En lag för alla av Toby Janicki

Torahn har olika instruktioner för olika människor inom gränserna för Guds folk Israel. Att säga att Guds Torah gäller idag varierar kraftigt beroende på vem du är. Denna insikt kommer att påverka det sätt på vilket vi läser Bibeln, särskilt apostlarnas Skrifter och det hjälper oss att få dessa Skrifter tillbaka till sitt sammanhang, särskilt när det gäller skillnaden mellan jude och icke-jude.

Skillnader i Torah

När vi talar om hur mycket av Torahn som varierar mellan individer vad som judar, icke-judar, präster eller leviter har skyldighet att observera, så är det viktigt att visa på att ingen enda person har skyldighet att observera de 613 buden i Torahn. Vissa är skyldiga att observera fler bud än andra, men ingen är skyldig eller får inte ens observera alla.

När Torahn introducerar ett bud, så adresseras det vanligtvis till vilken det gäller. Till exempel så finner vi ofta denna fras: ”Ett bud till Arons och hans söner”. Även bland prästerna är somliga undantagna från vissa bud, baserat på fysiska defekter. Vissa bud är bara för leviter och andra bara för särskilda familjer inom Levi stam, sådana som gäller transporten av Tabernaklet. Det finns också instruktioner som uppenbarligen bara är för män och andra som är för kvinnor. Ett bra exempel på det är den månatliga reningen av fertila kvinnors kroppar som 3 Mosebok kapitel 12 och 15 talar om. Alla dessa olikheter och varierande nivåer av skyldigheter är inte baserade på personliga meriter eller ett rätt beteende inom gemenskapen, utan endast på grund av släktskap och kön.

På grund av dessa ärvda olikheter så talar rabbinsk litteratur om observans av Torahn med antagandet att vissa bud åligger en del grupper men inte andra. Buden måste ses i det sammanhang till vilka de är adresserade. Detta är som mest tydligt då det gäller relationen mellan icke-judar och Torahn.

Rabbi Meir brukade säga: ”Hur vet vi att även en hedning som studerar Torah är som en överstepräst? Från versen ”Ja, ni skall hålla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem.” (3 Mos 18:5) Präster, leviter och israeliter nämns inte här, utan män. Därmed må du lära dig att även en hedning som studerar Torahn är som en överstepräst – detta syftar på deras egna sju lagar. (b. Sanhedrin 59a)

Notera den klargörande sista meningen. Enligt Gemara, när rabbi Meir talar om en hedning som studerar och observerar Torahn, så talar han inte om en hedning som håller Torahn på samma sätt som en israelit. Istället så observerar hedningen buden enligt vad som gäller för honom, enligt hans sätt att se. Därför enligt talmudiskt tänkande innebär det olika när man säger att en hedning håller Torahn och en jude gör detsamma. Frågan är om Torahn själv gör en sådan distinktion mellan jude och hedning, som den gör mellan präster, leviter, män och kvinnor?

Främlingen bland er

I Noa-berättelsen finner rabbinerna bud som är applicerbara på alla nationer. Naturligtvis uppenbarar sig Noa på scenen före Abraham, den hebreiska nationens fader, och därför ses Noa som en förebild på en rättfärdig icke-jude. Omedelbart som Noa går ut från arken ger Gud honom specifika instruktioner:

Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Fruktan och skräck för er skall komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta. Men kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, skall ni inte äta, och för ert eget blod, som har er själ i sig, skall jag kräva räkenskap. Jag skall utkräva det av alla djur, likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder skall jag utkräva den människans liv. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud har gjort människan till sin avbild. (1 Mos 9:1-6)

Dessa instruktioner blev sedan kodifierade av Israels lärde till sju lagar: Förbud mot avgudadyrkan, mord, stöld, sexuell omoral, hädelse, att äta levande djur och påbud att upprätta ett rättsväsende. Noa-buden är en viktig utgångspunkt när vi diskuterar icke-judars förhållande till Torahn, men ännu bättre är det att få ett  mer detaljerat perspektiv på vad ”ger” innebär i Torahn.

”Ger” är vanligtvis översatt med ”främling” eller ”boende i Israel”. När det används till skillnad från Israels barn, så refererar det till icke-israeliter som bor bland folket. “Ger” kan vara en som tillfälligt uppehåller sig eller en icke-judisk familj som har gjort landet Israel till sin permanenta bostadsplats. En “ger” blev inte en officiell ”son av Israel”, utan en som av olika orsaker och av eget beslut valt att bo bland Israels folk. Icke-judar uppträder för första gången bland Israels folk vid uttåget ur Egypten då de frivilligt väljer att lämna Egypten tillsammans med Israels folk.

Inom många andra sammanslutningar i det antika Främre Orienten har inte främlingar samma civila rättigheter eller beskydd som det infödda folket. Till skillnad mot dessa så åtnjöt främlingarna i Israel Torahns beskydd som inkluderade möjlighet att få olika former av välgörenhet och vila från allt trälarbete på sabbaten. Buden som behandlar korrekt behandling av främlingen är något som finns överallt i Torahn.

Du skall inte göra orätt mot en fattig och nödställd daglönare, vare sig han är en av dina bröder eller en av främlingarna som finns i någon stad i ditt land.  Varje dag skall du ge honom hans lön före solnedgången, eftersom han är fattig och längtar efter sin lön. Han kunde annars ropa till HERREN mot dig och synd skulle då vila på dig. (5 Mos 24:14-15)

I slutet av andra templets period var i stort sett allmänt accepterat att termen “ger” syftade på en proselyt, med andra ord, en som hade gjort en formell konvertering till judendomen och betraktades inte längre som en hedning. Proselyter hamnade under plikten att fullt ut hålla Torahn på samma sätt som varje annan jude och det är sannolikt att så skulle även apostlarna tolkat många av lagarna som handlar om “ger”.

Men nu skall vi undersöka begreppet “ger” utifrån en bokstavlig komtextuell synvinkel enligt sola-Scripura, som den uppfattas av de flesta protestantiska bibelforskare i dag, det vill säga, begreppet ”ger” i betydelsen ”icke-judisk boende”.

Främlingen och påsken

Det första exempel vi finner på en gers unika relation till Torahn är förhållandet till instruktionerna om påskoffret. En noggrann läsning visar att Torahn skiljer mellan israeliter och främlingar när det gäller skyldigheterna.

HERREN sade till Mose och Aron: "Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning får äta av det, men en slav som är köpt för pengar får äta av det, sedan du omskurit honom. Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. I ett och samma hus skall det ätas. Du får inte föra ut något av köttet ur huset, och ni får inte krossa något ben på det. Hela Israels menighet skall hålla detta. Om en främling som bor hos dig vill fira HERRENS påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. (2Mos 12:43-48)

Den bibliska commentatorn Nahum Sarna förklarar att det av ickeisraeliter ”inte krävdes att fira påsk, men om han önskade att göra det [genom att offra påskalammet] och på så sätt identifiera sig och sin familj med det nationella Israel, så måste han omskära de manliga i sin familj.”

En “ger” tillåts att delta i påskoffret, men till skillnad från den infödde är han på intet sätt tvingad att göra det. Dock så kan vi läsa att olikt påskoffret så var inte en hedning som bodde bland Israels folk tillåtna att ha något syrat i sitt hem under påsken.

Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus. Var och en som äter något syrat skall utrotas ur Israels menighet, vare sig han är främling eller född i landet. (2 Mos 12:19)

Inget syrat skulle finnas i Israel under hela det osyrade brödets högtid, vare sig hos en infödd eller hos en “ger”. Emellertid så kvarstår skillnaden när det gäller plikten med påskoffret. Texten i 2 Mosebok som behandlar påskoffret fortsätter:

En och samma lag [torah achat] skall gälla för den infödde som för främlingen [“ger”] som bor mitt ibland er. (2 Mos 12:49)

Vad betyder ”en och samma lag [torah achat] skall gälla”? Motsäger detta att icke-juden kan eller får göra ett val? Om man bara läser denna vers isolerad, så kan den ge intrycket att alla Torahn bud gäller på samma sätt för både “ger” och den infödde. Det är frestande att rycka ut denna vers från dess sammanhang och läsa ”samma lag” som om det omfattade hela Torah oavsett grupp av människor. Dock ser vi i sammanhanget från påskoffret att det inte menas så. 2 Mosebok 12 behandlade inte alla Torahns lagar. Faktisk var det så att då detta bud gavs hade inte Israel lämnat Egypten, inte heller hade Gud gett lagarna som gavs på Sinai berg, inte hade heller Mose kommit ned från berget med lagens tavlor.

Denna vers förklarar helt enkelt att om en “ger” önskar att delta och offra ett påskalamm, så måste han följa samma procedur som den infödde israeliten. I den hebreiska Bibeln har ordet Torah flera betydelser. I vissa fall refererar det till alla bud i de fem Moseböckerna. I andra fall betecknar det bara en grupp lagar eller bara en enda, som exempel denna:

Ge Aron och hans söner denna befallning: Detta är lagen (torah) om brännoffret: Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten till morgonen och elden på altaret skall därigenom hållas brinnande. (3 Mos 6:9)

2 Mos 12 använder termen Torah på samma sätt. Ett parallellt stycke som berör ett andra påskoffer bekräftar detta. Ett speciellt påskoffer kan offras i den andra månaden i den händelse att det inte har kunnat offras på rätt tid:

Om en främling bor hos er och vill fira HERRENS påskhögtid, skall han fira den enligt de stadgar och föreskrifter som gäller för påskhögtiden. Ni skall ha en och samma stadga [chukkah achat]  för främlingen [ger] och för den som är född i landet.  (4 Mos 9:14)

I detta fall beskrivs chukkah (stadga) på samma sätt som Torah (lag), det vill säga som syftande inte på Torahn som helhet utan på en speciell del av den. Jacob Milgrom stryker under idén av att påskfirandet är frivilligt för ickeisraeliten:

En “ger” har inte förpliktelsen att observera högtiderna. Påskens offer är tydligt deklarerat att det är frivilligt för en “ger”; medan en israelit som avstår från offret hotas att bli avskuren (karet). En “ger” må delta om han är omskuren. (The JPS Torah Commentary)

Som en notering kan vi finna samma typ av distinktion när vi kommer till byggandet och att bo i en sukkah. 3 Mos 23:42 säger uttryckligen att ”alla infödda israeliter” skall bo i lövhyddor, vilket innebär att det är frivilligt för en “ger”.

Som vi kan se så innebär inte ”en lag” samma skyldigheter. Den som är “ger” kan delta i påskoffret om han önskar, men israeliten måste absolut göra det. En “ger”  kan välja att inte fira påsken genom att inte äta påskalammet men ändå betraktas som en del av den vidare gemenskapen. Den ”samma Torah” som gäller för dem båda är den lag som kräver att båda är omskurna för att äta påskoffret.

Mer om samma lag

Uttrycket ”en lag” uppträder i olika texter i Torahn som handlar om “ger” (främlingen). Eftersom dess rätta förståelse är viktigt när det gäller hur vi skall förstå icke-judens skyldighet gentemot Torahn, så skall vi granska dess förekomst.

Det som gäller för syndoffret skall också gälla för skuldoffret. Samma lag skall gälla för dem båda. Offerköttet skall tillhöra den präst som bringar försoning med det.  (3 Mos 7:7)

Här används frasen ”samma lag” som omöjliggör att Torah skall förstås i dess helhet. Istället så förstår vi att den specifika proceduren när det gäller slakten är densamma i båda fallen.

4 Mos kap 15 använder en liknande terminologi. Även denna text handlar om offertjänsten.

När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för HERREN, skall han göra så som ni gör. Inom församlingen skall samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så skall det vara för främlingen inför HERRENS ansikte. Samma lag och samma rätt skall gälla för er och för främlingen som bor hos er.  (4 Mos 15:14-16)

Prästen skall bringa försoning för den som har felat genom att av misstag synda inför HERRENS ansikte. Så blir han försonad och får förlåtelse. Både för den infödde bland Israels barn och för främlingen som bor ibland dem skall samma lag gälla när någon begår en synd av misstag.  (4 Mos 15:28-29)

Här är det identiskt som i det tidigare fallet. I det första stycket ser vi att om en “ger” önskar att offra så måste han göra det på det sätt som Torahn föreskriver, på samma sätt som israeliten. I det andra stycket ser vi att samma rituella procedur om syndoffer appliceras på både “ger” och den infödde. Uttrycket ”samma stadga” (chukka achat) och ”samma lag” (mishpat echad) underbygger  ytterligare att med ”en lag” menas ett specifikt sätt och inte att det refererar till Torahn som helhet.

När vi läser och tillämpar texter som talar om ”en och samma lag” i det sammanhang de står, så framgår det att det inte menas att hela Torahn skall appliceras lika på både israelit och “ger”. Milgrom har samma ståndpunkt och noterar att man inte får göra svepande generaliseringar baserade på dessa verser:

Att ”det skall vara en lag för dig och för främlingen” (4 Mos 15:15, 2 Mos 12:48-49, 3 Mos 7:7, 4 Mos 9:14, 4 Mos 15:29-30) får inte missförstås. Det gäller bara det fall som ges i sammanhanget, det kan inte generaliseras.

Skyldigheter för en ”ger.

Här är ett återstående exempel på ”samma lag” och det återfinns i 3 Mos 24:

Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den som slår ihjäl en människa skall dödas. En och samma lag skall gälla för er, den skall gälla såväl för främlingen som för den som är född i landet, ty jag är HERREN, er Gud.  (3 Mos 24:21-22)

Till skillnad från andra ”samma lag”-avsnitt som citerats så finns inte denna text i ett sammanhang där det talas om offer. Denna text talar faktiskt inte om ”samma lag”, istället indikerar den att det måste vara samma straff enligt det som mäts ut av den rättsliga domstolen. Detta står i kontrast till andra rättsliga system i antik tid i Mellanöstern, där utomstående inte gavs samma rättsliga process, rättigheter eller lagliga skydd som landets egen befolkning.

Denna text innebär inte bara samma rättigheter för både främlingen och den infödde i landet inför domstolen, utan också samma skyldigheter när det gäller sådana oaktsamheter eller mord. Denna tanke är förstärkt i en annan text där ickeisraeliten ges samma tillträde till de sex fristäderna.

Israels barn och främlingen och den inneboende bland dem skall ha dessa sex städer som tillflyktsorter, dit var och en som av misstag dödat någon skall kunna fly.  (4 Mos 35:15)

Om en “ger” begått ett ofrivilligt dråp kunde han fly till en av dessa städer för att få beskydd, men hade dödat med berått mod måste han dömas till döden. Man kan tillägga att enligt 3 Mos 17:7-9 skulle det vara samma förbud och straff för avgudadyrkan när det gällde en ickeisraelit som en israelit.

Även i några fall av rituell renhet finner vi samma förelägganden:

Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur, vare sig han är född i landet eller är främling, skall tvätta sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till kvällen. Då blir han ren. Om han inte tvättar sina kläder och badar sin kropp, kommer han att bära på missgärning.  (3 Mos 17:15-16)

Igen så finner vi fler olikheter. Till exempel läser vi i de tio budorden att medan israeliter är speciellt förbjudna att arbeta på sabbaten, så är inte ickeisraeliterna ålagda att vila på sabbaten, det sägs bara att han inte skall tvingas att arbeta.

Under sex dagar skall du utföra ditt arbete, men på sjunde dagen skall du vila, så att din oxe och din åsna får vila och din slavinnas son och främlingen kan återhämta sig.  (2 Mos 23:12)

Sabbatsbudet är givet till israeliterna, men att “ger” nämns kommer i andra hand. Ickeisraeliterna deltar i sabbaten men inte på samma nivå som israeliterna och skyldigheten är inte densamma. I 5 Mosebok finner vi en specifik skillnad i relationen när det gäller matbuden.

Ni skall inte äta något självdött. Du må ge sådant åt främlingen som bor inom dina portar, han får äta det, eller du kan sälja det till utlänningen. Ty du är ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud. Du skall inte koka en killing i mjölken från dess mor. (5 Mos 14:21)

En “ger” kan äta det som en israelit uttryckligen är förbjuden att äta.

Att göra specifika slutsatser om vad som är underförstått när det gäller torahobservans för en “ger”, kan vara svårt. Inte desto mindre så har de lärda dragit några slutsatser i stora drag. Än en gång ett citat av Jacob Milgrom:

Även om en “ger” åtnjuter samma beskydd av lagen som israeliten så hade han inte samma legala status. Han varken åtnjöt samma privilegier eller var bunden till samma skyldigheter. Medan den civila lagen gav medborgaren och en “ger” samma status, så gjorde den religiösa lagen skillnader enligt följande princip: En “ger” är bunden av förbud, men inte av påbud (performative ones).

Även om Milgrom själv medger att hans slutsatser är en generalisering, inte desto mindre kan några viktiga generella principer bli etablerade.

Möjlighet kontra skyldighet

Ännu en viktig punkt måste nämnas när det gäller skillnaden mellan “ger” och israeliten. När det gäller präster och leviter, män och kvinnor och fler liknande kategorier, så är de olika buden unika för varje grupp och skall inte praktiseras av den andra gruppen. Till exempel uppmuntras naturligtvis inte en icke-israelit att frivilligt ta på sig de begränsningar som föreläggs en präst. Faktiskt att göra så skulle i vissa fall orsaka att han överträder Torahn än att han uppfyller de extra bud han tar på sig och detsamma är det med bud gällande män och kvinnor.

Detta är inte nödvändigtvis alltid sant när det gäller icke-israeliters observans av specifika bud som gäller israeliter. När det gäller påsken så är det, som vi såg, inte en skyldighet att göra så. En “ger” kan välja att ta del av påskoffret under förutsättning att han gör det på föreskrivet sätt, vilket inkluderar omskärelse. Bibelforskaren Patrick Miller kommenterar:

Främlingen som bodde i Landet var i de flesta fall inte utestängd från att ta del i det rituella livet och högtiderna i Israel. …. Det krävdes inte av den bofaste främlingen, men han var tillåten att ta del av de handlingar som ingick i en aktiv tillbedjan till Herren.

En “ger” var inte tvungen att göra det, men han hade möjlighet att ansluta sig till de infödda israeliterna i deras högtider och andra Torah-ritualer som tillbad Israels Gud. Därför olikt skillnaderna mellan israeliter och präster, män och kvinnor, så hade icke-juden möjlighet att ta del av mer än det som fordrades av honom.

Sammanfattning

Tid och utrymme tillåter inte att utforska mer av konsekvenser och skillnader mellan jude och icke-jude när det gäller vad Torahn förelägger. Det skulle bli fel att ta modellen av en “ger” och försöka att applicera det direkt på alla icke-judar idag som tror på Messias. Det finns många fler faktorer att ta hänsyn till, som hur apostlarna själva skulle förstått ordet “ger”. Vad innebär deras egen förklaring av Apg 15 och det faktum att de flesta troende hedningar inte bor i landet Israel eller i en judisk miljö eller gemenskap. Syftet med denna artikel är istället bara att visa att det faktiskt finns bibliska skillnader i Torahn när det gäller skyldigheter för jude och hedning.

Med denna förståelse kan vi närma oss apostoliska uttalanden som: ”Detta är kärleken till Gud att vi håller hans bud” 1 Joh 5:3. Och ”Det har ingen betydelse om någon är omskuren eller oomskuren. Vad som betyder något är att man håller Guds bud”, 1 Kor 7:19. Dessa texter skrevs till gemenskaper som bestod av både troende judar och hedningar. Varje person som hörde dessa ord borde ha förstått ”bud” som att de refererade till den specifika del av Torahn som gällde var och en, jude, icke-jude, man eller kvinna.

I texten från 1 Korintierbrevet säger Paulus att den oomskurne troende hedningen skall hålla de bud som gäller för honom:

Paulus kan bara avse att även hedningar skall lyda buden, men bevisligen inte samma bud som judar. Han visar att hedningarna är inkluderade i Skaparens perspektiv som inbegriper bud för alla….detta skall sedan innebära att det spelar ingen roll vare sig man är jude eller inte, vad som spelar roll är att man lyder de bud som åligger var och en.  (Peter Tomson, Paul and Jewish Law page 271-272)

I Messias är alla lika inför Gud, vad gäller frälsning, men vi har alla vårt individuella ansvar. Det finns bara en Torah för alla som tillhör Guds folk, men i denna enda Torah finns det många olika skillnader. När vi förstår att Torahn själv gör dessa distinktioner, så blir det lättare för oss att ta till oss apostlarnas ord, eftersom det är från den Torahn de hämtar sitt material. Slut.