Författaren till denna artikel drar vissa slutsatser av de källor som citeras som vi i MFS inte helt stöder, eftersom de går utanför ramen som dessa judiska källor har. Trots detta har vi valt att publicera artikeln på grund av det viktiga historiska material som den innehåller. (För djupare studier om treenighetsläran hänvisar vi till undervisning av Ketriel Blad som finns att köpa för den som är intresserad.)

                 Ny granskning av kyrkans historia - Del 6 

 

En gudomlig Messias!

 Christopher O´Quin

Översättning: Birgitta Hällström 

                                Vad judendomen lärde angående Messias före Jesus

”De flesta judar har inga svårigheter att acceptera den historiske Jesus. Den Jesus som kristna talar om – den Jesus som tillbeds – är den Jesus som judar inte kan förstå. Tanken att Jesus skulle vara människa-Gud är helt enkelt ofattbar för det judiska tänkandet. Denna föreställning är hednisk. Hellenister och romare brukade göra sina kungar till gudar. Av den orsaken sammankopplade den medeltida Talmud kristendom med hedendom.” 1) Chaim Potok

 

”Var så till sinnes som Kristus Jesus (Messias) var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus (Messias) är Herren.” 2)   

 

”Ty i honom (Messias) bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt, och i honom (Messias) är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla makter och väldigheter. 3) 

 

Inom modern judendom sägs ofta, att orsaken till splittringen mellan Synagogan och Kyrkan var den, att det judiska folket aldrig har väntat på en gudomlig Messias. Ett argument framhåller, att det judiska folket har alltid förväntat att den kommande messias ska vara en mycket speciell man, men icke desto mindre något annat än en man. Ett annat påstående säjer, att termer som ”Guds Son” är senare kristna tillägg från omgivande hedniska kulturer. Är detta sant? Var idén om en gudomlig Messias enbart ett kristet påfund? Eller uppstod den före kristendomen? Om vi kan hitta källor äldre än de kristna, som tycks förebåda en Messias med gudomliga kvaliteter, skulle väl det vederlägga detta moderna argument om orsaken till splittringen mellan Synagoga-Kyrka? 

 

I detta nummer av Bikurei Tzion ska vi undersöka historiskt bevismaterial i denna debatt. Vi ska hämta vårt material från judiska källor, som antingen är äldre än de kristna eller judiska källor fria från all otillbörlig behandling från kristet håll. Det bör stå klart för läsaren i slutet av denna artikel, att förväntan om en gudomlig Messias var inte en sen kristen uppfinning utan en väletablerad tanke bland mängder av åsikter om Messias i judendomen under det första århundradet.

 

De källor som vi framför allt ska använda som bevismaterial är Pseudepigrapha från den period i historien, som kallas den intertestamentliga perioden, tidsperioden mellan Malaki och Jesus, ofta benämnd ”de tysta åren”. Denna benämning är emellertid både olycklig och felaktig, för denna tid var allt annat än ”tyst”. Det var under denna tid som det andra templet fanns, och Israel kämpade för sin existens mot Antiokus Epifanes IV, arketypen för de kristnas Antikrist. Det var också under dessa kritiska år, som den fariséiska rörelsen utvecklade de traditioner, som blev så betydelsefulla i alla judars vardagsliv. Det är viktigt att komma ihåg, att Jesus, då han kom, inte hamnade i ett vacuum. Snarare var det så, att denna historiska period mellan de två Testamentena formade det historiska, sociala och religiösa sammanhang, som utgjorde Jesu liv. 

 

Det är även viktigt för vår diskussion om splittringen mellan Synagoga-Kyrka att undersöka det som skrevs under denna tid, för om vi kan förstå, till exempel, hur den tidens Messias-förväntningar såg ut, är det lättare att urskilja den sanna kärnan i vår debatt. 

Det är svårt att överskatta värdet av Pseudepigrapha för vår förståelse av denna tid. Vad är då Pseudepigrapha? De är skrifter, skrivna i ett slags förvänd plagiat-form. Istället för att ta någon annans litterära verk och underteckna med ens eget namn, så har författaren i Pseudepigraphas fall, oftast för att rädda livhanken, använt namnen på sedan länge döda historiska personer. Ett annat karaktäristikum är, att måltavlorna för den gudomliga vreden (människor och städer) ges andra namn. Denna teknik finner vi i Uppenbarelseboken, där Rom kallas Babylon. När Johannes refererar till ”Babylons sju kullar”, trodde ingen på hans tid att han verkligen menade Babylon i Mesopotamien – alla visste precis vad han talade om. Det tillät alltså författaren att ta fienden i upptuktelse medan den större församlingen kunde påstå, att ”det handlar inte om er, nej, det handlar om några andra dumma människor”. Den möjligheten betydde i många fall skillnaden mellan liv och död.

 

Många av dessa verk är apokalyptiska till sin natur. Författarna säger sig ofta ha haft något slags mystisk vision eller upplevelse om världens avslutning eller, vilket vi vill tro, den kommande Messias. Det är viktigt att framhålla att frågan om författaren hade rätt i sina profetsior inte ska behandlas här. Nu handlar det om att dessa skrifter hjälpte till att forma de uppfattningar och förväntningar, som fanns under Jeshuas dagar. Vad människor trodde skulle hända eller vilken sorts Messias man trodde skulle komma, är av största vikt i vårt historiska sökande. 

 

Den första text som vi ska undersöka, är Enoks bok, speciellt kapitlen 37-71. Dessa kapitel har vanligtvis titeln Parables (Liknelser) eller Similitudes of Enoch (Enoks bilder). Det är allmänt vedertaget, att det skulle vara ett verk ursprungligen skrivet på heberiska av en okänd författare och tillkommet i slutet av århundradet f.Kr. och början av första århundradet e. Kr. Verket är helt klart judiskt och, om vår tidsbestämning är riktig, kan det ha tillkommit under de tidigaste åren av romarnas ockupation i Israel (omkring tiden för Pompeius). Även om vissa fragment från andra delar av Enoks bok har hittats i Qumran, gäller detta inte dessa kapitel än så länge. Avgörande för vår diskussion är emellertid att det är tydligt nog ett tidigt judiskt arbete, som talar om en gudomlig messiansk figur och som skrevs för tidigt för att kunna ha  ett kristet ursprung. Följande citat refererar till en Människoson-Messias-typ (påminner om Hesekiels), den Utvalde och även ”hedningarnas Ljus”. Vad som framträder skarpast är ändå hans ovedersägliga gudomliga attribut.

 

”Och de rättfärdiga och utvalda skall vara en oräknelig skara inför honom i evigheters evigheter. Och rättfärdigheten inför honom skall aldrig svika.” 4)

 

”Och i den timmen gavs namn åt denne Människoson inför Andarnas Herre, gavs namn inför Dagarnas Mästare. Ja, innan solen och tecknen skapades, innan himlens stjärnor blev till, uttalades Hans namn inför Andarnas Herre. Han skall bli en stav för den rättfärdige att stödja sig på för att inte falla, och han skall bli ett ljus för hedningarna och hoppet för dem som har oroliga hjärtan. Alla på jorden skall falla ner och tillbe inför honom och med sånger prisa och välsigna och upphöja Andarnas Herre. Och för detta har han blivit utvald och fördold inför Honom, innan världens skapelse och för evigt.” 5)

 

 ”Och den Utvalde skall på den tiden sitta på Min tron, och ur hans mun skall välla all visdoms och väglednings hemligheter: ty Andarnas Herre har givit (dem) till honom och förhärligat honom.” 6) 

 

”Så befallde Herren kungarna och de mäktiga och de upphöjda, och dem som bor på jorden, och sade: ’Öppna era ögon och lyft upp era horn om ni kan urskilja den Utvalde.’ Och Andarnas Herre satte honom på Sin härlighets tron, och rättfärdighetens ande utgjöts över honom, och hans muns ord dräper alla syndare, och alla orättfärdiga utplånas ur hans åsyn. Och på den dagen skall alla kungar stå upp och de mäktiga, och de upphöjda och de som besitter jorden, och de skall se och bekänna att han sitter på sin härlighets tron, och rättfärdigheten döms inför honom, och inga lögnaktiga ord uttalas inför honom.... Och plåga skall komma över dem, när de ser denne Människoson sitta på sin härlighets tron. Och kungarna och de mäktiga och alla som besitter jorden skall välsigna och förhärliga och upphöja honom, som härskar över alla, han som var fördold. Ty från begynnelsen var Männsikosonen fördold, och den Allrahögste bevarade honom i Sin makt, och uppenbarade honom för de utvalda. Och de utvaldas och heligas församling skall planteras, och alla utvalda skall stå inför honom på den dagen. Och alla kungar och mäktiga och upphöjda och de som besitter jorden skall falla ner inför honom på sina ansikten, och tillbedja och sätta sitt hopp till denne Människoson, och bedja böner och bönfalla om nåd ur hans hand.” 7)  

 

”Och han (d.v.s ängeln) kom till mig och hälsade på mig med Sin röst, och sade till mig: ’Detta är Människosonen som är född till rättfärdighet, och rättfärdigheten förblir över honom, och rättfärdigheten hos Dagarnas Mästare överger honom inte.’ Och så skall förbli i evigheters evigheter. Och alla skall vandra på hans vägar eftersom rättfärdigheten aldrig lämnar honom: med honom skall de ha sin boning, och med honom sin arvedel, och de skall inte skiljas från honom i evigheters evigheter. Och så skall dagars längd komma med denne Människoson, och den rättfärdige skall ha frid och en banad väg i Andarnas Herres namn i evigheters evighet.” 8)

 De attribut som vi ser Enoks Messias bära kan bara beskrivas som gudomliga. Lägg märke till att  han skulle ha fått sitt namn eller sin (utvalda) ställning före världens skapelse och makt

över ett rike, som varar i ”evigheters evighet”, något som betecknar hans eviga kvaliteter. Hans auktoritet kommer direkt från HaShem och har inget mänskligt ursprung. Han sitter på Guds egen tron för att döma folken. Dessutom mottar han, vilket är mest förvånande av allt, tillbedjan från hög och låg med HaShems fulla välsignelse.

 

Nästa källa som vi ska beakta, är ett pseudepigraphon kallat Salomos psalmer. Tidsmässigt förläggs det allmänt till århundradet före Kristus (också från tiden för Pompeius’ kontroll över Jerusalem). Man anser ofta att det har skrivits av antingen fariséer eller esséner, men detta är inte helt klarlagt. Vad som dock, än en gång, är säkert är, att det är ett för-kristet dokument, som framställer en Messias utrustad med gudomliga egenskaper.

 

”Där skall inte finnas orättfärdighet bland dem i hans dagar, för alla skall vara heliga och deras konung Herrens smorde. 

 

Ty han skall inte sätta sin tro till hästar och ryttare och båge, inte heller skall han föröka åt sig guld och silver för krig,  inte skall han samla förtroenden från massorna inför stridens dag.  

Herren själv är hans konung, hoppet hos denne som är väldig i makt genom (sitt) hopp till Gud. Alla folk skall bäva inför honom, ty hans skall slå jorden med sin muns ord för evigt.

 Han skall välsigna Herrens folk med vishet och glädje, Och han skall själv vara ren från synd, så att han må regera över ett stort folk

 

Han skall tillrättavisa härskarna och undanröja syndare med makten i sitt ord; och i förtröstan på sin Gud skall han i alla sina dagar inte någonsin vackla;

 för Gud skall göra honom mäktig genom (Sin) helige ande, och vis genom insikts ande med styrka och rättfärdighet.

 

Må Gud rena Israel mot nådens och välsignelsens dag, mot den utvalda dag då Han för tillbaka Sin smorde.” 9)

 

De egenskaper som vi finner i ovanstående citat visar, att denne Messias kan föra krig, dock icke med konventionella vapen. Hans vapen är övernaturliga. Han förlitar sig inte på hästar eller ryttare, på bågar eller stora arméer. Inte heller samlar han ihop väldiga rikedomar för att kunna kriga. Han böjer sig istället och ”hoppas på Gud”. Detta ”hopp” ger honom förmåga att lägga hela jorden under sig och krossa allt motstånd med sin ”muns ord”. Han beskrivs också vara ”ren från synd”, en egenskap som Jesaja påminner oss om att ingen kan leva upp till. Slutligen utmålas att han har antingen två tillkommelser eller, vilket är ställt utom allt tvivel, existerar med Gud innan han kommer till jorden. Ty det sägs: ”Han för tillbaka sin smorde (Messias).”

 

Ett annat dokument som hittades i Qumran och därför utesluter allt kristet ursprung är ett arbete känt som Damaskusdokumentet. Kopior har hittats i grottorna Fyra (4Q266-273), Fem (5Q12) och Sex (6Q15). Det är intressant att veta, att kopior hittades före Qumran-fynden i Geniza-biblioteket i Kairo. Dokumentet verkar bestå av en samling levnadsregler för denna speciella judiska sekt. Med dateringen från första eller andra århundradet före Kristus är Damaskusdokumentet viktigt på grund av sin beskrivning av en Messias med auktoritet att förlåta synder. Kom ihåg, att detta var en sak som orsakade Jeshua  så mycket fördömelse (Matt. 9:1-8).

 

”I enlighet med förbundet, som Gud slöt med förfäderna för att förlåta deras synder, så skall Gud (själv) bringa försoning för dem.

Och dessa är de regler för de många i syfte att möta alla deras behov. Två dagars lön varje månad är regel. Och de skall överlämna det i Censorns hand och domarnas. Av detta skall de ge.... och det skall stärka den fattiges och behövandes händer. Och till den åldrige mannen som .... till den kringflackande och till honom som tillfångatogs av ett främmande folk. Och till jungfrun som ingen hemgift har och till den som ingen omsorg åtnjuter: varje verk...Och detta är förklaringen till förordnandet.... Och detta är förklaringen till domarna vilka..... (Messias från) Aron och Israel. OCH HAN SKALL FÖRLÅTA OSS VÅRA SYNDER....i pengar och han skall lära känna ....bestraffning i sex dagar och skall tala.... mot (Moses).” 10)

 

Nästa verk är ett apokryfiskt, känt som 4 Ezra. Dess ursprung dateras tydligt och klart till tiden just efter andra Templets förstörelse. Även om denna kronologi placerar det tidsmässigt med Jeshuas tidiga efterföljare, är dess huvudsakliga del (kapitlen 3-14) uppenbart inte kristen. Det verkar istället ha skrivits av eller åtminstone för dem som samlades i Yavne efter Jerusalems fall. Budskapet går också stick i stäv mot dåtidens populära apokalyptiska genre. Det undervisar sina läsare om att deras frälsning finner man i lydnaden för Torá snarare än i missriktad apokalyptisk fatalism. Medan den tidiga messianska församlingen var koncentrerad på Maranatha!, var alltså författaren till 4 Ezra uppslukad av lydnaden för Torá. Men detta verk ger oss god information som hjälper oss att förstå de messianska förväntningarna inom den judendom, som utvecklades och formades under denna tid i historien.

 

”För min Son Messias skall uppenbaras för dem som är med honom, och de som förblir skall glädja sig i fyra hundra år.... Och efter dessa år skall min Son Messias dö.....” 11)

”Sålunda tolkas visionen: Du ser en man stiga upp ur havets hjärta. Han är den som den Allrahögste har hållit fördold i många tidsåldrar, som själv skall överlämna sin skapelse; och han skall visa vägen för dem som blivit kvar. Du ser vindar och eld och en storm, som utgår ur hans mun. Han bär inget spjut eller vapen för krig men förgör trots detta den stora framrusande skara, som kom för att besegra honom. Detta är tolkningen: Se, de dagar kommer då den Allrahögste skall förlossa dem som finns på jorden. Och stor förvirring skall drabba dem som bor på jorden. Och de skall smida krigsplaner mot varandra, stad mot stad, plats mot plats, folk mot folk och rike mot rike. Och när detta sker och de tecken, som jag visade er förut blir tydliga, .... och då skall min Son uppenbaras, som ni såg stiga upp som en man ur havet. Och när alla folk hör hans röst, skall alla lämna sitt eget land och de krig de för mot varandra; och en oräknelig skara skall samlas, så som ni såg, i avsikt att överfalla och övervinna honom. Men han skall stå på berget Sions topp. Och Sion skall komma och bli uppenbarat för alla folk, rustat och uppbyggt som det berg ni såg utmejslas utan hjälp av händer. Och han, min Son, skall tillrättavisa de församlade folken för deras ogudaktighet, och banna dem utan omsvep med deras onda tankar och kommande plågor under tortyr, och skall förgöra dem utan svårighet medelst Torá. ” 11)

 

”Och nu säger jag er.... hädanefter skall ni leva med min Son och med dem som är såsom ni  tills dess att tiderna är till ända.” 12)

 

Vad vi ser i detta stycke är en messiansk figur, som kallas Guds Son. Han existerar med HaShem före sin färd till jorden. Hans styre varar åtminstone 400 år. Han segrar, inte med vanliga vapen, utan med övernaturliga metoder. Hans rike är inte grundat av någon människa, det är skapat ”utan människohand”. Han kommer att vara hela jordens Domare enligt Torás rättfärdighet, och han känner människans innersta tankar – något som bara Gud förmår.

Den sista delen i vårt studium, 2 Baruch, skrevs också efter andra Templets förstörelse (år 70 e.Kr.) och den försöker förklara för sitt judiska auditorium varför en sådan katastrof har drabbat Israel. Fastän den också betonar vikten av lydnad för Torá, förutsäger den en Messias-figur, som en dag skall förgöra alla onda människor och belöna de Torá-trogna med ett hem i ”det himmelska Jerusalem”.

 

”Och det skall ske efter detta (en tid med makalöst välstånd och överflöd), när tiden för Messias’ tillkommelse är fullbordad, att Han skall komma åter i härlighet. Då skall alla som insomnat i hoppet om Honom stå upp igen. Och det skall ske, då tiden för dess fall har fått en ände, att Min Messias’ kungadöme skall avslöjas.... Och hans kungadöme skall förblir för evigt, tills den förgängliga världen har tagit slut och tills de tider, som förutsagts, har fullbordats. Detta är din vision och detta är dess uttolkning.” 13)

 

De attribut som vi ser i denna förväntade Messias anger möjligheten av två återkomster. Han beskrivs som regent på jorden under en exempellös tid av välstånd och rättfärdighet. Så talar texten om att han skall ”återvända” och regera i ett evigt kungadöme med dem, som har insomnat i hoppet om hans tillkommelse.

 

De texter som vi har undersökt, har alla spritt en hel del ljus över hur de messianska förväntningarna såg ut före och under den messianska församlingens första år. Vi har sett, att den judiska församlingen på den tiden hade mycket klara och tydliga förväntningar på en Messias med gudomliga kvaliteter.

 

Vi kan sammanfatta de kvaliteter, som vi nyss har mött:

Den väntade Messias är evig. Han kan läsa människors hjärtan. Han är utan synd. Han ges auktoritet att förlåta synder. Han får titeln Guds Son. Och han har, vilket kanske är det mest anmärkningsvärda av allt, rätten att ta emot tillbedjan. Kom ihåg, att det rör sig om för-kristna källor eller, som i fallet med 2 Baruch och 4 Esra, källor med stark ambivalens inför den tidiga messianska församlingen. Den typ av gudomliga egenskaper som de alltså ger den förväntade Messias, kan knappast anses ha kristet eller hedniskt ursprung. Därför är det föga troligt att Jeshuas gudomliga attribut skulle ha varit en huvudorsak till splittringen mellan  Synagoga och Kyrka. Det verkar vara ett mer modernt argument, som projiceras tillbaka på historien om Kyrkan och Synagogan, ett otidsenligt och vilseledande argument. Om vi ska hitta de verkliga orsakerna till splittringen, tvingas vi faktiskt att söka på andra ställen.

Avslutningsvis måste nämnas att på grund av utrymmesbrist har bara en liten del av tillgängligt material kunnat presenteras i denna artikel. De som vill fördjupa sig i fortsatta studier i ämnet, kan forska i avsnitt i Septuginta (som dateras 1100 år före den masoretiska texten), i Targumim, i Philos och Josefus’ skrifter och i dokument i Dödahavsrullarna. Artikelförfattarens åsikt är den, att ju mer man forskar i det historiska material som omger Jeshua, desto mer fördjupas förståelsen att Han är den av profeterna utlovade Messias, men att Hans anspråk på gudomlig kraft och gudomliga attribut inte gick stick i stäv mot de messianska förväntningarna i Hans egen tid. 

 

Fotnoter:

1)      Ur en intervju med Chaim Potok 1978 i Christianity Today.

2)      Fil. 2:5-11 (Sv. Folkbibeln –98).

3)      Kol. 2:9-10 (-”-)

4)      R.H. Charles, The Old Testament Pseudepigrapha, kap. 39.

5)      Ibid. kap. 48.

6)      Ibid. kap. 51.

7)      Ibid. kap. 62.

8)      Ibid. kap. 71.

9)      R.H. Charles, The Old Testament Pseudepigrapha, kap. 17 och 18.

10)  M. Wise, M. Abegg och E. Cook, Dead Sea Scrolls, A New Translation, sid. 49-73.

11)  The New Oxford Annotated Bible with Apocrypha. Revised Standard Version, kap.7.

12)  Ibid. kap. 13.

13)  Ibid. kap. 14.

R.H. Charles, The Apocrypha and Pseudepigrapha of the Old Testament in English

 
Denna artikelserie - Ny granskning av kyrkans historia - är översatt från tidningen Bikurei Tzion (Sions förstlingsfrukt) Webbsida: www.ffoz.org