Lektion 3: Vad är en människa#

Av Ketriel Blad

Läsning: 1 Mosebok 4; Psalm 8; 1 Korintierbrevet 2

Välkomna till lektion nummer 3 i Torá-skolan.

Tillhörande ljudinspelning#

Vikten av att tillbedja Skaparen, i stället för skapelsen#

I förra lektionen avslutade vi med att nämna vikten av att tillbedja Skaparen, i stället för skapelsen och att den värsta synd som existerar är avgudadyrkan och vi har en definition av avgudadyrkan i Romarbrevet kapitel 1.

I andra delen av kapitlet, berättar Rabbi Shaul om avfallet som skedde bland dom första människorna som levde, innan floden, innan Noah och här är en stege av avfall i hans skrift i Romarbrevet 1, från och med 18 och framåt. Vi ska läsa den texten. Jag läser från Bibel 2000 års översättning. Det står så här:

“Ty Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet.”

Det är en del svåra ord här, men vi kan hoppa över dom nu, vi får ta dom längre fram.

“Det man kan veta om Gud, det kan dom ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dom.”

Här ser vi då det vi pratade om förra gången, att Gud är å ena sidan transcendent och å andra sidan immanent. Han är utanför skapelsen, men han visar sig i, och genom skapelsen och det man kan veta av Gud, det är bara det som han har visat av sig själv i den här skapade världen, det är precis det den här versen säger: Och det är helt uppenbart för alla människor att det finns en Skapare, när man ser på skapelsen. Det tog vi upp i första lektionen.

Så det man kan veta om Gud det kan dom själva se, alla människor kan se, att det finns en mäktig Skapare, att det finns en Skapare som har en moral, han har satt upp regler för skapelsen. Det kan man förstå av hela skapelsen, man tittar på det som finns och Gud har uppenbarat det för alla människor, och så vers 20 då.

“Ty allt sedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; eller det finns ingen ursäkt de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades.”

Här ser vi då att det är en självklarhet, när man ser skapelsen, allt vad Gud har skapat, så är det självklart att vi börjar prisar honom.

Om man tittar på fåglarna, om man tittar på många andra djur, så sjunger dom, dom uttrycker sig, nu kanske dom har sjungit till varandra, men det är också en sång för att man är glad och på något sätt finns det en lovsång till Skaparen från allt skapat. Och människan är också tillverkad, gjord, skapad, formad, för att hylla Skaparen och när man inte gör det, så syndar man.

Synd betyder att missa målet#

När inte människan ärar Gud, så gör hon fel och så står det så här, människan kan ju se, det som Gud vill visa av sig själv, i det han har skapat, så när människan inte tillber och prisar och lovar honom, som den han är, som den han visar sig för oss, då begår hon en allvarlig synd, ett allvarligt brott, och har ingen ursäkt för att inte prisa Gud. Och då när man inte prisar Gud, när man inte tackar honom, upphöjer hans namn i den här världen, då blir man förmörkad i sitt sinne. Man blir förvirrad!

Vers 22: “De ville gälla för visa men blev till dårar.”

Ateismen är den största dårskap som finns i världen, man säger att det finns ingen Gud, det är den största dårskapen som finns.

“De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet.” Oförgänglig betyder att han inte kan förändras, han kan inte försämras, han är Evig, han är oföränderlig.

Han är utanför skapelsen, men i den här skapelsen så är han också, han har visat sig som permanent, kan man väl säga. Och så bytte dom ut den här härligheten som Gud har visat av sig själv, hans permanenta härlighet, den oförgänglige Gudens härlighet, det som strålar ut ifrån honom, mot bilder av förgängliga människor.

Det vill säga, om du menar att Gud ser ut som en människa, så är det en typ av avgudadyrkan, du dyrkar någonting annat än den har är, för han har ingen form, han är inte som en människa. Han är utanför tid och rum och därför finns det ingen form hos honom och då kan man inte säga att Gud ser ut som en människa, och man kan inte tillbedja någonting som ser ut som en människa och så går det ännu längre, att man tillber bilder av fåglar, av fyrfotadjur och kräldjur, det är alltså en lägre “värre form”, av avgudadyrkan.

“Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. Det vill säga sexsynder. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, som är välsignad i evighet, amen.”

Här ser vi själva kärnan, definitionen för avgudadyrkan, en felaktig gudsdyrkan och det är den värsta synden människan kan göra. Att dyrka och tjäna det skapade, istället för Skaparen. Det här är definitionen för avgudadyrkan. Man ersätter den oändlige med något begränsat, man ersätter den osynlige med något synligt, man ersätter den levande med något statiskt, men det går inte förändra honom och därför säger Rabbi Shaul här att dom bytte ut Guds sanning och dyrkade och tjänade det skapade istället för Skaparen, men han är ändå välsignad i evighet, amen.

Han kan inte förändras, det vill säga, han förändras inte beroende på om vi tillber andra gudar eller inte. I vår värld, i mitt liv kan han förändras, han kan bli som en liten “pluttelutt” för mig, men det är ju bara min gudsbild som är förändrad, han kan inte förändras, av att jag tänker annorlunda om honom, men i min värld kan har förändras på det sätter.

Och så ser vi resultatet av att inte dyrka Skaparen som den han är, ^"^därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser." Alltså laster, man kan inte ha kontroll på sina begär.

“Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, på samma sätt eller, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Otukt betyder sex-synd. Därmed drog dom själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse. Dom har farit vilse. Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras, uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa. De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden. Ändå är det just så de lever, ja än värre, de tycker det är bra när andra gör det.”

Så att inte prisa Gud, att inte tjäna honom, leder till allt detta som Rabbinen har skrivit här. Därför är det så viktigt, att vi som människor förstår, vad som är syftet med att vi blev skapade och det är frågan som vi måste ställa oss:

Varför finns jag till, varför skapade Gud mig?#

Vi har redan svarat på den frågan. I första lektionen sade vi, med utgångspunkt i Uppenbarelseboken och det finns många andra texter som säger det.

Allt blev till för att Gud ville, att det skulle finnas till. Jag finns till därför att han vill att jag skall finnas, men det är ju inte bara att finnas till. Vi behöver ju göra någonting, för att känna oss tillfreds med att finnas till. Jag kan ju inte bara sitta här med armarna i kors, och inte göra någonting!

Alla har vi lusten att göra någonting, annars är vi sjuka. Så då är frågan om:

Vad vill Gud att jag ska göra?#

Om han nu har skapat mig och allting som finns, så har han ju ett syfte med det han har skapat och jag skulle kunna sammanfatta det så här och det säger också många bibeltexter:

Allt som skapades, är till för att ära Skaparen!

Allt vad som är till, måste ära och lova honom.

Så en av människans absoluta viktigaste uppgifter i livet det är att ära Gud!

Hur kan man ära Gud då? Jo, det gör man genom att respektera honom, böja sig för honom, tacka honom, sjunga lovsånger till honom, men också ta reda på vad han vill att jag ska göra.

Gud har ett uppdrag för mig, det finns en plan med mitt liv, det finns ett syfte med att Gud skapade mig och om jag inte hittar den planen som Gud har för mig, så kommer jag aldrig att bli tillfredsställd i den här skapelsen. Gud vill att jag ska göra vissa saker och när jag gör dom sakerna, då känner jag glädje och lycka. Om jag inte gör det, kommer jag inte att uppnå tillfredsställelse och det har Gud skapat i mig någonting, som känner glädje och lycka och tillfredsställelse, när jag gör, vad Gud vill att jag ska göra.

Lycka är en biprodukt av att lyda. Vill du bli lycklig? Lyd Gud!

Älska Herren och håll hans bud#

I 5 Mosebok kapitel 10 vers 12 läser vi “Och nu, Israel, vad begär Herren, d7in Gud, av dig?”

Det är ju en bra fråga, jag kan ställa den frågan till mig själv, och nu Ketriel, vad begär Herren din Gud av dig?" Och så ställer du frågan till dig själv. Vad begär Herren min Gud, av mig? Ordet Herren det är, det hebreiska Gudsnamnet här, som vi kan översätta som den Evige.

Vad begär den Evige min Gud av mig?

Och då är det första som står här*, “bara att du fruktar den Evige din Gud,* så att du alltid vandrar på hans vägar.” Vad betyder det att vandra på hans vägar?

Det betyder att göra dom saker som han vill att jag ska göra. Det betyder också, att han har visat i den här skapelsen, hurdan han är. Han gör bara det som är rätt! Och därför så lär han också oss, att göra likadant!

Gud kan inte stjäla, han kan inte ta någonting från en annan som tillhör den andra, därför ska vi inte heller stjäla. Gud kan inte ljuga, därför ska inte heller vi ljuga.

Guds vägar, det är hans handlingssätt i den här skapelsen. Så om vi vandrar på hans vägar, så härmar vi honom, vi imiterar hans handlingssätt och så står det vidare: “älskar honom.”

Gud begär av mig att jag ska älska honom.

Att älska, är någonting man beslutar sig för, och “tjänar den Evige din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och håller den Eviges bud” hans befallningar, “och hans stadgar, som jag i dag ger dig, allt till gagn för dig själv.” För att det ska gå väl för dig, för att du ska bli lycklig, för att du ska ha glädje i ditt liv. Här har du en nyckel till att hitta lyckan i livet!

Kung Salomo, han sammanfattar dom här orden, ännu enklare. I Predikaren kapitel 12 vers 13, står det så här: “Nu har du hört allt” och detta ät summan, han har hållit på och predikat i 12 kapitel och så gör han en slutkläm, ett sammandrag av hela sin långa predikan om världen och syftet av att man lever och allt möjligt som han har talat om. Och då säger han så här: Slutklämmen, det här är summan av allt

“frukta Gud och håll hans bud. Det gäller alla människor.”

Det var en enkel sammanfattning på hur man ska bli lycklig! Frukta Gud, det vill säga, respektera honom, dyrka honom, hylla honom, tjäna honom.

LEV FÖR HONOM, GE DITT LIV FÖR HONOM! Du ska älska honom av HELA ditt hjärta! Inte jag ger dig 50% Gud, och 50% lever jag för mig själv, då blir du inte lycklig, då uppfyller du inte Guds syfte, med varför du finns till i den här världen.

Frågor#

Någon ställer frågan: Vad betyder ordet “rabbi”?#

Det kommer från ordet “rav” som betyder mycket, så en “rav” är någon som har mycket kunskap, som är mycket lärd och Rabbi betyder min lärare, kan man säga.

En annan fråga: Vad betyder synd?#

Synd betyder att missa målet. Synd betyder, det kommer från hebreiska ordet “chet” som har att göra med att man missar målet. Om du står och pekar med en pilbåge, eller ett gevär, mot en punkt och så skjuter du och så träffar du inte den punkten, utan du träffar utanför, så är det ordet för synd på hebreiska.

Det vill säga, Gud har ett syfte med dig, en målsättning och när du inte gör det, då syndar du, du går utanför vad Gud har tänkt med ditt liv.

Vi ska gå in mer och mer på att analysera vad en människa är.

Vad är en människa?#

Skapelsen innan människan#

En människa är en mycket komplicerad varelse. Om vi ser i 1 Mosebok, där skapelsen beskrivs, så ser vi hur Skaparen börjar med att skapa ljuset, eller rättare sagt, han börjar med att skapa himlarna och jorden, som det står i 1 Moseboken 1:1 “I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.”

Och sen beskriver berättelsen där, att jorden var i ett stadium av kaos och det var mörker och så talar Gud ord in i den här världen, som skapar någonting nytt och jag skulle vilja kalla det för om-skapa.

För den här beskrivningen i 1 Mosebok 1, och kapitel 2 också, är beskrivningen av, hur Gud skapar om ett universum, som har på något sätt upplevt en form av kataklysm, katastrof, det har vart någon form av förstörelse och nu lägger han det tillrätta igen.

Så det fanns en värld, innan vers 2, i 1 Mosebok 1. “Jorden var öde och tom,” det kan också översättas som, jorden blev öde och tom. Här har hänt saker som vi inte känner till. En värld som fanns tidigare förintades, eller inte förintades, utan förstördes och det var kaos, och nu börjar Gud att omskapa, omforma.

Vissa saker formar han om och vissa saker skapar han nytt. Om vi tittar på det som finns, om vi tittar på hela texten, så ser vi att materian, tiden, rummet, energin och andra saker, redan finns. Det behövs inte skapas igen. I den här texten har vi bara ordet skapa 3 gånger.

“I begynnelsen skapade Gud” att skapa på hebreiska bará, betyder att se till, att någonting blir till, som inte förut fanns till. Man kan säga det på ett annat sätt också. Det synliga blir till av någonting osynligt. Det är att skapa. Så Gud, i den här världen, som vi känner till, skapade 3 gånger. Det kan du läsa i 1 Mosebok 1, vad det var han skapade.

Det första var att han skapade “himmel och jord,” står det i vers 1, men det talar inte om några levande varelser. Man skulle kunna tänka sig att i dom här ordet himlarna, finns också levande varelser, och i ordet jorden också, men det står inte så.

Längre fram står det att Gud skapade dom stora havsdjuren. Så ända fram till att han skapade djur, så har han bara format om, det som redan fanns. I vers 21 står det: “Han skapade dom stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Plötsligt kommer ordet “bará”, skapa, in i texten igen, som inte fanns förrän i vers 1. Så allt vad som hände i vers 1, ljuset, landet, vattnet, grönska, sol och måne och stjärnor, det behövdes ingen skapelseakt, han bara formade om dom här sakerna som redan hade skapats i vers 1.

Nu behövdes en ny skaparakt i vers 21, djuren. Nya typer av varelser, behövde en skapande aktivitet. Skapa är ju någonting som kommer till, som inte har funnits. Och då ser vi här att djuren blev till och sen kommer även dom djuren som lever på marken, i den sjätte dagen.

På den femte dagen skapades djuren som lever i havet och i luften och på sjätte dagen så fortsatte den här skapelsen med djur som lever på marken. Och det var en typ av skapandehandling när det gäller djurens själ.

Sen längre fram i vers 26 så säger Gud: “Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.”

^27^Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”

Här ser vi, tre gånger används ordet skapa här, när det gäller människan. Med andra ord, här finns tre typer av skapelse, himmel och jord som är saker som inte är levande, sen kommer djuren som är levande och sen kommer människan som är annorlunda, gentemot djuren.

Människan är inte ett djur#

Människan kommer inte från djuren. Människan har skapats som en separat varelse vid sidan av djuren och den hebreiska texten är väldigt klar att göra en skillnad mellan hur djuren formas, och hur människan skapas. Det är olika ord, på hebreiskan och även texten visar oss, att djuren skapades på ett sätt och människan skapades på ett annat sätt.

Så den här läran som sprids och har spritts under 150 år, vet inte exakt hur lång tid, att människan kommer från apan, det är en bluff, det är lögn. Det kommer från människor som har avskaffat Gud i sitt tänkande och sitt varande, kanske inte i sitt handlande. Dom avskaffar Gud och säger, det finns ingen Skapare, allt har blivit till av sig själv och då måste det finnas en utveckling.

Utvecklingsläran är ingen vetenskap, det är en teori, det går inte att bevisa, det är bara en filosofi. Det finns vissa saker man kan bevisa, men hela systemet går inte att bevisa. Så vi måste kasta ut ifrån vårt tänkande att människan är ett djur, människan är någonting annat, hon har blivit skapad som en separat varelse, vid sidan av djuren.

Hur människan blev skapad#

I kapitel 2, i 1 Mosebok ser vi hur människan blev skapad. I vers 7 står det “då formade de Evige Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.”

Här finns flera ord på hebreiskan som är väldigt intressanta, men vi ska inte gå in i alla detaljer, det blir för komplicerat. Men här har vi ordet forma och det är någonting man gör när man tar ett material som redan finns och ger den en form. Han tog från jorden och formade en lergubbe, men i den här lergubben så blåste han in liv genom lergubbens näsborrar och plötsligt hände någonting i den här lergubben, den blev en levande varelse.

Så gjorde han inte med djuren. Det fanns alltså någonting från Gud själv som Torán beskriver som att han blåste. Han blåste in, i en död lergubbe, någonting som lyckades, eller som användes till att skapa en levande varelse, som är annorlunda än djuren.

Hebreiskan säger att människan blev “nefesh chajá”. Ordet “nefesh”, är det som översätts som “själ”, eller som “varelse”, “chajá” betyder “levande”. Och det här ordet “nefesh” det är själen, det är någonting högre än den fysiska kroppen. Om man lyssnar på ordet “nefesh” på hebreiska, så låter det likadant som när man andas. Man andas ut och andas in: ne–fesh, ne-fesh. Det talar om kroppens andning, men det är någonting i kroppen, som gör att den kan leva.

Djur har också nefesh, men djurens nefesh skapades på ett annorlunda sätt än vad människans nefesh skapades. Det var Gud själv som blåste in någonting i människan, så att hon blev en levande själ.

Det finns 3 ord på hebreiska för människans själ, och ska vi gå ännu djupare, så hittar vi 5 begrepp, 5 ord i hebreiskan, som talar om människans högre väsen. Det som är utöver kroppen.

Ett djur består av en jordisk kropp, men i den kroppen finns en själ, en djursjäl och Torán nämner

att djuren har nefesh och när ett djur dör, så lämnar nefesh så den försvinner och blir ingenting kvar.

Men när en människa dör så finns det högre andliga verkligheter, ett jag, ett medvetande. Naturligt vis har också djuren ett medvetande, men det ligger på ett annat plan. Människans ursprung finns hos Gud, det gör inte djurens. Det finns någonting i människan som ropar uppåt, någonting i dig, långt inne i ditt hjärta, kan man säga, i ditt inre, som är kopplat till en högre varelse. Ursprunget till dig själv, finns utanför dig själv och du längtar efter att förenas mer och mer med den som har gett dig själen, som har gett dig liv och låtit din själ komma in i din kropp.

Människan är mycket större på insidan, än vad hon är på utsidan. Människan är större i det osynliga, än i det synliga. Det kan vi märka, när vi är nära varandra, i samma rum, eller i en omgivning där vi kan komma nära varandra. Det finns ett avstånd där du känner att det finns en annan varelse och du kanske inte ens har dina ögon öppna, men du kan uppleva en atmosfär runt omkring en kropp som är större än kroppen. Vi sänder ut energi, ljus som inte syns med ögonen. Vibrationer kallar en del det, så att vi är större än kroppen, det är vår själ som på något sätt lyckas att förmedla sin närvaro i den här världen, så när vi är kanske en meter, eller en halv meter från varandra, så kan vi röra vid varandra, utan att röra vid varandras kroppar. Min själ kan röra vid din själ. Människan är en mycket djup och underbar skapelse.

Människan skapades att existera i den synliga världen och i den osynliga världen samtidigt.

Skaparen har skapat varelser som finns i det som i för oss, är den osynliga världen, andliga varelser, som inte har någon kropp, inte någon fysisk kropp som vi har, änglar, andevarelser.

Och han har skapat djuren, som har en själ som är jordisk, men han har skapat människan mitt emellan då, som ska finnas både i den här fysiska världen och i en osynlig andlig värld. Vi är på något sätt en bro, mellan andevärlden och den fysiska världen. Det är en mycket märklig varelse. Människan är en oerhört fantastisk skapelse. Du är en underbar skapelse!

Själens nivåer#

Nu ska vi titta på dom här orden som hebreiskan använder för att beskriva människans själ.

Nefesh#

Det första ordet är nefesh. Det sa vi att det är den mest jordiska, som också djuren har, som liknar det vi talar om när vi andas in och andas ut, ne-fesh, ne-fesh.

Ordet nefesh liknar ett annat hebreiskt ord, det kommer ifrån ordet “nafash” som betyder att vila och det hänsyftar på det gudomliga, den gudomliga andedräkten, som kommer och vilar i ett kärl, som är den mänskliga kroppen.

Torán och dom andra skrifterna talar om vår kropp som ett kärl, som en burk, som en flaska, som ska fyllas med någonting och den fylls med den här själen, som är nefesh, som kommer från nafash, att Guds, på något sätt andedräkt, det som han ger till oss från sig själv, kommer och vilar, i vår kropp.

Det finns en bild, som rabbinerna använder för att tala om själens natur, och då använder man en glasblåsare som exempel. En glasblåsare har en pinne som är hål i och så tar han en klump av flytande glas, som har värmts upp i eld, så den är glödhet och den är alltså i flytande form och den sätter han längst ut på pinnen, så det är en klump och så börjar han att blåsa i det här röret, och den luften som går genom röret in i glasklumpen, gör att glaset börjar blåsas upp som en ballong, den blir ihålig.

Det kommer alltså luft från läpparna, som flödar genom röret och som kommer ner och stannar och vilar i ett glaskärl och så får den en form till slut och stannar där. Glasblåsaren snurrar ju på den här eftersom det är flytande form, så vill han ju inte att det ska vara snett, så när han snurrar, så håller den sig rak och när den svalnar så bildas den här flaskan eller kärlet hur han nu vill ha det, han kan också använda en form, som en gjutform att blåsa i och så stannar glaset vid en viss storlek och blir precis som han hade tänkt enligt formen. Men han kan också göra det i luften och då får han ju bestämma sig för hur stort det här ska bli då.

Och då kan man fråga sig, var finns själen i den här analogin, i den här berättelsen, i den här liknelsen.

Själen finns ju ända uppe vid läpparna på den som blåser och själen, när vi talar om andedräkten, den finns vid läpparna, den finns i röret som går ner, och den finns glaskulan som är längst ner. Vilket är då själen? Det är alltihop, och då kan man tala om själens tre uttryck. Inte att det är tre delar, för det är väldigt svårt att dela upp saker och ting, det finn nästan ingen gräns mellan en sak och en annan, men ändå kan man skönja, man kan urskilja olika uttryck av människans själ i olika nivåer.

Ruach#

Den lägsta nivån, har vi redan pratat om nefesh, det är den som finns i glaset längst ner, det är den som fyller kärlet, det är den som ger liv åt min klump, lerklump som är min kropp. Men så finns det någonting som kopplar min lägre del av själen nefesh, med någonting högre och det kallas för “ruach” på hebreiska, och det betyder “vind” eller “ande” och det är den rörelse som blåser in själen i den här världen och den motsvaras då av det smala lilla tunna hålet i pinnen, som glasblåsaren har. Och det är den här delen av själen som kopplar med någonting högre upp och den kopplar med Gud själv.

Neshamá#

Men i den här kopplingen där uppe, så finns det ett annat uttryck, just där läpparna är, det lilla hålet i läpparna och kanske vi kan tala om det som är i munnen också, det som är på väg ut som inte har kommit in i röret än, den delen av andedräkten kallas i hebreiskan för “neshamá”, det betyder också själ. Det kommer från ordet “neshamá”, som betyder andning och det här är det som kommer ut ifrån läpparna på den som blåser och det är den högsta kopplingen och mest intima kopplingen vi har med Gud.

Och då finns det alltså ett förhållande mellan det som är längst ner i flaskan och det som går ut ur blåsarens läppar, det är inte exakt samma, men det är samma väsen, det är samma andedräkt, men det är tre olika platser och tre olika nivåer av själ. Så därför brukar jag kalla den för den lägre själen är nefesh och den högre själen är neshama, och ruach det är kopplingen mellan dessa två.

“Ruach” är ett ord som är i den hebreiska texten är väldigt brett, det har många olika betydelser.

I första hand betyder det vind, men när det är frågan om Guds vind, eller Guds andedräkt, eller Guds Ande så har den en annan betydelse. Det här ordet har en annan betydelse än det vi har sagt nu. Så att du hittar ordet “ruach” i den här beskrivningen, betyder inte att “ruach”, “ande” är begränsat till det vi nu har sagt.

Chajá#

Det finns två uttryck av själen som är ännu högre än dom här tre och den som kommer nästa i rangordning som ligger över neshamá kallas i hebreiska för “chajá”.

Det är samma rot som ordet “chai” som betyder “lever” eller “chajim” som betyder “liv”. “Chajá” är singularform av liv. Och det är två nivåer av själen som är högre än dom här tre vi har talat om, och dom är så höga så att vi nästan inte kan uppfatta dom. Dom är som Gud själv, samtidigt immanenta, det vill säga närvarande i den här skapelsen, men också transcendenta, den är liksom utanför det som vi lever här, men ändå så finns det en koppling med den här övre, övre-övre själen, eller en själ, än en del, uttryck av din själ, som är inne i Gud, för den här blåsaren det är ju Gud som blåser, han ger liv åt allt.

Men den här andedräkten då, som en glasblåsare blåser med, det är ju luft som har funnits i hans lungor och den luften är ju inte hans kropp, den har han ju andats in först, nu är det inte så att Gud andats in och andats ut, men det här är en bild för att förklara det på något sätt.

Luften som kommer ut ur lungorna, är ju inte blåsaren själv, det är ju bara ett material som han har haft i sig som nu kommer ut, genom att han blåser ut det. På samma sätt är vår chajá den ytterligare övre delen av vår själ, inne i Gud själv, men det är inte Gud själv.

Därför är dom lägre nivåerna av själen, någonting som utgår från det som är inne i Gud, för att på något sätt säga det, men dom är inte av honom, dom kommer från honom, men är inte honom själv. Det är någonting oberoende, det är en skapad sak, men den är intimt kopplad och har sitt ursprung i Skaparen.

Jechidá#

Och nu tar vi det allra högsta, högsta, högsta, som heter jechidá. Det är någonting som är absolut transcendent, utanför dom nivåer som vi känner till av skapelsen. Den delen, eller det uttrycket av människans själ, representerar den verkliga aspekten, den outtalade inre syftet hos Skaparen. Det är Skaparens mest interna del som är orsaken till att han vill skapa, och det är det som gör att han låter sina syften bli kända.

I den här bilden vi har nu av glasblåsaren så är jechidán själen hos glasblåsaren, det är Guds själva väsen, det är hans själva syften bakom det han gör. I kabbalan så jämförs jechidá med Messias och det är också intressant, att ordet jechidá, det har samma bokstav som Jeshua i början, och ordet “jechidá”, kommer från ordet “echad” som betyder “ett” eller “en”. “Jechidá” översätts ordagrant som “enhet”, en enhet, men inte en enhet så att man sätter ihop saker och ting, utan ett objekt, en enda grej, en enda sak, jechidá.

Sammanfattning#

Om vi då sammanfattar dom här, så är nefesh det som ligger längst ner, ruach ligger högre, neshamá ligger ännu högre, chajá ännu högre och jechidá det allra högsta och då har vi faktiskt fem nivåer av människans själ. Om vi då lägger till kroppen, som är den fysiska varelsen, den här flaskan längst ner i bilden som vi har, så ser vi att den är ju bara en liten del av själen, eller rättare sagt, en liten del av själen får plats i kroppen, finns mycket mer längre upp, som är kopplat till Skaparen.

Om vi räknar allesammans, så blir det sex osynliga, och en synlig och det var just på den sjätte dagen i skapelsen som människan skapades. Så 6 är numret för människan.