Utdrag ur tidningen PETAH TIKVAH (Hoppets port)  
Nisan - Sivan 5760 April -Juni 2000

NAZARÉERNA av Dr. Michael Lebowitz andlig ledare för Adat Tikvat Yisrael.

Syftet med detta studium är att se på historien om de judiska Jeshua-troende, från cirka  35 -150 e.Kr., deras tro och utövande, relation till de andra judarna och senare även de icke judiska församlingarna. Det finns mycket som vi inte skall gå in på därför att du själv kan läsa om det i apostlagärningarna, även om vi skall beröra lite av vad som sägs där.

Vi känner till från historiker, profetior i Daniel, Targums (Arameiska fria översättningar av Tanach/GT), etc., att många av judarna på Yeshua´s tid väntade på Messias. Det fanns många sekter inom judendomen - de mest kända var fariseér, sadduceér, esseér, och zeloter. Alla dessa grupper hade många undergrupper (förmodligen 24-40 sammanlagt enligt historikerna). Varje grupp hade sina egna bestämda lärosatser och judendom var mycket mer mångfaldig då än under senare århundranden. De hade olika uppfattningar om hur man skulle förhålla sej till Torá, inspirationen av resten av de heliga skrifterna som inte fanns i Tanach/GT, kalendern, Messias, uppståndelsen etc. Ofta förföljde dom varandra, medan de höll samman när dom attackerades av fiender utifrån. Hur som helst, så erkände alla varandra som en legitim del av judendom, inte en annan religion. De judar som trodde på Jeshua som Messias var en av dessa sekter, och accepterad som en del av judendomen.

Nazaréerna

Deras första namn torde ha varit "lärjungarna till den vägen" (Apg. 19:9, 24:14). Detta är vad Shaul kallar dem. Eventuellt blev dom mer allmänt kända som Nazareér (Apg. 24:25). Vanligtvis ges namn av andra. Det hebreíska ordet för Nazareé är Notzrim. Detta ord har inte samma rot som nasir (som Simson) eller någon som kommer från Nazaret. Många forskare tror att det kommer från ordet netzer vilket betyder gren. Många av profetiorna om Messias (t.ex. Jes.11:1) använder ordet netzer eller gren för att hänvisa till Messias. Det kan ha varit så att många av de Jeshua-troende citerade dessa verser många gånger och blev kända som "grenfolket" och eventuellt notzrim. Det kan också härleda från något okänt ursprung.

Ordet kristen finns i Apg.11:26, 26:26, och i 1 Petr. 4:16 men var förmodligen först ett nedsättande namn som dom troende blev kallade av andra. Jeshua-troende kallade sej själva inte rutinmässigt för kristna förrän på 180-talet e.Kr. och vid den tiden var det en helt annan grupp än dessa i apostlagärningarna.

Konflikter inom judendomen

Precis som mellan andra judiska grupper, var det tillfälliga konflikter mellan Nazareérna och andra sekter inom judendomen (precis som olika grupper inom judendomen eller olika kristna grupper strider i dag). I tider där det även urartat i våldsamheter, som i dag på Nordirland. Under de cirka 25 år som apostlagärningarna omfattar, skulle vi om vi studerar Nazareé-församlingen (huvuddelen i Jerusalem), se fem stora konflikter med andra grupper av judendom. Dessa var alla motsättningar inom judendomen - inte någon gjorde anspråk på att Nazareérna inte var en legetim del av judendomen. Precis som Jeshua argumenterade med fariseérna var det också "inom familjen" dipyter och han var sträng mot dem därför att han stod nära dem teologiskt och kände att dom kunde förstå hans ståndpunkter. Vi skall kortfattat titta på två av dessa konflikter i apostlagärningarna för att få en förståelse av detta.

Läs först Apg.3:1-16. Vi ser Petrus och Johannes vid Templet. Varför var dom där? Det var vid nionde timmen och tid för den bön som bads vid den tidpunkten (daven mincha), och dom följde judiska seder. Det satt en lam man vid ingången. Varför? Han fick inte gå in i tempelbyggnaden därför att folk med hans handikapp inte var tillåtna att göra det. Trots det gick han ändå så nära han kunde. De helar honom och det första han gör är att rusa in i Templet och uttrycka sin tacksamhet till Gud och visa sej för människorna (möjligen för prästerna). Folket ser miraklet och Petrus använde tillfället till att vittna om Jeshua. Så långt är det inga problem.

Låt oss fortsätta och läsa Apg.4:1-2. Varför blev prästerna och sadducéerna irriterade? Dom blev förargade därför att dom predikade uppståndelsen vilket var en lära som sadducéerna inte trodde på. Slutligen frigav de honom. Det var ett teologiskt argument för uppståndelsen. Nasaréerna predikade inte en ny religion; det var fortfarande judendom. Om fariséerna skulle förkunnat uppståndelse i Tempelområdet, så skulle förmodligen samma sak hänt.

Låt oss nu titta på en annan konflikt. Läs först Apg.5:12-17. Återigen har dom fängslats av sadducéerna. Denna gång trots att att de först tagits till Stora rådet, vilken bestod av både fariséer och sadducéer. Låt oss läsa verserna 29-40. Vem var på deras sida? En farisée! Han var för uppståndelse. Uppståndelsen var problemet (se vers 30). Dom var inte anklagade för att ha startat en ny religion, om så varit fallet så skulle fariséerna ha stått på samma sida som sadducéerna. Allt ägde fortfarande rum inom judendomen.
När vi läser Apg. ser vi att Shaul (Paulus) genomgående när han var utanför Israel, huvudsakligen predikade i synagogor till en blandad skara av judar och gudfruktiga hedningar.

Det rådde oenighet om hur mycket av Torá dessa hedningar behövde hålla innan dom tilläts ha gemenskap där dom kunde lära sej mer. De äldste i Apg.15 intog en mycket tolerant ståndpunkt, vilket tillät fler hedningar att komma in i gemenskapen (intressant nog, så tog de icke-judiska kristna 250 år senare en intolerant ståndpunkt och sa att judar som trodde på Jeshua måste lämna Torá för att få vara tillsammans med "sanna" troende). År 70 e.Kr. hade de icke-judiska Jeshua-troendes antal förmodligen överstigit judarnas.

Nazaréernas lära
Låt oss stanna upp lite. Vad trodde denna sekt av judaism som kallades Nazaréer på?
a) Liksom fariseism trodde de på en Messias, uppståndelse, änglar, andar, satan, och på det övernaturliga.
b) De gick i synagogan, till Templet, fattade nasirlöften med de offer det förde med sej (synd och skuldoffer), firade högtiderna.
c) De erkände Torá och löd den. De trodde också på de andra böckerna i Tanach (GT) och de skrifter ur Brit Hadasha (NT) som de hade tillgång till. (De förstod den verkliga innebörden, vilken vi ofta går miste om).
d) De accepterade judendomens sedvänjor, med seder menar vi det grekiska ordet ethos och det relaterar till Mose lag (Apg.6:14, 21:21).
e) De accepterade inte i alla lägen traditionerna (på grekiska paradoses) eller Halacha som slogs fast av fariséerna.
f) De evangeliserade till både judar och hedningar (en del sekter inom fariseismen gjorde detsamma).
g) De trodde att Jeshua var Messias, gudomlig, och evig.
 Alla dessa övertygelser rymdes inom judendomen.

Aposteln Jakob dödas
Denna sekt blomstrade och många judar och hedningar kom med, Apg.6:7.
Vissa kan ha varit esséiska präster, eftersom de trodde på uppståndelsen, Apg.21:20). De flesta av de tidiga hedna-troende var gudfruktiga människor som hörde Shaul predika i synagogorna Apg.17:1-4,18:4, etc).

Låt oss nu gå till omkring 60 e.Kr. Jakob, Yeshua´s bror, var ledare av den Nazareiska sekten och hade förmodligen varit det i 20 år eller mer. År 62 e.Kr., enligt Josephus, blev Jakob arresterad av översteprästen (en saddusée) under en tid när Jerusalem inte stod under romerskt styre. Översteprästen hade avsatt honom från de ledande i Templet men dödade honom inte, men han blev senare ihjälslagen. Jakob hade varit väl respekterad av icke Jeshua-troende. Han tillbringade mycket tid i Templet i bön. När den nya ledaren kom till Jerusalem, så protesterade man mot att Jakob blivit dödad. Vilka? Fariséerna!
Skulle de ha gjort det om han inte hade varit en del av judendom och tillhört en villfarande ny religion? Naturligtvis inte!

Hans död var ett hårt slag för den Nazaréeiska församlingen eftersom han hade varit dess ledare så lång tid. Han efterträddes av en kusin till Jeshua, Shimon ben Clopha, som valdes av de äldste. Ben Clopha tjänade ungefär 50 år. De sista 18 åren tills Bar Kochba upproret hade Nazaréerna 13 olika ledare (alla judar). Efter Bar Kochba  övertog icke-judar ledningen i Jerusalem.

Nazaréerna till Pella

År 66 e.Kr. skedde ett uppror mot Rom. Historikerna är osäkra på hur de Jeshua-troende handlade. Vi vet att de Jeshua-troende tog emot en uppenbarelse (en källa sa att det var från Jeshua och en annan att det var av en ängel) om att Jerusalem skulle bli förstörd och att de skulle fly till Pella. Detta var deras 2:a varning, den första kom i Matt.24:15-16. Pella var en stad i Decapolis (som nu tillhör Jordanien). Det var en Grekisk stad cirka 25 km syd om Gallileiska sjön, ganska nära Skitopolis som nu kallas Bet Shean. Jeshua hade färdats förbi där, eftersom det låg efter huvudvägen mellan Galliléen och Jerusalem, om man inte tog vägen genom Samarien. Vi vet att Jeshua predikade i Dekapolis, och vi vet också att Pella hade en ganska stor judisk befolkning och låg där flera huvudvägar korsade varandra. Det var förmodligen därför som han predikade i Pella och att det redan år 66 e.Kr. fanns en Nazarée-församling där.

Vi vet att de flesta av Nazaréerna i Jerusalem flydde till Pella under upproret. Efter kriget återvände många till Jerusalem. Några stannade i Pella, och några flyttade till andra platser. En del forskare säger att Upp.12:1-6 handlar om flykten till Pella och Nazaréerna är identifierade i slutet av vers 17. Nazaréerna fortsatte att följa Torá, dock inte riktigt på samma sätt som fariséerna.

Binda och lösa

Låt oss titta i Matteus 16:19 : "Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."
Vi vet att ordet binda är ett hebréiskt uttryck för förbjuda, medan lösa är ett hebréiskt uttryck för tillåta. Denna vers har inget med andlig krigföring att göra, som den ofta används till i dag. Jeshua gav sina lärjungar auktoritet att göra "halacha". Med andra ord, de beslut de fattade teologiskt skulle bli accepterade i himlen. Torá är Guds instruktioner till sitt folk, men alla detaljer är inte nämnda. Hur firar vi Shabbat? Kan vi köra bil? Hur firar vi påsk? Hur tillreder vi kött? Det finns hundratals frågor liknande dessa. Som ett resultat av fariséernas (och andras) arbete finns en rad av muntliga traditioner som är mycket detaljerade om hur allt detta skall utföras. Några av fariséernas traditioner (halacha) var utomordentliga, några var neutrala, och några gick för långt och inkräktade på lagens bokstav och/eller andemeningen i budorden. Nasaréerna förkastade rabbinernas (fariseeiska halacha) som den slutliga auktoriteten att bestämma halacha. De antog några av dem, men förkastade några och gjorde sina egna. Dessa gjorde de därför att:
1) Jeshua gav dem auktoritet att göra detta (Matt.16:19),
2) Jeshua och lärjungarna höll inte alltid med den muntliga traditionen   
    (Matt.15:1-11, Matt.12:1-8)
3) Jeshua hade lovat dem Ruach HaKodesh (den Helige Ande) som en hjälp för dem att fatta beslut (Joh. 16:13)
Nasaréerna lämnade inte judendomen. De fortsatte att följa Torá, om än inte alltid på det sätt som fariseerna eller andra sekter gjorde. Med Templets förstörelse år 70 e.Kr. upphörde sadduceerna att existera, så gjorde även esseerna (Qumran blev förstörd). De enda någorlunda stora kvarstående grupperna av judaism var fariseerna och notzrim.

Fröet till ortodox judendom

Vad hände med fariseerna? Gruppens ledare under år 66-70 eKr. var Yochanan ben Zakkai. Han såg också att Jerusalems förstöring var nära förestående och flydde med många av sina lärjungar. Han gömdes i en likkista och de tog honom ut från Jerusalem för att sköta "hans begravning". Vid den tiden tillät romarna judarna att ge sej av men zeloterna tillät inte detta, eftersom de behövde hjälp i striden. Sedan han lämnat Jerusalem, gick han till styresmannen Vespasianius. Historien fortsätter med att han tilltalade Vespasianius som "kejsare" och innan Vespasianius kunde korrigera honom, så kom en budbärare och sade att kejsaren var död och att Vespasianius nu var den nye kejsaren. Yochanan vann Vespasianius gillande och tilläts att flytta till Yavneh vid kusten och starta en Toráskola där.

Före år 70 e Kr. kunde många judar kosta på sej lyxen med en mångfald sekter och åsikter. När deras antal minskade och templet var förstört upplevde Yochanan, att för att judendomen skulle överleva så behövde de gå samman (kan vi lära oss något av detta?). De började kodifiera den muntliga traditionen och skapa en enhetlig teologi. Detta tog många år och det uppstod många tvister eftersom det fanns många olika åsikter bland fariséerna. Den största striden var kanske mellan Gamaliel II och rabbi Akiva i det tidiga andra århundradet. Gamaliel II tyckte att fariséismen bara behövde några mindre förbättringar medan Akiva tyckte att det var nödvändigt att se till att all makt och auktoritet gavs till rabbinerna. Han införde doktrinen att den muntliga lagen blev given samtidigt som Torá och att Moses och David med flera var rabbiner. Han lyckades segra över Gamaliel II i en strid som var ganska oanständig och svekfull från båda håll. Rabbi Akiva var den som bestämde att rabbinerna kunde förändra Torá om det var nödvändigt och att majoriteten av rabbinerna (alla Akiva´s polare) även kunde ersätta Bat Kol (Guds röst). De gjorde en ny grekisk översättning av Tanach för att ersätta Septuaginta och en ny Arameisk Targum (Onkelos), som båda passade Akiva´s teologi bättre. De förändrade inte den hebreiska versionen men deras kommentarer till den muntliga lagen av Tanach blev den slutgiltiga auktoriteten. De kunde förkasta den rabbin som de inte gillade. Detta är ursprunget till den ortodoxa judendomen av idag. Därför behöver vi i dag en sammanhållande grupp av messianska Torá-trogna rabbiner som kämpar med halacha. Utan gemensam halacha blir det förvirring.

Hillel och Shammai

För att återupprepa. Fariséerna var i Yavneh och nasaréerna i Pella. Shismen tidigare var inom familjen. Det utvidgades nu avsevärt och en total splittring blev oundviklig.

Rabbinerna under Akiva började lägga fram många nya föreskrifter och ny teologi. Detta var delvis nödvändigt för att kunna praktisera judendom utan tempel och blodsoffer. Innan Templet blev förstört, dominerade Shammai´s fariséiska skola, vilken Jeshua hade betydande meningsskiljaktigheter med.

I Yavne beslutade man att Hillels skola skulle vara den förhärskande. Bön och fromhetstjänst ersatte offer. Men inte alla föreskrifter var dåliga. De hade ett svårt arbete och där förekom ofta maktkamp och många avgörande beslut var problematiska.

Nasaréerna som i förväg i stort sett fann sej i besluten insåg att det fanns en allvarlig fara för sammanhållningen och överlevnaden av judendomen, eftersom dom inte accepterade den slutliga auktoriteten hos de fariséiska rabbinerna. Det växande antalet av hedningar som anslöt sej till Nasaréerna gav också föraningar om kommande problem.

Det var många föreskrifter att ta hänsyn till. Utan ett Tempel, skall du blåsa i shofaren på Yom Kippur och Rosh HaShanah? Tidigare gjordes det endast i Templet. Skall du medföra en lulav (kvistar från palm, ormbunke, pil och myrten bundna tillsammans och viftade med under Succot/ lövhyddohögtiden) på andra platser än i Jerusalem under Succot? Det fanns hundratals av sådana beslut som måste tas, och fariseerna ville fastställa dem för all judaism.

Den växande separationen

Går vi tillbaka till 80-90talet e.Kr. så tillbad Nasaréerna fortfarande på många platser i synagogan tillsammans med fariseerna, och blev då åter betraktade som ett hot. För att råda bot på situationen, så tillade fariseerna en nittonde tacksägelsebön i Amidah. Den blev införd som nummer tolv och kallades Birkot Ha-minim (bön mot villolärare). Den var inte allmänt praktiserad i alla synagogor men det var en "välsignelse" emot minim (bokstavligen, "villolärare", men ett uttryck som många ansåg tillämpades nästan uteslutande på judar som trodde att Jeshua var Messias) och sade någonting i likhet med "må de sekteriska och Nasaréerna dö ögonblickligen om dom inte vänder om till dej och din Torá. Må dom bli utraderade från livets bok och inte inskrivna bland de rättfärdiga". Nasaréerna levde efter Torá men inte på fariséiskt vis. Denna bön var tillagd för att utestänga Nasaréerna från huvudfåran i judendomen. I motsats till det övriga i Amidah, vilken gjordes i tysthet eller mycket svagt; måste denna bön deklameras högt och tydligt. Om du var en Nasaré blev ditt val att antingen lämna synagogan eller förbanna dig själv. Detta separerade naturligtvis Nasaréerna och fariséerna ytterligare men i viss mån samtalade de med varandra till mitten av andra århundradet och man kan läsa något om detta i Talmud.

Mellan templets förstörelse år 70 och bar Kochbas uppror 132-135 e.Kr fortsatte motsättningarna att växa mellan fariséerna och nasaréerna. Kom ihåg att det fanns bara dessa två grupper av judendom vid denna tid.

Birkot Ha-minim skapade också andra problem för de Jeshuatroende. Judendom var en religion som var tillåten av Rom. Romarna undantog dem från att behöva arbeta på sabbaten och från att offra till Kejsaren. Nasaréerna räknades naturligtvis som judar. Hedningar som anslöt sej till nasaréerna betraktades fortfarande av romarna som hedningar, om de inte genomgick en fullständig konvertering. Romarna såg också med misstänksamhet på att nasaréerna blivit utsparkade ur synagogan. Ofta blev deras dispens upphävd. Därför fick dessa antingen gömma sig, acceptera bestraffning, offra till Cesar eller ljuga och säga att de var judar (det sista kunde bara hedningar göra).
På grund av det ökande antalet hedningar som trodde på Jeshua började hedniska sedvänjor smyga sej in. Du kan se detta så tidigt som i Paulus brev och i tidiga verk liknande Didache breven, som skrevs ca. år 96 eKr.

Några av de troende hedningarna försökte överbevisa Rom att de följde judendomen och därför skulle befrias från offrandet som judarna. De ansåg sig vara de sanna arvtagarna till judendomen. Detta är det första framträdandet av ersättningsteologi och anti-semitism bland de Jeshua-troende. År 135 e.Kr. utbröt Bar Kochba-upproret mot Rom.
Rabbi Akiva utropade Bar Kochba som messias ( några sade att det var för att orsaka total splittring med Nasareerna, eftersom de inte skulle strida under fanan av en annan messias). Många fariséer accepterade inte heller Bar Kochba som messias, men många stred ändå eftersom dom inte hade Jeshua som messias. Under denna tidsperiod, förklarade rabbinerna att läsning av böcker skrivna av minim (inklusive det som nu är Nya Testamentet) gjorde dej oren och böckerna skulle brännas. Akiva sa att de som läste dessa skulle inte ha någon del i den kommande världen ( raka motsatsen till Mishna som förklarar att alla judar platsar i den kommande världen). Även Torárullarna skrivna av minim skulle brännas. Separationen var fullständig.

Intressant nog så var judarna hindrade från att komma till Jerusalem efter Bar Kochba, förutom den 9 Av, när de kunde återvända för att minnas Templets förstörelse. Rom ansåg fortfarande att nasaréerna vara judar och släppte in dem.

Nazaréerna försvagas

Vid denna tid hade de hednatroende framgång och leddes av en judisk-hednisk blandning av ledare. Nasaréerna accepterade läran om jungfrufödseln, och den pre-existerande Jeshua. Trots att dom trodde på Jeshua, höll de hednatroende (kyrkan) dem inte för att vara "sanna troende" på grund av att dom fortfarande höll Torá.

Å andra sidan sa rabbinerna också att de inte var "sanna troende" för de inte följer Torá på vårt sätt. Det finns inget i Nya Testamentet som säger att judarna inte skall följa Torá. Faktum är att det sägs motsatsen. Studerar vi Apostlagärningarna ser vi att Paulus följde Torá (Apg. 28:17), deltog i Synagogan (Apg.13, 14, etc.), avlade löften (Apg. 18:18 och 21:24), iakttog högtiderna (Apg. 20:6, 16), offrade offergåvor (Apg. 21:26), var jude och levde så hela sitt liv.

Även om du rycker Paulus ut ur sitt sammanhang och förvränger honom (2 Petr.3:14-16), så var hans brev skrivna till icke-judar. Läs varje brev och se vilka de är adresserade till.
Kyrkofäderna började säga att Petrus, Jakob, Johannes, etc. inte följde Torá utan simulerade för att vinna konvertiter. Detta skrevs av Jerome till Augustinius under det 5:e århundradet. De sakkunniga anser att den nasaréiska sekten dog ut någonstans mellan 4:e och 10:e århundradet, men några säger att en kvarleva alltid levde vidare som "höll Guds bud och levde i tron på Jeshua (Stern´s övers. Upp. 14:12). Måtte vi vara en del av den kvarlevan.