Konstantin och söndagen. 2

Shalom! Vi i Messianska Föreningen Shalom ser med oro på den ökande likgiltighet för vilodagen som präglar kristenheten. Guds intruktioner för hur en människa kan leva ett välsignat och hälsosamt liv har i stort sett ignorerats de senaste årtiondena. Detta har också fått betalats i form av stress och utbrändhet. Räddade kan vi endast bli genom Messias död och uppståndelse, men det finns en välsignelse i beredskap för den som väljer att lyda Herrens ord. Den dag som Herren har valt och knutit sin välsignelse till är sabbaten - lördagen, vilket vi bör respektera. För att visa att firadet av söndagen (solens dag) är av sent datum och dessutom har tydliga influenser av hednisk soldyrkan har vi valt att ge ett utdrag ur boken "KALENDERN - människans 5000 - åriga kamp för att fastställa ett sant och riktigt år". Författare: David Ewing Duncan. Utgiven på Wahlström & Widstrands förlag 1999. Den som önskar regelbundna utskick från MFS kan gå med i "Torah-klubben". Vi skickar varje vecka en betraktelse över en nytestamentlig text som anknyter till veckans Parasha - torah-sabbatstext, samt artiklar av messianska troende i Israel och andra länder.

År 312 e.Kr. stod Flavius Valerius Constantinus på en brant klippa ovanför Tibern. Han knäböjde i bön och såg upp mot himlen, och då fick han se ett flammande kors brinna över solen. Korstet hade en inskription med tre grekiska ord: "en toutoi nika" (i detta tecken skall du segra). Den natten drömde Constantinus, som vi brukar kalla Konstantin den store, där han sov bland sina 100 000 soldater, som gått i bivack norr om Rom, att han hörde en röst. Den rösten lovade honom segern i det slag som skulle stå följande dag, bara han försåg sin fana med ett kors som var genomstunget av en linje och krusat upptill: symbolen för Jesus Kristus på korset.

I gryningen den 27 oktober 312 gav Konstantin order om att måla på korset, strax innan hans legioner anföll sin huvudrival vid Saxa Rubra, den "röda klippan". Han avgick med segern över Marcus Aurelius Valerius Maxentius som var medregent och tvingade ned honom i vattnet vid nuvarande Ponte molle. Detta öppnade vägen till Roms tron för den 39-årige Konstantin med hans legioner under korsets tecken.

Vare sig man tror på Konstantins visioner eller ej - till och med den fjäskande hovkrönikör som senare tecknade ner dem uttryckte sina tvivel - var segern vid Mulviusbron en personlig triumf som gav genljud och blev en vattendelare i europeisk historia just därför att han gav den kristne Guden äran.

Att rycka upp den gamla ordningen var precis vad Konstantin hade i sinne med sitt tal om flammande kors och en kraftfull ny Gud, även om hans övergång till kristendomen dikterades väl så mycket av politik som av tro. Det ingick alltsammans i en storstilad strategi för att mejsla fram en ny inperialistisk ordning - politiskt, andligt, militärt och ekonomiskt. Imperiet var i stort behov av detta. Det romerska imperiet av år 312 var skakat och åderlåtet av nästan ett sekel av inbördeskrig, lönnmord och ekonomisk nedgång och med fiender som tryckte på från alla håll.

Detta centraliserade system som ursprungligen hade upprättats av Augustus fungerade utmärkt under Roms guldålder, de två första århundadena, när de relativt upplysta härskarna som efterföljde Augustus, regerade. Under Konstantins 31 regeringsår, när de flesta av hans omedelbara föregångare hade regerat något tjog månader, arbetade denne den siste av Roms stora kejsare oförtröttligt på att omorganisera och förnya imperiet.

Kejsar Aurelianus (270-275) hade inlett denna samhällsomvandling genom att grunda en kult av en monoteistisk solgud i Rom på 270-talet, något som förebådade kristendomens införande. När det praktfulla soltemplet i Rom uppfördes hade Aurelianus kungjort att solguden hade gjort honom till kejsare, inte senaten, men solguden tycks inte ha kunnat hindra att han mördades kort därefter. Kejsare Diocletianus (284-305) fördjupade denna omorientering österut, genom att även han anamma solkulten. Till en början var det inte helt klart vilken religion som Konstantin skulle annamma. Under dessa orostider prövade romarna åtskilliga populära sekter, de flesta inkommna österut allt från en pseudoreligiös tillämpning av nyplatonismen till kristendom och soldyrkan. Den ständigt påpasslige Konstantin, som var klart medveten om denna mångfald, tyckes villig att anta praktiskt taget vilken religion som helst, bara den kunde tjäna hans politiska syften. För att glädja hedningarna i Rom lär han uppföra Konstantinbågen, där Roms gamla gudomligheter tillägnas hans seger. Han verkar också i det betydelsefulla slaget ha flirtat med den populära kulten av solguden Mithras. Det kan tänkas att han han till och med haft Mithras i tankarna när han berättade för armén om sin syn, eftersom mithraisterna också höll helig en symbol som liknade korset. Detta tilltalade säkert de många anhängarna av både Mithras och Kristus som fanns i hans armé.

Det tog åtskilliga år, men omsider kunde kristendomen få överhanden. Om det berodde på att de kristna hade en effektiv maktbas, eller på att Konstantin fann att den kristna kyrkans lärosatser och organisatoriska uppbyggnad var lättare att ta över och smälta samman med den existerande strukturen hos imperiet. Ett annat enklare skäl kan ha med Konstantins mor att göra, den brittiskfödda Helena (248-328). Hon hade tidigt blivit kristen och var en formidabel kvinna som sällan vek från sin sons sida. Hon var mycket verksam och kunde med hjälp av sin sons pengar bygga ett dussintal kyrkor i Judéen och Galliléen, bland annat den i vår tid bevarade Födelsekyrkan i Bethlehem och Heliga gravens kyrka i Jerusalem. Konstantin själv lät inte döpa sig förrän på sin dödsbädd. Vad än Konstantins sanna personliga övertygelse kan ha varit, så gjorde hans sammanslagning av stat och kyrka slut på vad som i grund och botten var ett experiment, som påbörjades av Caesar och Augustus, att skilja religionen från statsmakten. Effekten av detta skulle i grunden förvandla Europa under kommande sekler på livets alla skiften, däribland hur man höll reda på kalenderns dagar. Det var oundvikligt att Konstantins nya ordning, precis som Caesars tre och ett halvt århundrade tidigare, kom att återverka på kalendern, i det här fallet genom att skapa ett nytt, religiöst färgat system att mäta tiden. Det gjorde han genom att bevara Caesars baskalender med 365,25 dygn och tolv månader, medan han vidtog tre större ändringar inom denna struktur: söndagen infördes som helgdag i en ny sjudagarsvecka; kristna helgdagar såsom jul fastställdes till visst bestämt datum; påskhelgen införlivades i kalendern utan något fast datum, eftersom den var knuten till den judiska månkalender som var i bruk när Kristus korsfästes. Dessa två typer av helgdagar, fasta och flytande, gav upphov till de kristna termerna "fast helgdag" och "rörlig helgdag".

Kejsarens första åtgärd för att göra om kalendern kom i ett edikt som utfärdades år 321, nio år efter slaget vid Mulviusbron, där han fastställde söndagen som första dag i en sjudagarsvecka, en tidsenhet som varit okänd i den ursprungliga romerska kalendern. Enligt Konstantins diktat skulle alla medborgare utom bönder avhålla sig från arbete på "dies solis"- solens dag. Han gav också order om att domstolarna skulle hållas stängda för processer och militära befälhavare skulle begränsa vapenövningarna så att soldaterna hade tillfälle att tillbedja den gud de ville.

Konstantins val av söndagen var inte okontroversiellt. Det gick stick i stäv med det hävdvunna bruket att hålla sabbat på lördagen bland judar och romerska hedningar, som under sen kejsartid hade gjort lördagen (Saturnus dag, engelska Saturday) till vilo- och gudstjänstdag. För dem var dock lördagen en illavarslande dag, då bara dårar gjorde affärer, gick ut i krig eller anträdde en resa.

Lördagen var under vissa tider också många kristnas val, eftersom de flesta troende var judar som ansåg sig tvungna att hålla fast vid denna den sjunde dagen i den judiska veckan som traditionell helgdag. Men då Jesus hade blivit korsfäst på den sjätte dagen i den judiska veckan och, enligt Bibeln, uppstått från de döda första dagen i veckan därpå-söndagen-beslöt en del fornkristna att flytta över sabbaten till söndag och att varje vecka markera denna dag med en särskild gudstjänst med nattvard. Men det tog lång tid för gamla vanor att dö ut. Ännu in på det andra århundradet klagade kristna prelater över att vissa kristna fortfarande höll sabbat på lördagen, vilket en biskop i ett brinnande brev brännmärkte som "vidskepelse" och han beskrev "det spektakel de ställer till för att fira judiska fastemånader och nymånader som löjeväckande och inte värt att ta på allvar".

Vid den tidpunkt då Konstantin utfärdade sitt edikt hade de kristna i stort sett avgjort striden mellan lördag och söndag till söndagens fördel. Kejsaren intog dock inte en strikt kristen hållning med sin nya lag. Genom att göra den dag som tillägnades solen i sjudagarscykeln av hedniska planetgudar till sabbatsdag, vann kejsaren också sympati hos mithraister och andra soldyrkare. Konstantins officiella utnämning av denna dag i den romerska lagboken som dies Solis kan inte ha tilltalat hans nya hierarki av kristna biskopar, präster och lekmän, även om somliga försökte rättfärdiga kejsarens beslut med att hävda att Kristus , som solen, var världens ljus.