

Jag är jätteförvånad när jag ser naturprogram på TV. Hur kan man tro att det inte finns en G-d? Varför ser man inte se G-d i detta? G-d syns ju överallt! Titta på det här lövet!

G-d finns eftersom han har skapat detta löv. Man talar om att djuren har utvecklats under miljoner år. Det djuret har utvecklats, säger dom? Det har skapat fram sej själv på något sätt. Blinda människor! G-d syns ju överallt! Hela jorden är full av hans härlighet! Halleluja!

En hednisk referensram

När G-d gör något så kan vi reagera helt olika, och när vi läser något i Bibeln så kan vi dra helt olika slutsatser beroende på hur vi har tränats att tänka och vilka referensramar vi har. Vi skall se på två folks olika reaktioner av i stort sett samma händelse. Det första läser vi om i Apg 14:8: "I Lystra fanns det en man som från födseln var lam i fötterna och aldrig hade kunnat gå. Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, sade han med hög röst: Res dig upp och stå på benen! Då hoppade han upp och började gå omkring. När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt. Och de kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in i folkhopen och ropade: Människor! Vad är det ni gör? Vi är människor som ni. Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande G-den som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. Han har under gångna släktled tillåtit alla hednafolk att gå sina egna vägar. Ändå har han lämnat många vittnesbörd om att han gör gott. Från himlen ger han er regn och tider med goda skördar och fyller era hjärtan med glädje över maten ni får. Fastän de sade så, var det med knapp nöd de kunde lugna folket och hindra dem från att offra åt dem."

Detta var reaktionen hos ett folk som hade en speciell träning när dom såg G-ds ingripande. Detta var deras tolkning av det som hände: Gudarna har blivit människor.

Torá som referensram

Så skall vi se vad som händer i Matt 9:6-8: "Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder. Sedan sade han till den lame: Stig upp, ta din bädd och gå hem! Då steg mannen upp och gick hem. När folket såg det greps de av fruktan och prisade G-d, som hade gett sådan makt till människor."

Det var samma under, en lam hade blivit botad. Men det var två helt olika reaktioner beroende på vilken teologisk träning dom som såg undret hade fått. Judarna kände sin Torá och dom kom ihåg 4 Mos 23:19 där det står: "G-d är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig."

Här säger alltså Torá att G-d inte är en människa och han är inte en människoson. Detta hade dessa judar som bakgrund och förförståelse, eftersom de kände till gudsuppenbarelsen. Därför reagerade de på ett helt annorlunda sätt än hedningarna när dom såg en människa göra under. Hedningarna sa: "Gudarna har blivit människor!" Men Israels folk sa: "Det är G-d som har gett sådan makt till människor!"

De prisade Israels G-d

Vi skall se en annan reaktion hos det judiska folket. Matt 15:29-31: "Jeshua begav sej därifrån och gick längs Galiléiska sjön, och sedan gick han upp på berget och satte sej där. Mycket folk kom till honom och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra som de lade ner vid hans fötter och han botade dem. Och folket häpnade när de såg stumma tala, krymplingar bli friska, lama gå och blinda se. Och de prisade Israels G-d."

Dom prisade inte Jeshua! Dom prisade Israels G-d när dom såg att Jeshua gjorde under. Låt oss se på en annan text, Luk 7:14-16: "Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: Unge man, jag säger dig, stå upp! Då satte sig den döde upp och började tala, och Jeshua gav honom åt hans mor. De greps alla av fruktan och prisade G-d och sade: En stor profet har trätt fram ibland oss. Och: G-d har besökt sitt folk".

Det här var en judisk reaktion inför Jeshua. Var det någon jude som tänkte: "Nu har den Evige, Allsmäktige, Osynlige, Odödlige blivit människa."
Så reagerade hedningarna som inte hade G-ds Ord.

Israels folk reagerade så här: "Den Osynlige, Allsmäktige, Odödlige, utanför tid och rum, Skaparen, HaShem har sänt en profet, ett sändebud och genom honom besöker han sitt folk Israel. De hade en annan teologisk utbildning. De hade andra glasögon.

De prisade Fadern i himmelen för det som hans sändebud gjorde. 

Änglar är G-ds sändebud

Detta med sändebudstanken är oerhört stark och framträdande i Bibeln. När det kommer en ängel och tänder eld på en buske och gör så att den brinner utan att förtäras, så står det att det var Herrens ängel (sändebud) som uppenbarade sej. När Moshe närmade sej så står det: "När Herren såg att Moshe närmade sej så sade han: Kom inte hit! Ta först skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig."

Vem var det som talade? Var det Herren eller ängeln som talade? Det var båda två. Just det här representantskapet är väldigt stark i den hebreisk/bibliska tanken. Det är som en ambassadör. En ambassadör representerar sitt land, regeringen i sitt land. Israels ambassadör i Sverige representerar Israels regering. Han representerar inte sej själv. Allt han gör och allt han säger som ambassadör tolkas av svenskarna som om det kommer från regeringen i Israel. Om han inte vore trogen sin regering i Israel utan sa saker av sej själv, så skulle han lura svenska folket att tro att regeringen i Israel skulle ha sagt något som dom inte sagt. Därför säger Jeshua: "Sonen kan inte göra någonting av sej själv."

Han är ett sändebud och därför står det att han är vår tros apostel. Apostel betyder sändebud eller ambassadör. Den här tanken är väldigt stark i den bibliska kulturen, så när det kommer en gudsman så säger man att: G-d kommer på besök. Men då tänker man inte att den här mannen är G-d, att gudarna har blivit människor på något sätt, utan att G-d använder sej av sina sändebud, änglar eller människor.

Slut del 1