Hebreiska och arameiska var det språk man talade i Israel under första århundradet

Mellanöstern har trots de politiska omvälvningarna faktiskt dominerats av ett huvudspråk redan långt före kristen tidräkning fram till vår tid. Arameiskan var det som dominerade språket under tre stora imperier, det Assyriska, Babyloniska och det Persiska världsriket. Även om grekiska var det officiella språket under Romerska riket, så behöll arameiskan sin ställning fram till 600-talet då det genom islam byttes ut mot ett annat semitiskt språk, arabiskan. Fortfarande idag finns det syrianer, assyrier och kaldéer som talar sitt gamla modersmål och norr om Damaskus finns det tre byar där man fortfarande talar arameiska.

Det judiska folket har trots sin förskingring och förtryck aldrig tappat sitt semitiska arv och inte heller sitt språk. Hebreiska, ett semitiskt språk som ligger nära arameiskan, tjänade som judarnas språk fram till den stora förskingringen år 135 e. kr. Hebreiska fortsatte sedan att leva som ett religiöst språk i judisk litteratur och i synagogorna. I modern tid har det återuppstått som staten Israels modersmål.

Den babyloniska exilen

Några forskare har menat att judarna tappade sitt hebreiska språk och började tala arameiska under den babyloniska fångenskapen. Att detta inte är sannolikt är uppenbart. Israels barn tillbringade 400 år som fångar i Egypten, utan att de tappade sin hebreiska och började tala egyptiska. Varför skulle de då slutat tala hebreiska under den relativt korta tiden av 70 år i Babylon? Vid återkomsten från Babylon upptäcktes det att en liten grupp inte kunde tala ”judarnas språk”, så drastiska åtgärder vidtogs för att annullera deras äktenskap och upprätta renheten bland det judiska folket och deras språk. Ett bra bevis på att man talade hebreiska efter återkomsten, är att alla de bibelböcker (Sakarja, Haggai, Malaki, Nehemja, Esra och Ester) som är skrivna efter återkomsten från Babylon, är skrivna på hebreiska och inte på arameiska.

Påverkan från hellenismen

Några forskare har framfört att under det grekiska väldets tid förlorade judarna sitt semitiska språk och att de i sin iver att bli helleniserade började tala grekiska. Under maccabéertiden vet vi att Antiokus lV Epifanes försökte att med våld hellinisera det judiska folket. Som svar på detta formades en judisk armé ledd av Judas Maccabeus. Denna armé besegrade Antiokus och utplånade det hellenistiska inflytandet i landet. Denna militära seger firas ännu idag som högtiden Chanucca, tempelinvigningens högtid, en högtid som också Jeshua verkar ha firat i templet i Jerusalem. De som hävdar att judarna blev helliniserade och började tala grekiska vid denna tid, verkar förneka det historiska fakta att Maccabeerna var de som segrade.

Under det första århundradet var hebreiskan fortfarande det förhärskande språket bland judar i Judéen, men i mindre grad i Galiléen.

Arameiska kvarstod som ett andra språk och det var handelsspråket.

Judar vid denna tid talade inte grekiska. Man sa att det var bättre att låta sina barn äta griskött än att lära dem tala grekiska. Det var bara med tillstånd från myndigheten som en ung officiell person fick lära sig grekiska och då endast för att användas i officiella sammanhang.

Det grekiska språket var helt otillgängligt och oönskat för den stora majoriteten judar i Israel under det första århundradet. Att judar användande sig av det grekiska språket utanför Israel, tar inte bort det faktum att man under det första  århundradet i Israel inte använde grekiskan som tal eller skriftspråk.

Josephus vittnesbörd

Den judiske historieskrivaren Flavius Josephus (37 – 100 e.Kr.)  vittnar om att hebreiska var det språk som judar talade under det första århundradet. Josephus är den ende som har gett oss en förstahands skildring över templets förstöring år 70 e.Kr. Enligt Josephus var romarna tvungna att låta honom översätta till ”deras eget språk”, uppmaningen att judarna skulle ge upp, (Wars 5:92). Josephus gav oss också ett uttalande angående hans folks språk under hans tid: ”Jag har haft stora svårigheter att ta till mig hur greker agerar och att förstå deras språk.

Jag har varit så van vid att tala mitt eget språk att jag har svårt att uttala grekiskan på rätt sätt, för vårt folk har inte uppmuntrats till att lära andra nationers språk.” (Ant. 20:11:2)

Josephus gör alltså klart att judar under första århundradet varken talade eller förstod grekiska, utan talade ”sitt eget språk”.

Arkeologi

De arkeologiska utgrävningarna bekräftar Josephus påståenden. De mynt som Bar Kochba lät tillverka är ett exempel. Dessa mynt präglades av judar under Bar Kochbas uppror år 132-135 e.Kr. Det finns bara hebreiska bokstäver på dessa mynt. Otaliga andra inskriptioner från första århundradet som hittats vid utgrävningar vid Tempelplatsen, Massada och olika judiska gravar har hebreisk skrift. Än mer uppenbara bevis på att hebreiskan var ett levande språk under första århundradet, är de antika dokument som hittats och som inkluderar Dödahavsrullarna och de brev som Bar Kochba skrev.

Dödahavsrullarna består av mer än 40.000 fragment av mer än 500 rullar som är daterade från 250 f. Kr. till 70 e. Kr. Dessa rullar är i huvudsak på hebreiska och arameiska. Ett stort antal av de ”sekulära” rullarna är också på hebreiska.

Bar Kochbas brev är en brevväxling mellan Simon Bar Kochba och hans armé, skrivna under revolten mot Rom. De upptäcktes av Yigal Yadin 1961 och är nästan enbart skrivna på hebreiska och arameiska. Två av breven är skrivna på grekiska och de skrevs till Bar Kochba av män med grekiska namn. Ett av de breven säger: ”Detta brev är skrivet på grekiska eftersom det inte finns någon här som kan hebreiska.”

Dödahavsrullarna och Bar Kochbas brev är inte bara hebreiska dokument från 100 och 200-talet, de utgör också ett signifikativt bevis på den hebreiska dialekt som användes. Det var inte bibelhebreiska från Tanach (GT), inte heller Mishnas hebreiska från år 220. Den dialekt som Bar Kochba använde var ett talspråk som i sin utveckling befinner sig mellan biblisk och Mishnas hebreiska.

Bar Kochbas brev representerar den hebreiska som talades i Galiléen (han kom därifrån), medan Dödahavsrullarna ger oss ett exempel på hebreiska från Judéen. Genom att jämföra dessa olika dokument ser man en levande skillnad mellan de olika geografiska dialekterna och ett klart tecken på att hebreiska språket inte var ett dött språk..

Det finns ytterligare bevis från andra dokument att hebreiska och arameiska var det normala talspråket under första århundradet och även något senare. De inkluderar: Skriftrullarna på arameiska om fasta (66-70 e. Kr.) Gamaliels brev på arameiska (30-110 e.Kr.) De judiska krigen av Josphus Flavius på hebreiska (ca. 75 e.Kr.) Mishna på hebreiska och Gemara på arameiska (ca. 500 e.Kr.).