Shalom! Vi i Messianska Föreningen Shalom ser med oro på den ökande
likgiltighet för vilodagen som präglar kristenheten. Guds intruktioner för
hur en människa kan leva ett välsignat och hälsosamt liv har i stort sett
ignorerats de senaste årtiondena. Detta har också fått betalats i form av
stress och utbrändhet. Räddade kan vi endast bli genom Messias död och
uppståndelse, men det finns en välsignelse i beredskap för den som väljer
att lyda Herrens ord. Den dag som Herren har valt och knutit sin välsignelse
till är sabbaten - lördagen, vilket vi bör respektera. För att visa att
firadet av söndagen (solens dag) är av sent datum och dessutom har tydliga
influenser av hednisk soldyrkan har vi valt att ge ett utdrag ur boken
"KALENDERN - människans 5000 - åriga kamp för att fastställa ett sant och
riktigt år". Författare: David Ewing Duncan. Utgiven på Wahlström &
Widstrands förlag 1999. Den som önskar regelbundna utskick från MFS kan gå
med i "Torah-klubben". Vi skickar varje vecka en betraktelse över en
nytestamentlig text som anknyter till veckans Parasha - torah-sabbatstext,
samt artiklar av messianska troende i Israel och andra länder.
År 312 e.Kr. stod Flavius Valerius Constantinus på en brant klippa
ovanför Tibern. Han knäböjde i bön och såg upp mot himlen, och då fick han
se ett flammande kors brinna över solen. Korstet hade en inskription med tre
grekiska ord: "en toutoi nika" (i detta tecken skall du segra). Den natten
drömde Constantinus, som vi brukar kalla Konstantin den store, där han sov
bland sina 100 000 soldater, som gått i bivack norr om Rom, att han hörde en
röst. Den rösten lovade honom segern i det slag som skulle stå följande dag,
bara han försåg sin fana med ett kors som var genomstunget av en linje och
krusat upptill: symbolen för Jesus Kristus på korset.
I gryningen den 27 oktober 312 gav Konstantin order om att måla på
korset, strax innan hans legioner anföll sin huvudrival vid Saxa Rubra, den
"röda klippan". Han avgick med segern över Marcus Aurelius Valerius
Maxentius som var medregent och tvingade ned honom i vattnet vid nuvarande
Ponte molle. Detta öppnade vägen till Roms tron för den 39-årige Konstantin
med hans legioner under korsets tecken.
Vare sig man tror på Konstantins visioner eller ej - till och med den
fjäskande hovkrönikör som senare tecknade ner dem uttryckte sina tvivel -
var segern vid Mulviusbron en personlig triumf som gav genljud och blev en
vattendelare i europeisk historia just därför att han gav den kristne Guden
äran.
Att rycka upp den gamla ordningen var precis vad Konstantin hade i
sinne med sitt tal om flammande kors och en kraftfull ny Gud, även om hans
övergång till kristendomen dikterades väl så mycket av politik som av tro.
Det ingick alltsammans i en storstilad strategi för att mejsla fram en ny
inperialistisk ordning - politiskt, andligt, militärt och ekonomiskt.
Imperiet var i stort behov av detta. Det romerska imperiet av år 312 var
skakat och åderlåtet av nästan ett sekel av inbördeskrig, lönnmord och
ekonomisk nedgång och med fiender som tryckte på från alla håll.
Detta centraliserade system som ursprungligen hade upprättats av
Augustus fungerade utmärkt under Roms guldålder, de två första århundadena,
när de relativt upplysta härskarna som efterföljde Augustus, regerade. Under
Konstantins 31 regeringsår, när de flesta av hans omedelbara föregångare
hade regerat något tjog månader, arbetade denne den siste av Roms stora
kejsare oförtröttligt på att omorganisera och förnya imperiet.
Kejsar Aurelianus (270-275) hade inlett denna samhällsomvandling genom
att grunda en kult av en monoteistisk solgud i Rom på 270-talet, något som
förebådade kristendomens införande. När det praktfulla soltemplet i Rom
uppfördes hade Aurelianus kungjort att solguden hade gjort honom till
kejsare, inte senaten, men solguden tycks inte ha kunnat hindra att han
mördades kort därefter. Kejsare Diocletianus (284-305) fördjupade denna
omorientering österut, genom att även han anamma solkulten. Till en början
var det inte helt klart vilken religion som Konstantin skulle annamma. Under
dessa orostider prövade romarna åtskilliga populära sekter, de flesta
inkommna österut allt från en pseudoreligiös tillämpning av nyplatonismen
till kristendom och soldyrkan. Den ständigt påpasslige Konstantin, som var
klart medveten om denna mångfald, tyckes villig att anta praktiskt taget
vilken religion som helst, bara den kunde tjäna hans politiska syften. För
att glädja hedningarna i Rom lär han uppföra Konstantinbågen, där Roms gamla
gudomligheter tillägnas hans seger. Han verkar också i det betydelsefulla
slaget ha flirtat med den populära kulten av solguden Mithras. Det kan
tänkas att han han till och med haft Mithras i tankarna när han berättade
för armén om sin syn, eftersom mithraisterna också höll helig en symbol som
liknade korset. Detta tilltalade säkert de många anhängarna av både Mithras
och Kristus som fanns i hans armé.
Det tog åtskilliga år, men omsider kunde kristendomen få överhanden.
Om det berodde på att de kristna hade en effektiv maktbas, eller på att
Konstantin fann att den kristna kyrkans lärosatser och organisatoriska
uppbyggnad var lättare att ta över och smälta samman med den existerande
strukturen hos imperiet. Ett annat enklare skäl kan ha med Konstantins mor
att göra, den brittiskfödda Helena (248-328). Hon hade tidigt blivit kristen
och var en formidabel kvinna som sällan vek från sin sons sida. Hon var
mycket verksam och kunde med hjälp av sin sons pengar bygga ett dussintal
kyrkor i Judéen och Galliléen, bland annat den i vår tid bevarade
Födelsekyrkan i Bethlehem och Heliga gravens kyrka i Jerusalem. Konstantin
själv lät inte döpa sig förrän på sin dödsbädd. Vad än Konstantins sanna
personliga övertygelse kan ha varit, så gjorde hans sammanslagning av stat
och kyrka slut på vad som i grund och botten var ett experiment, som
påbörjades av Caesar och Augustus, att skilja religionen från statsmakten.
Effekten av detta skulle i grunden förvandla Europa under kommande sekler på
livets alla skiften, däribland hur man höll reda på kalenderns dagar. Det
var oundvikligt att Konstantins nya ordning, precis som Caesars tre och ett
halvt århundrade tidigare, kom att återverka på kalendern, i det här fallet
genom att skapa ett nytt, religiöst färgat system att mäta tiden. Det gjorde
han genom att bevara Caesars baskalender med 365,25 dygn och tolv månader,
medan han vidtog tre större ändringar inom denna struktur: söndagen infördes
som helgdag i en ny sjudagarsvecka; kristna helgdagar såsom jul fastställdes
till visst bestämt datum; påskhelgen införlivades i kalendern utan något
fast datum, eftersom den var knuten till den judiska månkalender som var i
bruk när Kristus korsfästes. Dessa två typer av helgdagar, fasta och
flytande, gav upphov till de kristna termerna "fast helgdag" och "rörlig
helgdag".
Kejsarens första åtgärd för att göra om kalendern kom i ett edikt som
utfärdades år 321, nio år efter slaget vid Mulviusbron, där han fastställde
söndagen som första dag i en sjudagarsvecka, en tidsenhet som varit okänd i
den ursprungliga romerska kalendern. Enligt Konstantins diktat skulle alla
medborgare utom bönder avhålla sig från arbete på "dies solis"- solens dag.
Han gav också order om att domstolarna skulle hållas stängda för processer
och militära befälhavare skulle begränsa vapenövningarna så att soldaterna
hade tillfälle att tillbedja den gud de ville.
Konstantins val av söndagen var inte okontroversiellt. Det gick stick
i stäv med det hävdvunna bruket att hålla sabbat på lördagen bland judar och
romerska hedningar, som under sen kejsartid hade gjort lördagen (Saturnus
dag, engelska Saturday) till vilo- och gudstjänstdag. För dem var dock
lördagen en illavarslande dag, då bara dårar gjorde affärer, gick ut i krig
eller anträdde en resa.
Lördagen var under vissa tider också många kristnas val, eftersom de
flesta troende var judar som ansåg sig tvungna att hålla fast vid denna den
sjunde dagen i den judiska veckan som traditionell helgdag. Men då Jesus
hade blivit korsfäst på den sjätte dagen i den judiska veckan och, enligt
Bibeln, uppstått från de döda första dagen i veckan därpå-söndagen-beslöt en
del fornkristna att flytta över sabbaten till söndag och att varje vecka
markera denna dag med en särskild gudstjänst med nattvard. Men det tog lång
tid för gamla vanor att dö ut. Ännu in på det andra århundradet klagade
kristna prelater över att vissa kristna fortfarande höll sabbat på lördagen,
vilket en biskop i ett brinnande brev brännmärkte som "vidskepelse" och han
beskrev "det spektakel de ställer till för att fira judiska fastemånader och
nymånader som löjeväckande och inte värt att ta på allvar".
Vid den tidpunkt då Konstantin utfärdade sitt edikt hade de kristna i
stort sett avgjort striden mellan lördag och söndag till söndagens fördel.
Kejsaren intog dock inte en strikt kristen hållning med sin nya lag. Genom
att göra den dag som tillägnades solen i sjudagarscykeln av hedniska
planetgudar till sabbatsdag, vann kejsaren också sympati hos mithraister och
andra soldyrkare. Konstantins officiella utnämning av denna dag i den
romerska lagboken som dies Solis kan inte ha tilltalat hans nya hierarki av
kristna biskopar, präster och lekmän, även om somliga försökte rättfärdiga
kejsarens beslut med att hävda att Kristus , som solen, var världens ljus.
