Ny granskning av kyrkans  historia

                             En förändring i begreppet ”efterföljelse”?

Christopher O´Quin

 Översättning Birgitta Hällström

     Övergav den messianska församlingen

offren, sabbaten och Torá på grund av Jeshua?

Avsåg Herren att det skulle bli två skilda religioner,  Judendom och Kristendom?

Önskade Gud en ren biblisk tro, eller två olika religiösa institutioner?

Vilka händelser ledde fram till denna delning?

När, var och hur skedde denna delning?

Dessa artiklar kommer att ifrågasätta en del vedertagna uppfattningar som finns etablerade inom kristendomen. Förhoppningen är att utmana läsarens relation till något särskilt trossystem, och i stället uppmuntra till strävan efter större förståelse och tillämpning av den Bibliska tron.

 

I vår serie om splittringen mellan Kyrkan och Synagogan har vi försökt hitta ledtrådar, som kan upplysa oss om när, varför och hur den tidiga kristna Kyrkan blev en separat och egen kropp, skild från Synagogan. I denna artikel ska vi undersöka ett argument, som ofta används som orsak till splittringen. Det används ständigt inom både judendomen och kristendomen, vilket följande citat formulerar sålunda: 

 

”Inom loppet av bara några veckor efter uppståndelsen var inte enbart enstaka individer utan en hel församling på minst tiotusen judar beredda att ge upp just de sociala och teologiska traditioner, som hade gett dem deras identitet som ett folk. Bland de traditioner som förändrades efter uppståndelsen fanns sabbaten, offren och heliga handlingar i gudstjänsten.

I 1 Moseboken var sabbaten ett firande av Guds verk i skapelsen (1 Mos. 2:2-3; 2 Mos. 20:11). Efter uttåget utvecklades sabbatsfirandet till att även gälla Guds verk i befrielsen från slaveriet i Egypten (5 Mos. 5:15). Som ett resultat av uppståndelsen ändrades innehållet i sabbaten igen. Den blev ett firande av ”allt övrigt” som vi har i Kristus, som befriar oss från synden och graven (Kol. 2:16-17; Hebr. 4:1-11). Till minne av uppståndelsen ändrade den tidiga kristna Kyrkan på helgdagen från sabbat till söndag. Gud försåg den tidiga Kyrkan med ett nytt sätt att tillbedja genom att låta Kristus uppstå på den första veckodagen, uppenbara honom (för lärjungar) vid ett flertal tillfällen denna söndag och utgjuta den Helige Ande på en söndag. För den framväxande kristna Kyrkan var den farligaste fällan en oförmåga att till fullo inse att Jesus var (kärnan i en fullkomnad sabbat) ”materialet”, som förverkligade allt det som sabbaten symboliserade.

 

För troende judar förändrades offersystemet radikalt just genom Kristi uppståndelse. Ända från Abrahams tid hade judarna fått lära sig att offra djur och så symbolisera försoningen för synd. Efter uppståndelsen slutade emellertid Kristi efterföljare att offra djur. De insåg, att det nya förbundet var bättre än det gamla förbundet, därför att Jesu Kristi blod var bättre än blodet från djur (Hebr. 8-10). De förstod till slut, att Jesus var den som förverkligade och fullbordade det symboliska i djuroffer. Han var det offrade ”Guds Lamm som tar bort världens synd” (Joh. 1:29).  1)

 

Argumentet påstår, i ett nötskal, att när ”Jesus Kristus” kom, fullbordades ”de gamla lagarna” och vi försågs med en ny och bättre väg. Det påstår, att lärjungarna och de troende inte längre behövde hålla ”de gammaltestamentliga lagarna” och att de slutade bära fram meningslösa och onödiga offer, därför att Jesu blod var bättre än blodet från tjurar och getter. Varken sabbaten eller någon annan aspekt av ”gamla lagar och seder och bruk” var längre bindande och man var alltså fri att ändra på sabbaten från lördag till söndag tillsammans med allt annat som verkade vanhelga Jesu ”nya kärleks-lag”. Om detta påstående är sant, har vi funnit tidpunkten och orsaken till splittringen mellan Synagogan och Kyrkan. Om man ser det så, skulle splittringen ha varit en enkel och smärtfri skilsmässa från den grundläggande tron – en brytning så djup och avgörande att det vore helt klart, att den nya tron faktiskt var ingenting mindre än en ny religion.

 

Men  var brytningen från den ”gamla vägen” så enkel och smärtfri? Övergav apostlarna och Jesu första efterföljare verkligen offren, sabbaten och Torá? I vår artikel ska vi återigen undersöka historiska fakta för att ta reda på om detta är sant eller ej. För att finna svaren ska vi undersöka tre områden för bevis. Först ska vi undersöka apostlarnas egna vittnesbörd i deras dokumenterade tal i Apostlagärningarna. Därefter ska vi studera hur de höll halachah vad gäller templet. Slutligen ska vi se vad de äldsta kyrkohistorikerna har sagt om deras (apostlarnas/de första efterföljarnas) tro och livsstil. Av detta bevismaterial kommer tydligt och klart att framgå, att Jeshuas första lärjungar, inklusive apostlarna, fortsatte att offra djur i templet, fortsatte att hålla sabbaten och levde klanderfritt enligt Torá.

 

Vår första ledtråd för att bestämma om apostlarna i och med Messias’ ankomst ändrade på sin lydnad för Torá eller inte hittar vi i deras egna tal i Apostlagärningarna. De första att tillfråga, när det gäller tidiga messianska trosuppfattningar och halachah, är naturligtvis apostlarna själva. Lyckligtvis har vi rikliga exempel på vad de ansåg i dessa frågor. Det första uttrycket för apostolisk teologi från apostlarna själva hittar vi i Petrus’ tal vid Lövhyddohögtiden (Apg. 2), där han tydligt deklarerar vad han vill att åhörarna ska förstå om Jeshua och vilken deras adekvata respons borde bli.

 

” ’Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden....

 

I förväg såg han (David) Kristi uppståndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar i graven, och hans kropp skall inte se förgängelsen. Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det. Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör...

Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias.’

 

När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ’Bröder, vad skall vi göra?’ Petrus svarade dem: ’Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.’ Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem: ’Låt er frälsas från detta bortvända släkte.’ De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen.”  2)

 

Petrus´ vittnesbörd är avslöjande på flera nivåer. För det första: platsen för talet – templet. Varför befinner han sig i templet med de andra lärjungarna? De är där för att fira högtiden Shavuot, Lövhyddohögtiden, vilket ingår i de fastslagna Moadim ( högtider, mötesplatser). När åhörarna ställer en direkt fråga om vad de ska göra, ger Petrus ett klassiskt profetiskt svar: omvänd er och stig ner i ett mikveh (ett rituellt bad). Om Petrus, och Lukas för den delen, hade upplevt att Jesu ankomst innebar en förändring i Torás stadgar, kunde han ha nämnt det i detta öppningstal. Nu kan vi påstå, att Petrus inte såg någon indikation om att Messias’ ankomst markerade en förändring i vad eller hur man skulle uppfylla Torá.

Även i ett tal till dem som tillbad i templet förklarar Petrus exakt vad Israel borde göra vad gäller Jeshua:

 

”Då mannen höll sig till Petrus och Johannes, skyndade allt folket fram till dem i den pelarhall som kallas Salomos pelarhall. De var utom sig av häpnad. När Petrus såg det sade han till folket: ’Israeliter, varför är ni förvånade över det här, och varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner. Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser.

Nu vet jag, bröder, att varken ni eller era rådsherrar visste vad ni gjorde. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida. Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade och tider av vederkvickelse kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. Mose har sagt: En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er. Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket. Alla profeterna, så många som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: I din avkomma skall alla folk på jorden välsignas. För er först och främst har Gud låtit sin tjänare träda fram, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar.”   3)

 

I stället för att på minsta vis uppmuntra sina åhörare till att ändra på den strikta lydnaden för Torá visar Petrus dem i vilken hög grad de har saknat tro – och detta till den grad att de mördade Guds egen Messias! Han visar dem hur oförmågan att känna igen Messias kan härledas först och främst ur deras uppror mot Guds Torá-förbund och sedan uppmanar han dem allvarligt att omvända sig och lämna sina ”onda gärningar” och återvända till den lydnad som förbundet fordrar. Än en gång kan vi se, att någon bevisning för att apostlarna skulle uppmana sina lyssnare till att följa någon ”ny lag” inte finns.

I Petrus’ och Stefanus’ tal inför Sanhedrinen får Lukas tillfälle att proklamera budskapet som han har i sitt hjärta:

 

”Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: ’Ni folkets rådsherrar och äldste, eftersom vi i dag förhörs med anledning av en välgärning mot en sjuk man och tillfrågas hur han har blivit botad, så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.”  4)

 

”Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den.”   5)

 

Även om det är sant, att vi på ett sätt anför ett tystnadens argument som bygger på frånvaro av ny undervisning är det i detta fall ytterst uppfordrande. Denna bevisföring är avgörande därför att om apostlarna hade bestämt att på något vis förändra lydnaden för Torá, skulle det helt säkert ha visat sig i deras dokumenterade tal. I klassisk historieskrivning brukade författarna själva skapa scener i syfte att låta berömda män från förr, t.ex. kejsare och generaler, framföra de åsikter som författaren ville föra vidare. Vi må lägga allt vad gäller Gudomlig inspiration åt sidan, men om Lukas på minsta vis hade velat framföra att Jeshua eller apostlarna hade i tankarna att överge något så centralt i judisk tro som offren och  sabbaten, då skulle han ha lagt det i munnen på sina ”huvudrollsinnehavare”.

 

Vad vi istället finner är att apostlarna, i klassisk profetisk ordning, kallar på sina lyssnare att återvända till Torá. I motsats till den vanliga missuppfattningen hos många kristna var apostlarnas kritik den att Israel inte höll sig till Torá-förbundet för det första. Så hur skulle hon kunna uppmuntras att överge en Torá som hon till att börja med misslyckades att hålla?

 

Kanske är en av våra starkaste hållpunkter för att apostlarna förblev lydiga Torá det faktum, att de rapporteras ha besökt templet dagligen. Ett exempel hittar vi i Apostlagärningarna kapitel 3, där Petrus och Johannes går upp till templet för att be vid nionde timmen. I de flesta översättningar i gemen fördunklar den texten något som borde vara ytterst upplysande. Här får vi veta att de gick upp till templet ”för att be”. Vad läsaren ofta missar är att detta var en tidpunkt för allmänna böner i föreskriven form – allmän liturgi förväntade man att  gemenskapen bestående av alla troende skulle följa. Inte nog med det, Lukas nämner uttryckligen att det gällde bönerna klockan tre (den nionde timmen). Det viktiga och speciella med att Lukas nämner klockslaget, är att det även var tiden för kvällsoffret! Petrus och Johannes gick med andra ord upp till templet vid nionde timmen för att delta i kvällsbönerna och i offrandet. Antagligen bryr sig Lukas inte om att använda termen ”offer” för att i templet var hela offerritualen och bönerna så invävda i varandra, att det var omöjligt att skilja det ena från det andra. Att delta i bönerna i templet innebar alltså att man också deltog i offerritualerna i templet, vilket är precis vad Lukas berättar att apostlarna gjorde.

 

En annan ledtråd som avslöjar att apostlarna fortsatte att leva efter Torá är alla gånger det upprepas att de var dagligen i templet och åtnjöt folkets förtroende. Vi kan bara titta i Apostlagärningarna 21 och 22 och se vad som hände med den som enbart misstänktes undervisa emot Mose och templet. I kapitel 21 anklagas Paulus (Lukas visar tydligt att det är en falsk anklagelse) för att ”överallt undervisa alla och tala mot vårt folk och mot vår lag och denna plats”. Det som händer är, att en pöbelhop dyker upp och misshandlar Paulus närapå till döds. Om reaktionen på en grundlös anklagelse blev sådan, hur skulle apostlarna dag ut och dag in ha kunnat få göra just det, som Paulus falskeligen blev anklagad för, utan att mista sina liv?  Och varför skulle Lukas poängtera, att det handlade om en falsk anklagelse, om han visste att så inte var fallet? Om det som de kristna författarna skriver är sant, då är Lukas inte ärlig vare sig mot sig själv eller sina läsare.

 

Vidare får vi veta varför Paulus var i templet, när oroligheterna började. Han var där för att fyra medlemmar i den messianska församlingen hade avgett ett nasirlöfte, som krävde ganska dyra offer för att fullföljas. Paulus engagerade sig i denna uppriktiga mitzva och hjälpte till med utgifterna och tog del i deras förpliktelser. Lukas beskriver händelsen :

 

 ”När de hörde det (att hedningar omvände sig) prisade de Gud och sade: ’Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. Vad gör vi nu? De får under alla förhållanden höra att du har kommit. Följ därför vårt råd. Vi har fyra män som har avlagt ett löfte. Ta dem med dig och rena dig tillsammans med dem och betala för dem, så att de kan låta raka huvudet. Då kommer alla att förstå att inget av det som de har hört om dig är sant, utan att du själv håller fast vid lagen och lever efter den. Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut. De skall avhålla sig från kött från kvävda djur och otukt.’ Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem och gick till templet och gav till känna, när renhetsdagarna skulle vara avslutade och offer bäras fram för var och en av dem.” 6)

 

I detta avsnitt säjer Lukas tydligt och klart, att den messianska församlingen i Jerusalem fortsatte att praktisera sin tro i templet med offer och tillbedjan som tidigare. Dessutom hade de andra apostlarna specifika planer på att tydligt visa, att Paulus inte propagerade för någon form av avvikelse från offrandet och ritualerna i templet utan fortsatte att följa Torá som Gud hade uppmanat sina tillbedjare ända sedan Moses dagar. Kom också ihåg, hur Paulus alltid tänkte på att föregå med gott exempel för sina unga messianska församlingar. I brevet till korintierna (1 Kor. 11:1) uppmanar han dem att följa hans exempel på samma sätt som han följde Jesu Messias’ exempel. Kan vi dra en annan slutsats än den, att han ansåg efterlevnad enligt templets alla lagar vara något gott och tillbörligt för Guds familj av troende?

 

Om inte detta är tydligt nog, så låt oss gå tillbaka till 4 Mos. 6:13-20 för att se exakt vad som krävdes av Paulus för att uppfylla nasirlöftet.

 

”Detta är lagen om en nasir: Den dag hans nasirtid är slut skall han föras fram till uppenbarelsetältets ingång, och han skall som sitt offer åt Herren bära fram ett årsgammalt felfritt lamm av hankön till brännoffer, ett årsgammalt felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri bagge till gemenskapsoffer, dessutom en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl blandade med olja, osyrade tunnkakor smorda med olja samt det matoffer och drickoffer som hör till. Detta skall prästen bära fram inför Herrens ansikte och offra hans syndoffer och brännoffer. Baggen skall han offra till gemenskapsoffer åt Herren tillsammans med korgen med de osyrade bröden. Prästen skall också offra det matoffer och drickoffer som hör till.

 

Och vid ingången till uppenbarelsetältet skall nasiren raka sitt huvud på vilket han bär nasirtecknet. Han skall ta sitt huvudhår, sitt nasirtecken, och lägga det på elden som brinner under gemenskapsoffret. När nasiren har rakat av sig nasirtecknet, skall prästen ta den kokta bogen av baggen och dessutom en osyrad kaka och en osyrad tunnkaka ur korgen och lägga detta på nasirens händer. Och prästen skall vifta detta som ett viftoffer inför Herrens ansikte. Det skall vara helgat åt prästen tillsammans med viftoffersbringan och offergärdslåret. Sedan får nasiren dricka vin igen.” 

 

Vad vi alltså ser är, att varken Paulus eller de andra apostlarna i den messianska församlingen hade minsta tanke på att tron på Jeshua som Messias skulle innebära att man övergav offrandet i templet eller andra bud i Torá. Om så hade varit, skulle Lukas helt klart ha velat visa på detta. Vi ser istället hur Lukas vid upprepade tillfällen exemplifierar apostlarnas och den messianska församlingens efterlevnad enligt templets alla lagar.

Till sist kan vi läsa i andra källor utanför Bibeln, att de tidigaste judiska efterföljarna till Messias faktiskt fortsatte att följa gudstjänstlagarna för templet. Den klassiske kyrkohistorikern Epifanius ger oss en mycket avslöjande bild på Jeshuas första lärjungar.

 

”Alla kristna kallades en gång för nasaréer. En kort tid gavs de också namnet jessaianer innan lärjungarna i Antiokia började kallas kristna. De kallade inte sig själva kristna utan nasaréer och ingenting annat. Ty de använder inte bara det Nya Testamentet utan också det Gamla, liksom judarna.... De.... lever enligt uttolkningar av Lagen på samma sätt som judarna gör: inga avvikelser kan man (i judarnas ögon) finna hos dem förutom det faktum att de har kommit till tro på Kristus. Ty de bekänner även de dödas uppståndelse och att allting har sitt ursprung i Gud. De förespråkar en Gud och hans Son Jesus Kristus. De behärskar väl det hebreiska språket.... Endast på följande sätt skiljer de sig från judar och kristna: de håller inte med judarna på grund av tron på Kristus och inte med de kristna för att de är uppfostrade i Torán, i omskärelsen, sabbaten och andra saker.

 

 Därifrån tog det alltså sin början efter utflyttningen från Jerusalem, då alla lärjungar slog sig ner i Pella, därför att Kristus hade uppmanat dem att lämna Jerusalem och fly eftersom staden skulle belägras. Efter denna uppmaning bosatte de sig i Perea så som jag har berättat.” (Epifanius, ”Refutation of All Heresies,” cirka 374 e. Kr.)

 

Det som Epifanius beskriver torde vara inget mindre än en smärre chock för moderna kristna i gemen. För han berättar klart och tydligt att Jeshuas första lärjungar praktiserade halachah precis som alla andra judar! Det enda som skiljde Jeshuas efterföljare från andra judar var deras tro på Jeshua som Messias. Det var allt! Med andra ord förnekade deras tro och lydnad till Jeshua inte på något sätt deras förståelse av Torá och lagarna för tempeltjänsten. Istället fördjupades och utvecklades deras insikt i Guds plan.

 

Vi har studerat tre bevis-vägar: först apostlarnas egna vittnesbörd, sedan den tidiga messianska församlingens efterlevnad av halachah, och nu till sist den tidiga kyrkohistorikern Epifanius’ vittnesmål. I alla tre fallen förser oss dessa källor med otvetydiga bevis på att apostlarna och deras tidiga församlingar inte hade någonting som innebar att deras tro på Jeshua som Messias på något sätt uteslöt buden i Torá om tempeltjänsten. Vi finner istället, alla populära kristna myter till trots, att apostlarna och de första messianska troende inte övergav de lagar och förordningar som Torá krävde utan fortsatte att leva enligt dem med iver och fördjupad förståelse i tron på Jeshua som Messias. Och vem skulle bättre kunna förstå Jeshuas vilja än de män, som dagligen levde med honom och oförtröttligt lyssnade på hans undervisning i tre år?

 

Eftersom så är fallet, har vi fortfarande inget svar på hur splittringen mellan Kyrkan och Synagogan utvecklades. Det verkar vara så, att den allmänna förståelsen för hur splittringen uppstod hittills har varit ytterst fattig på trovärdiga inlägg i debatten. I nästa artikel fortsätter vi våra studier och vi ska se hur hedningarnas inlemmande som medlemmar påverkade de första messianska församlingarna och om detta var en orsak till splittringen mellan Kyrkan och Synagogan.

 

Fotnoter:

1)      Hank Hanegraaff, ”Resurrection” (Nashville, TN: Word Publishing, 2000), sid. 60-61.

2)      Apg. 2:22-41. Sv. Folkbibeln.

3)      Apg. 3:11-26.        –”-

4)      Apg. 4:8-12.          –”-

5)      Apg. 7:51-53.        –”-

6)      Apg. 21:20-25.      –”-

7)      4 Mos. 6:13-20.     –”-

8)      Ray Pritz, ”Nazarene Jewish Christianity”

 

Denna artikelserie - Ny granskning av kyrkans historia - är översatt från tidningen Bikurei Tzion (Sions förstlingsfrukt) Webbsida: www.ffoz.org