Ny granskning av Kyrkans historia
    Del 3

FISCUS JUDAICUS

– JUDESKATTEN

Orsaker och händelser som ledde till Kyrkans uppkomst.

av Christopher O´Quin
Övers. Birgitta Hällström

Avsåg Herren att det skulle bli två skilda religioner,  Judendom och Kristendom?

Önskade Gud en ren biblisk tro, eller två olika religiösa institutioner?
Vilka händelser ledde fram till denna delning?

När, var och hur skedde denna delning?

Dessa artiklar kommer att ifrågasätta en del vedertagna uppfattningar som finns etablerade inom kristendomen. Förhoppningen är att utmana läsarens relation till något särskilt trossystem, och i stället uppmuntra till strävan efter större förståelse och tillämpning av den Bibliska tron.

"Låt er inte bedras av främmande läror, inte heller av gamla fabler, som inte är till något gagn. För om vi fortfarande lever enligt den judiska lagen, medger vi att vi inte tagit emot nåd...

Vi har blivit givna ett nytt hopp, inte längre genom att iaktta sabbaten utan genom att hålla Herrens Dag helig.... Det är absurt att bekänna sig till Kristus Jesus och samtidigt judaisera. Ty kristendomen tog inte emot judendomen utan judendomen tog emot kristendomen. (1)

Acceptera inte judendomen. Och om någon predikar den judiska lagen för er, lyssna inte till honom. Ty det är bättre att lyssna till kristna läror....än till judendomen... (2)

När det gäller deras noggrannhet angående kött och deras vidskepliga fasthållande vid sabbaten och deras skryt om omskärelse och deras föreställningar om fasta och nymånader....är dessa ytterst löjliga och inte värda att ägna något intresse." (3)

 

Ovanstående doktriner kommer inte från reformatorerna eller från medeltida katolska präster, inte ens från Konstantins hov. Dessa instruktioner härstammar från de tidigaste åren efter apostolisk tid omkring år 107. För de flesta messianska troende blir detta något av en chock. Hur kunde det så tidigt i Kyrkans historia växa fram en självuppfattning, som var så antijudisk och fientlig mot Torán?

Dessa föreskrifter visar klart, att viktiga begrepp i Torán som kosher (matregler), sabbatsfirande, omskärelse och de påbjudna högtiderna redan ansågs överspelade. Hur kunde denna Torá-fientliga teologi utvecklas så snabbt i den tidiga Kyrkan, när de apostoliska skrifterna flödar över av exempel som försäkrar att Guds Torá är oföränderlig?

Till en del berodde det på att den kristna läran byggde på mycket mer än den apostoliska undervisningen. Det finns faktiskt mycket, som visar på att de kristna efter det andra templets förstörelse reviderade sin lära i strid mot apostlarnas undervisning.

 

Förändringar efter år 70

Efter andra Templets förstörelse tvingades judendomen omdefiniera sin tro och trosutövning. Hur skulle man till exempel få försoning för sina synder utan altaret i Templet eller leviterna? Ur Templets ruiner växte det fram tre trosinriktningar:

1. Traditionell judendom
2. Messianska gemenskaper
3. Den kristna Kyrkan

1. Den traditionella (fariséiska) judendomen, idag känd som rabbinsk judendom, fortsatte att hålla fast vid Torá. För dem gällde frågan inte OM Torá fortfarande var relevant utan mer HUR den skulle tillämpas med tanke på de nya begränsningarna.

2. De messianska troende fortsatte också att följa Torá i livets alla skeden men kunde samtidigt inte överge sin övertygelse att Jeshua från Nazaret var Messias.
De messianska bestod av både judar och icke-judar och de höll fast vid att deras Jeshua HaMashiach var helt och hållet jude och hade levt  trogen Torá.
 Det är denna församling vi åsyftar, när vi idag refererar till den messianska församlingen.

3. Den tredje gruppen växte fram, när det icke-judiska inflytandet blev allt starkare i diasporan. Även om dessa församlingar till en början varit konservativa messianska församlingar, utsattes de för ett stort och växande tryck och blev alltmer antijudiska och fientliga mot Torá. I början och mitten av andra århundradet hade de gjort sig av med alla förbundstecken och därmed lämnat den judiska sfären. Det var denna grupp som till slut blev den helt igenom icke-judiska, hedniska kristna kyrkan.

 

Vilka påtryckningsmedel hade på så kort tid kunnat åstadkomma denna brytning med den messianska församlingen? Med hjälp av historiska bevis vill denna artikel visa att en stor del av den kristna Kyrkans  doktriner inte utvecklades utifrån Nya Testamentets skrifter, utan kom till som en reaktion mot en romersk straffskatt från första århundradet, den så kallade "Fiscus Judaicus", judeskatten.

 

Problem med Rom

För att vi ska kunna förstå hur en romersk straffskatt kunde påverka nästan 2000 år av Kyrkans utveckling, är det nödvändigt med en bred kunskap om Israels och Roms historia under denna tid. Problemen med Rom började omkring år 63 f. Kr., när general Pompejus började lägga under sig västra Asien, inklusive Syrien och Palestina. Pompejus hade kallats att ingripa till ena partens förmån i en tvist om vem som skulle härska över Judéen. Han utnyttjade detta tillfälle så mycket han kunde och intog snabbt Jerusalem. Därmed kunde han bestämma över politiken och lät hasmonéerna sitta kvar på tronen. Han åstadkom bestående bitterhet och ilska, när han vanhelgade Templet i Jerusalem genom att gå in i det allra heligaste. Dessutom skulle landet nu betraktas som lydstat under Rom. Som sådan förväntades man ta del i Roms försvar österut genom att betala skatt och bidra med information. Fastän Israel till en början fick stor frihet att sköta sina inre angelägenheter, lade sig Rom i landets styre efterhand med många olika ingripanden. Josephus skriver:

"Judarna fick veta att om de stödde Hyrcanus (Roms val av överstepräst), skulle de få leva ett lugnt och behagligt liv och njuta av välstånd och fred. Men om de lät sig luras av fruktlösa  förhoppningar från dem som för egen vinnings skull ivrade för uppror, skulle de finna honom vara en härskare och inte beskyddare, Hyrcanus inte en god kung utan en despot och kejsaren och romarna inte ledare och vänner utan fiender; de skulle aldrig stillatigande acceptera att judarna avsatte den som de insatt i sitt ämbete." (4)

Å 37 f. Kr. avsattes den hasmonéiske kungen och efterträddes av idumén Herodes, den Herodes som vi återfinner i evangelierna. Romarna verkade bry sig mest om att lydkungarna bevarade freden och erlade den bestämda skatten till dem. Så länge som en kung gjorde detta, kunde han räkna med romersk hjälp, om hans tron hotades. Herodes förkroppsligade Roms ideal av kung, en despot och grym härskare, som alltid kunde räkna med Roms stöd. Men efter Herodes’ död annekterades officiellt de centrala delarna av det Heliga Landet och styrdes ännu fastare direkt från Rom med hjälp av olika ståthållare. Då blev också romerska trupper permanent stationerade i området.

Emellertid ställde Judéen alltid till med problem för Rom. ”Från första början blev Rom och dess provinsiella ståthållare tvungna att ta itu med en närapå outsinlig ström av inre kriser, som ständigt förvärrades av bristen på ömsesidig förståelse för varandras religioner.” (5)
Stridigheterna nådde till slut sin kulmen år 66. Josephus beskriver de förhållanden, som rådde före det judiska upproret:

"Nästa prokurator, Festus, tog itu med landets huvudproblem; han dödade ett stort antal banditer och tillfångatog många fler. Hans efterträdare Albinus agerade helt annorlunda och gjorde sig skyldig till alla slags förseelser. Han nöjde sig inte med officiella aktioner, som innebar rov och plundring eller med skatter, som lamslog hela landet. Han tillät också dem som dömts till fängelse av lokala domstolar eller av hans företrädare att friköpas av sina släktingar. Bara den som inte kunde köpa sig fri fick förbli i fängelset...Yttrandefriheten undertrycktes totalt och tyranniet härskade överallt. Det var utifrån dessa förhållanden som fröet såddes i Jerusalem till den kommande undergången. Sådan var alltså Albinus, men hans efterträdare Gessius Florus fick honom att framstå som en ängel. Han plundrade hela städer, ruinerade samhällen och förklarade utan omsvep för alla i landet att han inte brydde sig om ifall alla var tjuvar och banditer, bara han själv fick sin del av bytet." (6)

Till slut drev Florus’ girighet honom till Templet. Han avlägsnade guld och silver från dess skattkammare. Detta tillsammans med allt annat gjorde att Jerusalems invånare fick nog. Översteprästen Ananias’ son Eleazar fick Templets präster att genast förbjuda alla gåvor och offer från hedningarna. Detta innebar att krig med Rom blev oundvikligt, eftersom denna åtgärd avskaffade de offer, som bars fram till Rom och kejsaren. Jerusalems förstörelse var nu bara en tidsfråga. År 70 bröt man igenom Jerusalems murar och staden och Templet plundrades och brändes. Louis Feldman uppskattar attsilver och guld till ett värde av tiotals miljoner dollar fördes bort ur Templet.(7) Selotiska styrkor höll stånd ytterligare tre år vid Masada men judarnas öde var beseglat. Juedeén hade blivit som en stank för romarna och deras myndigheteter var fast beslutna att aldrig någonsin låta ett sådant uppror äga rum igen.

 

Antijudiska stämningar sprids

Den antijudiska inställningen i hela imperiet kan knappast överdrivas. I t.ex. Antiokia, som hade en stor judisk befolkning, drog de hedniska invånarna fördel av romarnas antijudiska fördomar. Direkt efter kriget införde de en systematisk förföljelse, som syftade till att utrota all judisk religionsutövning. Alla som vägrade offra till hedniska gudomligheter skulle straffas. Det blev förbjudet att upphöra med arbete under sabbaten och en mängd judiska "privilegier" drogs in. (8) Detta var bakgrunden till de romerska straffåtgärder för Jerusalems uppror, som drabbade alla judar i hela kejsardömet och som symboliskt uttrycktes genom det hårdhänta indrivandet av en speciell skatt känd som "Fiscus Judaicus" - judeskatten.(9) Denna skatt uppgick till två dagslöner per person/per år för människor mellan tre och sextio år; alltså två dagslöner för personer tillhörande tre generationer i ett hushåll. (Ex: en man var gift och hade fem barn. Ofta bodde föräldrar och ogifta syskon i samma hushåll, kanske 11 personer. Översatt till dagens ekonomi motsvarar skattebeloppet cirka 40.000 kr för den familjen.) Den inverkan som skatten kom att få på den tidiga Kyrkans utveckling var markant. Den drabbade nämligen det mest centrala i den judiska/kristna identiteten. Om denna tvångsskatt skulle drabba alla judar, blev den avgörande frågan: ”Vem är jude?”

Svaret var inte så enkelt som man kan tro. Martin Goodman förklarar sålunda:

 

En del hedningar kanske blev judar genom att konvertera till att utöva den judiska religionen, en process som tydligt och klart beskrivs under första århundradet av Philo. Andra hedningar drogs till judiska seder såsom sabbatsfirandet utan att för den skull bli betraktade som proselyter. Bland dessa hade många i Antiokia av judarna själva, enligt Josefus, blivit upptagna som ”en del av dem”. Vilka, om några alls av alla dessa ”anomaliska typer”, skulle betala skatt? (10)

Vid den tid då Domitianus blev kejsare (81-96 f.Kr.) fanns inget väl utformat system för att avgöra vem som var ”jude”. Suetonius berättar:

 

"Domitianus’ uppbördsmän visade en särskild grymhet, när de skulle driva in judeskatten. De vidtog åtgärder inte bara mot dem, som hemlighöll sin judiskhet för att slippa skatten utan också mot dem, som levde judiskt utan att propagera för sin tro. Jag minns, när jag en gång som barn satt i en överfull rättssal och ett romerskt ombud handgripligen fastställde om en 90 år gammal man var omskuren eller ej.”   (11)

 

Splittring genom gränsdragning

En av de oavsiktliga konsekvenser som den romerska judeskatten förde med sig, var alltså att den  tvingade många församlingar att definiera om de var judiska eller  icke-judiska. Där fanns å ena sidan de traditionella judar, som höll fast vid Torá och ansåg att de var medborgare i Israel och aldrig skulle ge upp den identiteten. De skulle helt klart betala skatten. Å andra sidan fanns de som hade judiskt ursprung men gjorde allt för att dölja detta och slippa ifrån skatten. Hur skulle det gå till? Genom att undvika typiskt judiska uttryck som att fira sabbat, hålla de judiska högtiderna osv.

Detta var mycket mer utbrett än man till en början kunde ana. Det fanns t.ex. tusentals judar, som hade tillfångatagits som slavar och förts till Rom vid Pompeius’ erövring av Jerusalem år 63 f.Kr. Under Domitianus’ tid ansåg sig dessa avkomlingar som alltigenom romare. De identifierade sig inte efter sin judiska härkomst eller sin judiska kultur. De var därför upprörda och förbittrade över att behöva betala denna betungande skatt för vad de ansåg vara en olycklig slump. Slutligen fanns de som, fastän de inte fötts av judiska föräldrar, ändå utövade den judiska tron både i messianska församlingar och traditionella judiska församlingar. Av dessa två grupper var den messianska församlingen särskilt sårbar, eftersom dessa efterföljare av "Vägen" fortfarande ansågs tillhöra judendomen, även om många, t.o.m. de flesta, var troende hedningar vid den här tiden.

 
Judeskatten skulle komma att bli ännu mer förödande under Domitianus’ efterträdare Nerva. År 96 ändrade Nerva skatteindrivningen till att gälla endast dem, som enligt historikern Cassius Dio "följde sina fäders seder och bruk". "Ingen tilläts anklaga någon för förräderi eller för antagande av en judisk livsstil; och Nerva utplånade allt missbruk i samband med skatteindrivningen." (12)

Omfattningen av dessa regler var djupgående. Lägg märke till att ”antagande av en judisk livsstil” jämställs med förräderi. Dessutom antydde de att man genom att undvika yttre, konkret utövande av den judiska tron kunde undgå judeskatten. Vad romersk skattepolitik beträffade hade judiskhet ingenting med etniskhet att göra utan allt handlade om religionsutövning. Hur man utövade sin religion avgjorde vem som var jude eller inte.

 

Med detta i minnet kan man bara ana vad som måste ha rört sig i tankarna hos de hedniska troende, vilka var nya i den messianska tron och som dittills inte hade känt någon identitet med judarna. Inte bara saknade de en naturlig känslighet för judiska ting utan fick dessutom känna på en växande anti-hednisk polemik från de traditionella judiska församlingarna. Mycket snart måste frågan ha uppstått: Varför skulle de vilja identifiera sig med sådana som, i många fall, inte ville ha någon gemenskap med dem och sen till på köpet betala en betungande skatt för det?

Dessutom var väl kontentan i Paulus’ brev till galaterna och efesierna, att det inte var nödvändigt för hedningar att bli judar, dvs. omskurna, för att få del i ”den kommande världen”?  Den ställning som Paulus’ undervisning krävde var, att man skulle förbli "i Messias". Faktum var att Paulus gick så långt, att han påstod att den hedning, som försökte skaffa sig en rätt ställning inför Gud genom att bli judisk proselyt, skulle till slut finna sig skild från Messias! (Gal.5:4) Paulus var således tydlig och klar: hedningar skulle inte försöka ändra sin ställning från hedning till jude. De skulle förbli hedningar och se på sig själva som inympade i Israel genom Messias. (Rom.11:17)

Man måste fråga sig vilka följder en sådan teologi fick vad gäller judeskatten. Vi kan föreställa oss en lokal romersk uppbördsman, som känner till den lokala synagogan och dem som brukar samlas där. Eftersom han får provision på all insamlad skatt, är han mycket intresserad av en 100-procentig skatteuppbäring. Hans förvirring måste bli stor, när en grupp i synagogan vill slippa skatten genom att förklara att de inte är judar. Ändå hade Rom förklarat att "antagandet av en judisk livsstil" var detsamma som att vara jude i skattefrågan. Om alltså de hedniska troende ville slippa skatten, måste de helt enkelt skapa sig nya traditioner, som inte kunde betraktas som judiska.

 

Plågsamma val

Judarna i de messianska församlingarna måste ha funnit valet mycket plågsamt. Till skillnad från hedningarna ansåg de att de helt och fullt var judar och de trodde på en judisk Messias. Om de skulle ge upp sina fäders traditioner, skulle det innebära att de vände ryggen åt hela det sammanhang ur vilket deras tro fötts. Hedningarna kanske betraktade just judisk trosutövning som frivillig eller icke-nödvändig, men för judarna representerade den alla tecken på förbundet mellan HaShem och hans folk. Bara drygt hundra år tidigare hade judarna under svåra lidanden stått emot det hellenistiska Syriens försök att avskaffa just dessa judiska förbundstecken i de judiska församlingarna. Skulle nu några messianska troende utveckla en hellenistisk teologi för att bortförklara dessa tecken på förbundet och på så sätt lyckas med det som Syrien inte förmått?

 

De levde alltså under ett enormt tryck. Om de inte kunde betala skatten, väntade slaveriet på dem och då skulle efterlevandet av Torá bli så gott som omöjligt. Men hur skulle de kunna betala en skatt, som användes för att underhålla Jupiter Capitolinus’ hedniska tempel i Rom? Skulle de kunna vara trogna Jeshua HaMachiach och samtidigt omdefiniera sin tro på ett sådant sätt, att de inte längre behövde fira sabbaten, omskära sig och hålla högtiderna i Torá?

 

Det fanns helt klart en del vars samveten fann vägar att rationalisera bort efterlevnad enligt Torá. Bevisen för detta kommer från tre huvudsakliga källor. För det första finns det bevis för en växande anti-kristen polemik inom synagogorna. Ur judisk synvinkel ansåg man att den etniske jude, som öppet vägrade betala judeskatten med motiveringen att han inte längre var religiös jude, uppenbart var en avfälling.(13) Att vägra att betala skatten var detsamma som att ta avstånd från den judiska tron och att ta avstånd från den judiska tron innebar, att man ansågs gå förlustig hoppet om en del i den kommande världen. Det var klart besläktat med dem, som under den hasmoneiska perioden hade opererat sig för att det inte skulle synas att de varit omskurna.  Avskyn för dessa avfällingar fick snart sitt uttryck i Birkat ha-Minim som reciteras i Shemonei Esrei:

 

Í slutet av första århundradet tvingades Rabbi Gamaliel och hans gelikar (på grund av dessa händelser) att ändra på den judiska synagogans liturgi. Detta innebar en förändring i den 12:e välsignelsen i Shemoni Esrei. Den kom att innehålla en förbannelse över både avfällingar och judekristna troende.

 

"Och må det inte finnas något hopp för avfällingar....och må nazareerna och kättarna (minim) snart förgås och må de bli utplånade ur Livets Bok...." (14)

Den andra källan för bevis på den växande sprickan mellan Kyrka och Synagoga har romerskt ursprung. Ett exempel är ett brev från Plinius den yngre till kejsar Trajanus (ca. år 110). De kristna betraktas där som en särskild och separat grupp utan hänvisning till judar eller judiska sedvänjor. Han skriver:

 

"......eftersom han inte visste vad han skulle göra i framtiden, skickade han en rapport till kejsar Trajanus om att förutom deras vägran att  tillbe avgudar, hade han inte funnit något otillbörligt i deras uppträdande. Han informerade också  om att de kristna steg upp i gryningen och sjöng hymner till Kristus som gud. Enligt sina principer var de förbjudna att dräpa, begå äktenskapsbrott, bedra eller stjäla och liknande. Trajanus svarade att de kristna grupperna inte skulle förföljas, men om man träffade på dem skulle de straffas." (15)

Vi ser alltså att omkring år 110 betraktade Rom de kristna som helt separata och skilda från synagogan och judarna. Det kanske mest anmärkningsvärda är vad som inte sägs här. Här nämns ingenting alls om judisk kultur eller judiska ritualer, ingenting om  sabbatsfirande, omskärelse eller ens Torá-läsning. I Roms ögon hade den kristna Kyrkan funnit ett sätt att omdefiniera sin tro så, att de betraktades som helt och hållet självständiga i förhållande till  den judiska församlingen.

 

Kyrkan förkastar Torá

Det sista och tyngsta beviset kommer från Kyrkan själv. När vi studerar de tidiga kyrkofädernas skrifter, ser vi en tydlig omsvängning i hur Kyrkan definierar sig själv efter år 96. Vi kan se detta bl.a. i hur olika kyrkofäder hänvisade till Skriften för att få stöd för vad de skriver. Utgångsläget är de apostoliska skrifterna med deras fulla förtroende för Tanach (GT) som bibliskt auktoritativ. När Clemens år 96 skriver till korintierna, finner vi 101 hänvisningar till Tanach, 24 direkta hänvisningar till apostoliska skrifter och vid 17 tillfällen binder han samman ett skriftställe i Tanach med ett apostoliskt skriftställe (t.ex 1 Mos.7:1; 1 Petr. 3:20; 2 Petr. 2:5). Vid slutet av andra århundradet är situationen emellertid en annan. I ett brev från Polycarpus till filipperna finner vi då 59 hänvisningar till apostoliska skrifter, inklusive evangelierna, och endast tre hänvisningar till Tanach . Denna trend fortsatte. Efter år 96 verkar det som om kyrkofäderna med få undantag struntar i Tanach. Berodde detta på att de betraktade användandet av Tanach som något enbart judiskt, vilket de ville ta avstånd ifrån? Det är tydligt att så är fallet, när vi läser hur Justinus (omkr. år 135) kategoriskt slår fast att kristendom och Torá-efterlevnad inte går ihop:

Men, Trypho, fortsatte jag, om några av din ras, som säger att de tror på denne Kristus, tvingar de hedningar som tror på denne Kristus att till fullo leva enligt Mose lag eller väljer att inte ha gemenskap med dem, kan jag på samma sätt inte ha gemenskap med dem. Men jag tror, att till och med de, som lät sig övertalas att leva i enlighet med lagarna i Tanach samtidigt som de tror på Gud i Kristus, antagligen blir frälsta." (16)

Detta är verkligen ett allvarligt textavsnitt, eftersom mellan raderna tas här för givet att frågan redan är besvarad: kan man både vara "frälst" och följa Torá? Justinus’ svar är, att även om det måhända är möjligt, måste man bestämt avråda från det. Detta visar på att man avlägsnar sig från den apostoliska och messianska teologin, som hade funnit full harmoni i detta att tro på Jeshua och samtidigt efterleva Torá.

 

Det är mycket viktigt att se följande: samtidigt som Rom avskräcker från att följa Torá genom sin jude-skatt, utvecklar Kyrkan (nu under starkt inflytande från hedningar) en teologi, som avlägsnar sig från Torá och allt annat judiskt. Detta kan inte bara vara rena tillfälligheter. Det är ett ofrånkomligt faktum, att efter år 96 började kristenheten (efter år 70 och Jerusalems förstörelse) att omdefiniera sig i andra termer än de judiska.

 

Romarnas definition av en jude var, på grund av skatteskäl, religiös. Judar var sådana som dyrkade den Gudomlighet, vars tempel hade förstörts i Jerusalem, och som vägrade att dyrka andra gudar.(17) Den hednakristna Kyrkan ansåg, att en jude var någon som envetet höll fast vid traditioner och "vidskepelser", vilka hade avskaffats av en nu "hednafierad" Jesus Kristus.

 

För de judar och hedningar som fortsatte att efterleva och lyda Torá och som vidhöll att Jeshua är Messias, blev tillvaron mycket svår. I sin artikel "A Parting of the Ways from a Rabbinic Jewish Perspective" (”Skiljevägarna ur ett rabbinskt-judiskt perspektiv”) menar Philip S. Alexander, att den messianska församlingen så småningom utsattes för förföljelse av en oavsiktligt uppkommen  allians mellan tre mäktiga krafter: de romerska härskarna, den rabbinska judendomen,som triumferar  och hedningarna, som tar den messianska tron i beslag.(18)

 

Noter

1. Roberts, Alexander Rev. & Donaldson, James,Eds. ” The Episteles of Ignatius to the Magnesians,” Christian Classics Ethereal Library, Early Church Fathers, Anti-Nicene Fathers Vol.1 (Wheaton, II: Wheaton Collage press, 1998)

2. Roberts, Alexander Rev. & Donaldson, James,Eds. ” The Episteles of Ignatius to the Philadelphians,” Christian Classics Ethereal Library, Early Church Fathers, Anti-NicenFathers Vol.1 (Wheaton, II: Wheaton Collage press, 1998)

3. Roberts, Alexander Rev. & Donaldson, James,Eds. ” The Episteles of Mathetes to Diognetus,” Christian Classics Ethereal Library, Early Church Fathers, Anti-NicenFathers Vol.1 (Wheaton, II: Wheaton Collage press, 1998)

4. Williamson, G.A. Josephus, The Jewish War, (Peguin Press, 1970 s.54

5. Grant, Michael, History of Rome, (Scribners Press 1978), s.347

6. Williamson, G.A. Josephus, The Jewish War, (Peguin Press, 1970 s.149

7. Feldman, Louis H. Biblical Arceology Review, juli/aug, 2001.Vol 27, nr.4

8. Goodman, Martin, “Diaspora reactions to the Destruction of the Temple”, Jews and Christians, the Parting of the Ways, A.D. 70-135, Ed. By James D G Dunn. (Eerdmans  Publ, Grand Rapids, MI 1999) s. 30.

9.   Ibid. s.31

10. Ibid s. 32

11. Graves, Robert, Suetonius, The twelve Ceasars,(Penguine Books, New York, 1979), s.308

12. Birley, Anthony, Nerva, Lives of the Later Ceasars, (Penguine Books, New York, 1976), s.32

13. Goodman, Martin, “Diaspora reactions to the Destruction of the Temple”, Jews and Christians, the Parting of the Ways, A.D. 70-135, Ed. By James D G Dunn. (Eerdmans  Publ, Grand Rapids, MI 1999) s. 32

14. Julius Scott, in an unpublished paper entitled “Glimpses of Jewish Christianity from the end of Acts to Justin Martyr”, presented at an ETS meeting in November 1997. (It should be noted that this edition of the Shemonei Esrei that includes the word “Nazarenes…” is that of the Cairo Geniza and not the one found in Bavli. The one in Bavli is not clearly directed against messianics.)

15.  Williamson, G A , Eusebios, The History of the Church, ( Penguine Books, New York. 1989), s.97

16. Roberts, Alexander Rev & Donaldson, James,Eds., Kap. 47 ” Justin, dialogue of Justin, Philosopher and Martyr, with Trypho, a Jew” ,” Christian Classics Ethereal Library, Early Church Fathers, Anti-Nicene Fathers,( Wheaton, II: Wheaton Collage press, 1998), s.219

17. Goodman, Martin, “Diaspora reactions to the Destruction of the Temple”, Jews and Christians, the Parting of the Ways, A.D. 70-135, Ed. By James D G Dunn. (Eerdmans  Publ, Grand Rapids, MI 1999) s. 34

18.. Alexander, Philip S.,”A Parting of the Ways from a Rabbinic Jewish Perspective”. Jews and Christians, the Parting of the Ways, A.D. 70-135, Ed. By James D G Dunn. (Eerdmans  Publ, Grand Rapids, MI 1999) s. 24