Ett barn blir oss givet......

  av Zola Levitt  

   [förkortad version)]

Mina vänner,

Vare sig vi  firar Herrens sju Högtider varje år enligt Gamla Testamentet eller ej, har du och jag, och var och en av oss åtminstone en gång i livet fullbordat Herrens högtids-cykel..... Läs vidare! 

I samband med efterforskningen för att skriva en bok nyligen, råkade jag på en ytterst förbryllande och skakande tillämpning av de sju högtiderna. Kanske kan detta lilla redogörelse tjäna som exempel på hur Guds formler genomsyrar detta jordiska, mänskliga liv. En av mina förläggare bad mig fundera över att skriva en bok om ett barns födelse ur ett bibliskt perspektiv.

Denna trevliga uppgift ledde mig till de många fascinerade berättelserna i Bibeln om olika barns födelser, inklusive vår Herres underfulla födelse förstås. Men jag ville göra mer än bara undersöka barns födelse; det finns många bra böcker i det ämnet. Jag ville snarare hitta någon teologisk princip, kanske någon fördold sanning i Skriften om hur vi alla blir till. Jag ville veta om Bibeln innehöll någon sanning om hur Gud skapar oss.

I det syftet kontaktade jag dr. Margaret Matheson, en bibelläsande vän och en mycket skicklig förlossningsläkare, som har förlöst över tiotusen barn. Jag frågade ut Margaret om havandeskapet rent allmänt, om tidsbestämningar och om hur barnet utvecklas inne i modern. Jag fick lära mig att en genomsnittlig graviditet varar i 280 dagar och räknas från den senaste menstruationens första dag före befruktningen.

Att göra uträkningar efter den judiska kalendern är en av mina hobbies och jag lade ut dessa 280 dagar över ett ”idealiskt judiskt år”. Det ideala judiska året börjar exakt vid vårdagjämningen, den första dagen i Nisan, vid nymånen i den första månaden, vilket inträffar den första vårdagen, den 21 mars. Det var intressant att upptäcka, att en graviditet på 280 dagar, med början den 21 mars, skulle vara fullgången i månaden Kislev, till själva Channuka (Tempelinvigningsfesten) ,som också vår Herre firade (Joh. 10:22). Den upptäckten lät mig förstå, att det faktiskt finns något mycket bibliskt i havandeskapets utsträckning i tid. Jag bad Margaret ge mig fler detaljer om hur en baby blir till och hur den växer och hon inledde så här: ”Den fjortonde dagen i första månaden uppstår ägget.” Jag hörde spontant orden i 3 Mos. 23:5: ”I första månaden,... på fjortonde dagen i månaden, är Herrens påsk,” Guds ursprungliga föreskrift för påskfirandet (Pesach). Judarna använder ett ägg på påskbordet som symbol för det nya liv de gavs genom lammet som slaktades i Egypten. Ägget är en mycket stark symbol för ett nytt liv och jag fascinerades av att den fjortonde dagen i en graviditet gör samma sak som den fjortonde dagen i Guds årshögtider:

Det ger en möjlighet till nytt liv.

Redan nu tänkte jag inom mig att babyn nog utvecklas efter de sju högtidernas ordning, men jag dolde min upphetsning för Margaret. Jag ville inte locka henne till att förvanska fakta på minsta sätt bara för att bevisa ett bibliskt argument. Jag frågade ut henne noggrant och höll i minnet att nästa högtid, det Osyrade Brödets, infaller just natten därefter, den femtonde dagen i första månaden enligt 3 Mos. 23:6. Jag frågade Margaret hur snart ägget måste befruktas om modern ska bli gravid. Hennes svar var mycket klart och tydligt: ”Befruktningen måste ske inom 24 timmar. Annars stöts ägget ut.”

Nu gick jag verkligen igång. De två viktiga händelserna före förlossning skedde inte bara på rätt dagar utan var också de rätta händelserna. Ägget står naturligtvis för Pesach, påsken, och befruktningstanken – fröet, som sås i jord – står för det Osyrade Brödet, vår Herres begravning. Hans korsfästelse på påsken gav var och en av oss möjligheten till ett evigt liv. Hans begravning i jorden förberedde oss alla för en kommande strålande uppståndelse.

Jag höll andan, då jag frågade om tiden för Förstlingskärvens högtid. Jag förstod, att denna tredje högtid inte äger rum i en bestämd tidscykel. Den infaller helt enkelt på söndagen i det Osyrade Brödets vecka. Det kunde bli dagen efter eller nästan en vecka senare. Försiktigt frågade jag Margaret vad som därefter händer i graviditetsprocessen. ”Ja, det är lite obestämt,” sade hon. ”Det befruktade ägget passerar ner i äggledaren i sin egen takt mot livmodern. Det kan ta två till sex dagar innan det ’planterar’ sig i livmoderväggen.”  Jag älskade hennes ord ”plantera sig”, för det associerade starkt till Förstlingskärvens högtid, vårsådden, och det var dessutom, fick jag senare veta, den korrekta termen. Den medicinska termen är ”implantation” (eng.) Det beskriver det ögonblick, då det befruktade ägget tryggt och säkert landar i livmodern och påbörjar sin mirakulösa tillväxt i en mänsklig varelse.

Jag behöver inte säja att Margaret och jag snart var fullt upptagna med en hög böcker om förlossningskonst, diagram över det befruktade äggets utveckling och, naturligtvis, Bibeln i olika översättningar. Jag bad henne fortsätta att förklara, men ännu avslöjade jag inte vad jag anade. Jag tänkte bara fråga henne om hur vårt lilla ägg förmodades utveckla sig utan att berätta att jag fullt och fast förväntade mig ett mycket exakt schema i enlighet med Herrens högtider som de finns beskrivna i Torá, (Guds Ord) 3 Mos 23.   Jag behöver nog inte säja, att jag vid det här laget höll andan och hoppades att det verkligen var fråga om en upptäckt. Vad som hittills hade framkommit var ju så fantastiskt. Uppenbarligen skapar Gud var och en av oss efter dessa första tre majestätiska högtider, vilka så till fullo uppfylldes av vår Herre Jeshua. Men skulle systemet fortsätta att passa när jag nu fortsatte undersökningen?

Så kom den svåra biten. Det verkade som om saker och ting nu snabbt hände i graviditetsutvecklingen men schemat över de sju högtiderna uppmanade till en lång väntan till Shavout (Pingst). Jag frågade försiktigt Margaret om nästa steg för vårt ”planterade” ägg. ”Ja, naturligtvis har vi nu ett ägg, som långsamt utvecklar sig under en lång tid,” sade hon. ”Det genomgår olika stadier men det blir ingen dramatisk förändring förrän det har blivit ett verkligt foster. Det är nästa stora händelse. Du kan tydligt se det här på diagrammet.” Hon vände på sin medicinska bok så att jag kunde se en sida uppdelad som en kalender. Den visade på embryots utveckling under de allra första veckorna.

Jag tittade på de små bilderna, på något som såg ut som ett litet yngel, som snart fick simfötter och sedan började likna en liten människa från Mars och så vidare till den sista bilden på sidan. Därefter såg jag en mänsklig baby, och i ena kanten på teckningen den skriftliga upplysningen ”femtio dagar”. Jag såg upp på Margaret, försökte dölja min upphetsning och sade långsamt: ”ÄR den femtionde dagen viktig?” ”Ja,” sade förlossningsläkaren, ”FRAM TILL den femtionde dagen vet du inte om du ska föda fram en anka eller en cocker spaniel. Men på den femtionde dagen räknar man att embryot är ett mänskligt foster.”

Olika bibelställen flög runt i mitt huvud. ”En ny skapelse” tycktes vara det ord som passade för den betydelsefulla förändringen från embryo, denna o-formliga livsform, till något som i huvudsak var en mänsklig varelse.Så var det verkligen: på pingstdagen blev de icke pånyttfödda israeliterna i sanning ”nya skapelser”. De blev andliga. De tog emot evigt liv. De skulle nu gå vidare till ett liv som överträffar de gränser deras köttsliga kroppar satte. På liknande sätt som fostret skulle gå vidare till ett annat liv utanför moderns kropp.

Margaret underrättade mig om att varje programmerad händelse i barnets utveckling varierade från fall till fall precis som hela graviditetens längd var olika från mamma till mamma. Diagrammet i facklitteraturen hade räknat femtio dagar från befruktningsögonblicket snarare än från in-planteringen i livmoderväggen (förstlingskärven i Bibeln) men variationerna när det gäller graviditeter får stå för skillnaden. Det viktiga är detta: efter den sjunde veckan, som följer på befruktningen, skulle alltså detta embryo – denna omänskliga livsform – bli en varelse skapad efter Guds egen avbild.

Sedan frågade jag Margaret om den första dagen i den sjunde månaden. Jag hade hoppats på att inga stora saker skulle ske under den tid som motsvaras av den långa sommaren på högtidernas schema, och faktum är att inga fanns. Det verkade som att fostret växte till utan betydande händelser, när det en gång börjat sin tillväxt till människa. Jag förstod att barnet hade utvecklats mycket tidigt och nu enbart växte i storlek och styrka. Men några små förbättringar fanns förstås för Skaparen att lägga till och jag var förtjust över att upptäcka att en av dem sammanföll så exakt med nästa högtid.

En fullbordan som kom just i början på den sjunde månaden var barnets hörsel. Margarets medicinska läroböcker, inklusive den fullödiga Williams Obstetrics, fastslog att nu var barnets hörsel fullt utvecklad. Den första dagen i den sjunde månaden kunde barnet urskilja ett ljud från ett annat, till exempel var en trumpet just en trumpet! Precis på den tidpunkt då Herren stiger ner från himlen med högt rop och med starkt shofarljud, (trumpet) skulle barnet kunna uppfatta dessa ljud!

[Utgivaren: Jeshua avlades sex månader efter Johannes Döparen. Om vi låter det ta en viss tid för Maria att färdas från Nasaret för att möta sin kusin Elisabeth i Judéen, kunde Johannes, då hon kom fram och hälsade sin kusin, ha påbörjat sin sjunde månad – precis lagom för att HÖRA hennes hälsning och hoppa av glädje i sitt gensvar! – S.Z.]

Nu var jag ute efter blod – det vill säja det blod som skulle representera den sjätte högtiden, Yom Kippur(Försoningsdagen). Den var den förnämsta dagen för blodsoffer och jag klargjorde för Margaret att jag ville veta om något inträffade under de tio första dagarna in i den sjunde månaden. Jag aktade mig fortfarande för att låta henne förstå vad jag var ute efter. Om Margaret hade sagt att ”armbågarna fullbordades”, hade antagligen mitt system rasat samman. Men på något sätt kände jag vid det här laget tillförsikt och läkaren svek mig inte.

Hon läste till en del ur sin lärobok, koncentrerade sig ordentligt och sade, att de viktiga förändringarna nu skedde i blodet. Det var nödvändigt att fostrets blod, som bar moderns syre genom barnets system, förvandlades på ett sådant sätt att barnet självt skulle kunna forsla det syre, som blev barnets efter förlossningen. Tekniskt sett måste blodets hemoglobin förändras från ett fosters till en människas med egen andning och egen cirkulation. Ett foster andas inte utan är beroende av det syre som finns i moderns blodcirkulation. Detta måste förstås ändras på före födelsen och denna förändring sker, enligt Margarets medicinska böcker, under den andra veckan i den sjunde månaden samt, för att vara exakt, på den tionde dagen! 

”Det rena blodet” ljöd det i mina tankar. ”Jag har givit er blodet... till att bringa försoning,” konstaterar Gud (3 Mos. 17:11). Varje enskild person i Israel måste faktiskt bära fram blod till Herren genom översteprästen på Försoningsdagen. Om det blodet godtogs, skulle det innebära liv. Likaså skulle fostrets blod, när det mognat, föra liv med sig.

Men fostret är naturligtvis inte redo att födas. Ännu en högtid återstod och nu var jag helt säker på att Margaret skulle komma med den fullkomning, som passade precis. Jag frågade om den femtonde dagen i den sjunde månaden, och omedelbart såg hon denna dag som inledningen på den trygga förlossningsperioden. ”Du förstår, det är nu lungorna utvecklas”, sade hon, ”och så snart de får igång sina små lungor kan vi hjälpa dem, även om de föds i förtid. Jag är rädd att om de bestämmer sig för att komma innan lungorna har utvecklats färdigt, är chansen att de klarar sig mycket liten. Men från den femtonde dagen i den sjunde månaden har ett normalt barn två friska lungor och om det föds då, kan det använda sin egen luft och leva av den.”

Lövhyddohögtiden (Sukkot) då, grubblade jag – men Tabernaklet är ju Andens hus, Anden är livsluften i Bibeln! Blåste inte Gud sin Ande in i Adam och gav honom liv? Andades inte Messias den Helige Ande på sina lärjungar? Och för att ta ett ännu starkare exempel: I Hesekiels vision om de torra benen (Hes. 37) såg han hur Gud fogade samman döda ben, senor och muskler till mänskliga varelser och så befallde Gud profeten: ”Då sade han till mig: ´Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren, Herren: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv´.” (Hes. 37:9)

 Lövhyddor är slutet på vägen – slutet på högtiderna, slutet på Guds plan, början på Riket. Barnet skulle leva, om det föddes på Lövhyddohögtiden. Den troende ska leva, när han/hon en gång går in i Riket.

Det eviga ljuset

Jag följde detta system vidare, även om jag hade sett i Guds högtider på berget Sinai vars och ens födelse. Fortfarande har vi hela 280-dagarsperioden att tänka på, den som leder till den faktiska tiden för födelse. Vid det här laget hade jag en sådan förtröstan till Bibelns logik, att jag tog fram min judiska kalender igen och arbetade med Ljusfesten, Chanukka, en högtid som lagts till de övriga. Den gavs inte av Gud på berget Sinai, men Daniel profeterade om den (Dan. 8:9-14) och den ägde rum 165 f.v.t., när Templet återinvigdes. Innebörden i Chanukka har att göra med det eviga ljuset i Templet (och i varje synagoga idag). Gud gjorde ett stort under vid den här tiden. När Antiokus Epifanes steg in i Templet och skändligt offrade en sugga på altaret besegrade Mackabéerna honom. Men när de senare skulle återinviga templet fann de enbart helig olja – för en enda dags behov – till det eviga ljuset i tempelljusstaken. Ett stort mirakel besvarade emellertid deras böner. Oljan räckte i åtta dagar tills mer helig olja hade framställts. Och fortfarande tänder judar ett ljus varje kväll i åtta kvällar på Channukahögtiden.

Jag fann det som jag utan att tvivla hade förväntat i min judiska kalender. Chanukka ligger precis på rätt avstånd bortom Lövhyddohögtiden för att stå för barnets verkliga födelse. Medan jag arbetade med den judiska kalendern, slog det mig att de 280 dagarna exakt uttryckte tio av de förunderliga  28-dagars måncyklerna, ett system som bättre håller sig till hur Gud skulle planera saker och ting än vad vårt västerländska med nio månaders graviditet gör. Hursomhelst fick Chanukkas åttadagars-period  också stå för alla födslar, som inträffar utanför det normala schemat, i de flesta fall, och denna högtid som lagts till de andra bidrog helt klart med en djup symbol till hela systemet. Bortom Lövhyddohögtider – bortom Riket – har vi en evighet med Gud. Detta är så uppfyllelsen av det eviga ljuset.

En kungs födelse

Alla slutsatser i denna artikel har jag dragit allt eftersom de framkom i utforskandet tillsammans med min vän, förlossningsläkaren. Inget försök har gjorts i bokform för att skapa precisa medicinska diagram enligt tekniska kalendrar och så vidare. Jag hoppas överlämna det till mer vetenskapligt kunniga personer, som kan göra det rättvisa. Men jag betvivlar, att någon felaktighet kan hittas, för här har vi med Guds ord att göra och det är den första viktiga punkten i denna intressanta upptäckt. 

Det visar, att Bibeln inte är bara någons poesi eller mytologi. Vi behöver inte backa och defensivt proklamera att vi bara ”tror” på Ordet i ett fall som detta. Jag iakttog med djup respekt hur doktorn noggrant kopierade data om de sju högtiderna ur 3 Mosebok och lade dem i sina egna obstetrik-böcker för att ännu omsorgsfullare kunna följa patienternas graviditeter i framtiden. Jag såg, att det som Gud sade på berget Sinai gäller idag och kan användas på ett vetenskapligt sätt. Mer än så, för jag såg att var och en av oss har uppfyllt de sju högtiderna på ett unikt sätt innan vi faktiskt var födda! Det är helt klart att vi alla utvecklades enligt den högtids-cykel som ovan förklarats. I evolutionsteorin lär man att embryot och fostret beskriver serier av förgången utveckling genom andra arter, som slutligen frambringade människan. Men Margaret sade i bestämda ordalag, att förklaringen enligt de sju högtiderna var mycket bättre och att evolutionstanken i alla fall aldrig hade lockat henne, vetenskapligt sett.

Snarare kan vi se organismen bli till organism och i sitt mästerverk, människan, använder Gud denna magnifika högtidskalender i formandet och utvecklingen av varje speciell varelse. Vare sig vi vet något om högtiderna eller inte, har vi var och en fullgjort varenda en av dem!

Slutligen kan vi se, på ett väldigt och kosmiskt sätt, Jeshua ”födas” som Kung. Vi såg honom född på jorden som Guds Lamm och Hans liv blåstes snart ut men inte förrän Hans stora syfte hade fullbordats. Men i en större mening ska vi se Honom komma som Konung, när den stora Lövhyddofesten börjar för alla troende. Vi har alltså sett vår Herre gå igenom Påsken (Pesach), det Osyrade Brödet, Förstlingsfrukten och Pingsten (Shavout), och vi ska se Honom snart igen, ber vi, på Shofarblåsardagen (Yom Teruah) och vi ska komma åter med Honom på Försoningsdagen. Men Hans fullbordade födelsecykel kommer, så att säja, att se Honom krönas till rättmätig Konung över denna skapelse, när den slutliga Lövhyddohögtiden är inne. Då ska vi alla börja det storslagna liv med Gud, som vi har blivit lovade och vår Herre inleder sitt kungliga styre, som Han så tålmodigt föregrep, medan vi arbetar på Hans åker.