Ny granskning av kyrkans  historia

Del 4

De tidiga messianska

 församlingarna

Christoffer O’Quin

         Översättning  Birgitta Hällström 

Avsåg Herren att det skulle bli två skilda religioner,  Judendom och Kristendom?

Önskade Gud en ren biblisk tro, eller två olika religiösa institutioner?
Vilka händelser ledde fram till denna delning?

När, var och hur skedde denna delning?

Dessa artiklar kommer att ifrågasätta en del vedertagna uppfattningar som finns etablerade inom kristendomen. Förhoppningen är att utmana läsarens relation till något särskilt trossystem, och i stället uppmuntra till strävan efter större förståelse och tillämpning av den Bibliska tron.

_________________________________________________________________________________

    ”Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur ska bli rustade att undervisa andra.” (1)

Blev denna apostoliska uppmaning respekterad? Vad hände med de messianska församlingarna ”när deras grundare hade avsomnat”? Kunde sanningens Ande verkligen leda de trogna in i all sanning och sedan behålla dem där? (2) I den förra artikeln såg vi hur en romersk skatt, Fiscus Judaicus, blev en stark motivation till att många hedningar, som trodde på Jeshua, började omdefiniera sin tro på ett nytt och icke-judisk sätt. Detta borde inte varit möjligt utan ett åtminstone taktiskt samtycke från ledarskapet. Vi måste alltså fråga oss om Paulus lyckades eller ej i sin föresats att överlåta sanningen till pålitliga förvaltare. Vad hände i de olika provinserna i Mindre Asien som gjorde att de så fort övergav den hebreiska karaktären i sin tro? I denna artikel ska vi undersöka utvecklingen i dessa tidiga messianska församlingar i diasporan och spåra när, hur och varför det uppstod församlingar jämsides med de messianska synagogorna, där ledarna konstruerade en kristen tro, som blev fientlig mot sina judiska rötter. 

 

Planterade Paulus kyrkor?

Fröna till schismen synagoga/kyrka kan skönjas mycket tidigt i Paulus´ missionssatsningar. Apostlagärningarna beskriver Paulus´metoder för att sprida de Goda Nyheterna.

 ”De tog vägen över Amfipolis och Apollonia och kom till Tessalonika, där judarna hade en synagoga.  Till dem gick Paulus som han brukade, och under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna  och förklarade och visade att Messias måste lida och uppstå från de döda. Och han fortsatte: ´Denne Jesus som jag predikar för er, han är Messias´. N ågra av dem (judarna) blev övertygade och slöt sig till Paulus och Silas. Därtill kom et stort antal greker som fruktade Gud och inte så få kvinnor av förnäm släkt”.(min parentes och fetstil) (3) 

 

”Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig.  Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det."  Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israelitiska män och ni som fruktar Gud, lyssna! …  Av hans efterkommande har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel…  Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud, till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt… Och nu förkunnar vi för er det glada budskapet att det löfte som gavs till våra fäder, det har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram, så som det är skrivet i andra psalmen… Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag…Och då man skildes åt, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd”.(4)

 

”Varje sabbat förde han samtal i synagogan och övertygade både judar och greker.

 När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien, var Paulus helt upptagen med att predika ordet och vittna för judarna att Jesus är Messias. Men de gick emot honom och hånade honom. Då skakade han sina kläder och sade till dem: "Ert blod skall komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna." Och han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som fruktade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan. Krispus, föreståndaren för synagogan, och hela hans familj kom till tro på Herren. Även många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes."…  Och han stannade där i ett år och sex månader och undervisade dem i Guds ord”.(5) 

Utifrån dessa avsnitt från Apostlagärningarna ser vi, att Paulus’ metod för att sprida de goda nyheterna var att först gå till synagogan i varje stad. Där fann han både etniska judar och gudfruktiga hedningar. Det har stor betydelse att Paulus inte talar till bibliskt olärda människor, utan till människor (både judar och greker) som uppskattade Tanach (GT) – människor som redan var väl grundade i Ordet och som underordnade sig dess auktoritet.

Som Jakob säger:  ”Ty Mose har i tidigare släktled haft sina förkunnare i alla städer, då han föreläses i synagogorna varje sabbat”. (6)

Uppfattningen att Paulus var involverad i vad vi idag kallar ”församlings-byggande” (eng. church-planting) är mycket missvisande, eftersom det skulle innebära att han ville införa en ny religion i samhället. Helt klart är att Paulus’ aldrig hade för avsikt att starta en ny religion och inte heller önskade han skapa alternativa gudstjänstplatser. Nej, han gick till synagogan och predikade ett mycket Torá-centrerat budskap till ett mycket Torá-centrerat folk. Paulus’ hela tyngdpunkt låg i att evangelium var uppfyllelsen av det löfte som givits till Abraham. Det var alltså bara i sammanhanget med  förbunden och alla dess löften som det var fullt möjligt att förstå Paulus’ budskap. Utan föståelse för Tanach (GT) vore det lätt att förvränga Paulus’ budskap, som vi också snart skall se. Paulus säger klart och tydligt vad evangelium eller det Glada Budskapet innebär:

 

”Och nu förkunnar vi för er det glada budskapet att det löfte som gavs till våra fäder, det har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram, så som det är skrivet i andra psalmen… Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag”.(7)

…och åter säger han:

 

”Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas (judarnas) tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta löftena till fäderna, och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet…(8) de (judarna) har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen”. (9)

Om vi accepterar Paulus’ eget vittnesbörd och budskap, måste vi dra slutsatsen att han ansåg att  evangelium var uppfyllelsen av förbundets löfte. Det ena flöt helt och fullt ut ifrån det andra. För Paulus existerade varken något avbrott mellan Tanach (GT) och evangelium eller någon möjlighet att placera de båda parallellt, vid sidan av varandra.

 

Reaktionen på Paulus budskap

 Som vi har sagt förut såddes fröna till schismen mellan synagoga och vad som skulle komma att utvecklas till Kyrkan tidigt genom feltolkningen av Paulus’ budskap. Hans två starkaste opponenter var dels medlemmar inom den traditionella judendomen, dels den grupp som kallades för ”omskärelsegruppen”. Paulus’ budskap var tydligt och klart; Rättfärdighet inför HaShem kunde endast nås genom tillitsfull tro på den Messias som HaShem hade sänt - Jeshua från Nasaret. Denna fria gåva från Gud var för alla, jude såväl som hedning. Dessutom blev hedningen rättfärdiggjord som hedning och behövde inte först bli  poselyt enligt alla gängse regler. 

 

För många inom den traditionella Judendomen verkade detta budskap som en veritabel skandal - För och främst slår Paulus fast:

 

 ...”det är genom honom (Jeshua)… var och en som tror förklaras rättfärdig… och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag.”(10) 

För denna grupp var frågan denna: Varför är tro på denne Jeshua nödvändig för rättfärdiggörelse inför Gud? Vi är ju redan förbundets arvingar och har redan ett medel för återlösning på Yom Kippur? För dessa individer gav  Paulus  svar på en fråga, som de aldrig tänkt  på att ställa. Ur deras synvinkel var de redan ”inne” och såg inga behov av några ”Goda Nyheter”. Men Paulus predikade klart att utan Jeshua var alla skyldiga till synd och i behov av förlåtelse – en förlåtelse som finns att få endast genom Jeshua. Detta ”evangelium” tycktes placera dem på samma nivå som hedningarna. Hur kunde HaShem se på sitt förbundsfolk som Inte mer speciellt än de andra folken? För många som hade vuxit upp i synagogan och var stolta över sin härkomst och stränga Torá-efterlevnad  var detta budskap i högsta grad kränkande.

 

 ”Men de (judarna eller judeer) gick emot honom och hånade honom. Då skakade han sina kläder och sade till dem: Ert blod skall komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna.”(11)

 

Den andra gruppen  motståndare var en ständig frustration genom hela Pauslus’ missionsgärning. Denna grupp var känd som ”omskärelsepartiet” och bestod till största delen av fariséer (se Apg. 15). De reagerade annorlunda än de som helt förkastade hans budskap. För dessa var inte problemet att Jeshua skulle vara Messias. Inte heller var Jeshuas återlösande offer något problem. Gud hade uppfyllt löftet i förbundet och återlöst sitt folk och  frälst dem. Problemet för denna grupp var termen ”hans folk”. För omskärelsegruppen betydde termen ”hans folk”, judar – och bara judar. Som svar på Paulus’ budskap kunde de säga:

 (för) vår (Israels) är adoptionen till söner; vår den gudomliga härligheten, mottagandet av lagen, gudstjänsterna i templet, löftena. Våra är patriarkerna, och från dem har Messias utgått.

 

Om hedningarna ville ”in” var de därför tvungna att bli judar genom att formellt konvertera till judendomen. Detta framgår klart i Apg. 15. 

 

” Några som hade kommit ner från Judeen började lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig enligt seden från Mose.”

 

Huvudpunkten här är inte om hedningarna skulle följa Torá, utan undervisningen gick ut på att omskärelse var en frälsnings/rättfärdigörelsefråga.

 

Det var denna grupp som var föremålet för Paulus’ vrede i brevet till galaterna. Han lyckades heller aldrig övervinna denna grupp, eftersom han flera år senare stred samma kamp med dess anhängare. Han skrev polemiskt till Titus: 

”Ty särskilt bland de omskurna finns det många orosstiftare, pratmakare och bedragare.”(12)

 

För de gudfruktiga hedningarna däremot var Paulus’ budskap välkommet. Till dem sa Paulus:

”Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen med människohand.  Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern”.(13)

 

Vad som är viktigt för vår diskussion är att hedningarna genom Jeshua blev  medlemmar av förbundet och medborgare i Guds Israel. Som Paulus beskriver i Rom. 11, blir nu hedningarna inympade i olivträdet Israel. Därför förväntades nu hedningarna anpassa sig till Israels regler och åtaganden – inte tvärtom. Paulus’ budskap placerade både judar och hedningar i samma Torá-förbund och i samma löften. Hedningar förväntades nu leva som goda representanter för detta förbund.

 

Paulus’ messianska församlingar

I praktiken betydde det att de nya regler som nu skulle appliceras på relationen jude/hedning innebar anpassning från båda parter. I en del fall tog en hel synagoga emot Paulus’ budskap och blev, vad vi skulle säga, en messiansk församling. I andra fall tog bara enstaka judar och enstaka gudfruktiga hedningar emot evangelium. I dessa fall grundade Paulus alternativa synagogor, ofta mycket nära den som redan fanns. Det är intressant att konstatera, att i arkeologiska utgrävningar kan man inte skilja på synagoga och ”kyrka” under de allra första åren. Inte förrän senare kan man se typiskt ”kristna” strukturer utvecklas.

 

Alltså måste vi se de församlingar som Paulus startade i början som uppfyllelsen som en föstlingsfrukt vad gäller uppfyllelsen av löftet i Tanach (GT) att förena Israel och folken i tillbedjan och gudstjänt inför Honom själv. De var på ett sätt en ”stor skara” judar och gudfruktiga hedningar som tillbad på ett karaktäristiskt judiskt vis. Åtminstone till en början verkar det som om de faktiskt var rätt framgångsrika i detta tillvägagångssätt. 

 

Paulus kunde naturligtvis inte vara överallt samtidigt och han skulle inte heller leva kvar här för alltid och kunna hjälpa församlingarna. Därför var utnämningarna av pålitliga ledare, som skulle vaka över församlingarna, av största betydelse. Vilka var då kriterierna för detta ledarskap och vilka var de formella strukturer som vi ser Paulus bygga upp?

 

Paulus’ metod för att grundlägga ledarskap i församlingen var ganska enkel. Att döma av hans egna skrifter ser vi att systemet bestod av föreståndare och diakoner (shammashim). Paulus’

uppmaning till Timoteus (14) visar klart den vision han hade för den messianska församlingen. Termerna ”föreståndare” och ”äldste” går i varandra hela Timoteusbrevet igenom.  Kraven för diakoner är i stort sett de samma med undantag för villkoren som gällde undervisning. Invigning för ”Ordets förkunnare” verkar ha varit en ganska enkel ceremoni med handpåläggning av en grupp etablerade äldste. Vad gäller auktoritetsutövning finns inte minsta antydan till att våld användes. Paulus uppmanar, vädjar och övertygar, men han använder aldrig våld. Vi kan se att Paulus använder metaforer om familjen för att bäst beskriva relationen mellan ledare och församling. Han refererar till sig själv som en ”fader” till sin avkomma i tron, eller som en mor i födslovärkar. (15) Det finns ingenting av det hårdföra, toppstyrda ledarskap som kom att utvecklas senare. Det ser ut att vara en församlingsinriktad ledarskapsstruktur – av det slag som Paulus förmodligen var van vid från synagogan.

 

Här ser vi då att vid andra templets sista period fanns det två religiösa församlingar som existerade jämte varandra. Den ena var den traditionella judiska synagogan,  som utgjordes av judar och gudfruktiga hedningar som bekände kärlek och tro på HaShem och hans Torá men inte var övertygade om att Jeshua från Nasaret var den väntade Messias. Den andra församlingen – den messianska var mycket lik den förstnämnda i till formen. Den utgjordes också av judar (16) och gudfruktiga hedningar. De bekände också kärlek och tro på HaShem och hans Torá. Men den messianska församlingen omfattade även tron på att Jeshua från Nasaret var uppfyllelsen av judendomens Messiasförväntan. För den som ville tillbe den ende Guden i en församling fanns endast dessa två möjligheter. Vad Paulus inte kunde förutse på  60-talet C.E. var de dramatiska händelser som, för alltid skulle  ändra kursen för den messianska rörelsen.

 I nästa artikel ska vi se närmare på den generation och det ledarskap, som uppstod efter apostlarnas tid.

 

Noter 

1.      2 Timoteus 2:2

2.      Rev. Alexander  Robert & James Donaldson, Eds. ”Introduction”, Christian classic s Ethereal Library, Early Church fathers, Anti-Nicene Fathers, Vol 1

        Calvin Collage.

3.      Apg 17:1-4

4.      Apg 13:14-43

5.      Apg 18:4-11

6.      Apg 15:21

7.      Apg 13:32-39

8.      Rom 15:8,9

9.      Rom 9:4,5

10.  Apg 13:39

11.  Apg 18:6

12.  Titus 1:10

13.  Ef 2:11-18

14.  1 Tim 3-5

15.  Gerald F Hawthorne, Ralph P Martin, Daniel G Reid, Ed. Church Order and Government, Dictionary of Paul and his letters. 1993 Downers Grove, Intervarsity Press sid. 132-133

16.  Även om demografin väger starkt för hedningarna, är det klart från Apg.21:20 att tio-tusentals judar, alla ivriga för Torá, var troende.

 

 Bibelcitat är hämtade från Svenska Folkbibeln