Den verkliga pingsten

Av Uri Marcus

Översatt från engelska av Linda Eklöf.

Varför firas Shavuot (pingst), och vilka är de vanligaste traditionerna förknippade med högtiden?

Shavuot betyder “veckor” eller “pingst” och är den sista av vårens högtider och den firas som en av tre pilgrimsfestivaler (Hebreiskans “shalosh regalim”). Shavuot firades årligen som en jordbrukshögtid I samband med att vete och kornfälten mognat till skörd och nått sin höjdpunkt under året. Efter skörden hade bärgats, avskiljde folket en del av sin skörd och tog med sig den till Jerusalem där den offrades tillsammans med andra särskilda tacksägelseoffer i Templet.

I Torá (Shemot [2 Mos] 23:16) kallas Shavuot för Chag HaKatsir (Skördehögtiden) och firas genom att man offrar det bästa från skörden. D’varim (5 Mos) 16:9-12 förklarar varför vi ska göra detta,

“Och du skall komma ihåg att du själv varit en träl i Egypten och så hålla dessa stadgar och göra efter dem.”

Men Torá uppmanar oss också att dela med oss av det vi har till främlingen, den föräldralöse, änkan och andra människor som inte har det så väl förunnat i samhället.

Shavuot är också ett slags avslut på Pesach (påsken) som började 7 veckor tidigare. Under denna tid äter man traditionellt mjölkrätter. Mjölken sägs symbolisera Torán, och det finns en allegorisk liknelse i Höga Visan:

“Ja, jag kommer till min lustgård, du min syster, min brud, jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor, jag äter min honungskaka och min honung, jag dricker mitt vin och min mjölk.”

I Talmud firas Shavuot årligen för att påminna oss om att G-d gett oss de Tio Budorden, och man har efter grundlig och noggrann efterforskning kommit fram till att datumet för denna högtid sammanfaller med händelserna vid Sinai berg, som det berättas om i Shemot (2 Mosebok). I synagogor är det traditionsenligt att läsa ur Megilat Rut (Ruts bok) eftersom handlingen utspelar sig under våren och dess skördetid. (I Israel skördar man under våren, till skillnad från här i Sverige, där skördetiden är infaller på hösten.) Ett av de centrala budskapen i Skördehögtiden är att vi frivilligt väljer att följa G-ds instruktioner för våra liv. Det framgår väldigt tydligt i boken om Rut. Hon visade sin lojalitet till Torán och det judiska folket genom att frivilligt omfamna båda. Rut var ättling till kung David, och enligt Talmud både föddes och dog David under Shavuot.

En ytterligare sed är att under natten före Shavuot inte sova, utan vara i bön och studera Ordet för att vara andligt förberedd för åminnelsefirandet av när G-d gav oss sin Torá. Detta introducerades av Kabbala, d v s en grupp inom judendomen som sysslade med mysticism. De resonerade som så: Medan Mose var uppe på berget Sinai för att motta Torán, hölls Israels barn vakna av blixtar och åska. De var ensamma och kunde inte sova. Kabbalisterna fann att eftersom givandet av Torán utformas som ett bröllop; bröllop mellan de förlossade (räddade: de troende) och G-d, var det bara naturligt för de troende att natten “före bröllopet” befinna sig i förberedelse och utsmyckning som det passar sig en brud.

Men det finns också en djupare anledning till den sömnlösa natten för Shavuot. Sömn anses vara en smak av döden. Enligt Talmud är sömn 1/60 död. På samma vis är Shabbat en smak av det verkliga livet, det liv som vi får fullkomlig del av i den kommande världen.

Shavuot är både årsfirandet av att G-d gav oss sin Torá och att kung David dog, och därför håller vi oss vakna hela natten och studerar Torá tillsammans. När vi studerar Torá andas vi in G-ds liv. När Messias, ättling av kung David, återvänder för att inleda de återuppståndnas era, kommer Han att använda Torán, livets dagg, och den kommer att vara den mekanism som väcker kroppen från den långa sömnen. Då först kommer vi verkligen förstå innebörden av de ord vi sjungit under så många år:

"David, Melech Yisrael, chai v'kayam!"
"David, kung av Israel, lever och existerar!"

Varför valde G-d just denna tidpunkt? Varför exakt 50 dagar efter Pesach (påsk)?

I Tanach (gamla testamentet) kan vi läsa att det var under just Shavuot som Israels barn fick motta Torán under sin ökenvandring. G-d hade personligen graverat in sina bud på två stentavlor, som Han sedan gav till folket. Hur kommer det säg att G-d valde denna tid för att visa och förklara för oss djupet i relationen mellan Honom och oss, att demonstrera att vi är Hans barn, redskap och ljus i världen? Det är verkligen sorgligt hur församlingen faktiskt har ignorerat det kontrakt som verkligen särskiljer oss och helgar oss inför uppgiften att föra ljuset till nationerna; ignorerat själva bröllopskontraktet med G-d. Som jag förut nämnt betyder Shavuot ”veckor”. Med Veckor menas en period av väntan och förberedelse, och den pekar framåt i tiden, en period av 50 dagar. Med andra ord är det så att Pesach behöver Shavuot. Som du snart kommer att bli varse, är Pesach egentligen inte en högtid som firar ”frihet”.

Den första sedermåltiden intogs nämligen medan Israels folk fortfarande befann sig i slaveri i Egypten, t o m innan den 10: e plågan hade kommit. Istället är det ”löftet om frihet” som man uppmärksammar och firar under Pesach. Och inte heller efter att de lämnat Egypten, mötte judarna den sanna friheten, utan fick uppleva ett uttåg och en vandring i öknen. Man kan säga att de hoppade från askan in i elden.

Den riktiga friheten infann sig inte förrän under Shavuot (pingsten), då Israels barn stod inför G-d på bröllopsdagen, med berget Sinai som baldakin, och Torán som ett bröllopskontrakt (förbundsavtal). Egendomsfolket stod som brud och utlovades ett eget land, men också ett heligt tempel där förbundsavtalet skulle förvaras. Även om påsken är en tid då G-d gjorde många under för Israels barn och bevisade sin kärlek och omsorg om dem, förklarade Han ändå inte uttryckligen hur folket skulle tjäna Honom. Det var inte förrän vi mottog Torán under pingsten som vi fick riktlinjer för vår tjänst inför G-d. Det var först då som den andliga friheten blev en verklighet, för fullkomlig frihet är omöjlig utan Torá. Pingsten är således kulminationen mellan en utlovad förlossning (räddning) och förverkligad förlossning. Pesach är då G-d lovade att gifta sig med oss, men Shavuot är själva bröllopsceremonin. I judiska bröllopssammanhang har bruden sju dagar på sig att förbereda sig inför bröllopet. Dessa sju dagar symboliserar de 7 veckorna mellan Pesach och Shavuot. Under dessa dagar renar bruden sig och gör sig redo för sin brudgum. Det krävs t’shuvah, d v s villighet att bekänna och göra bot, att söka G-ds ansikte. Utan t’shuvah förblir räddningen/förlossningen blott en dröm.

”Veckor” är det namn som vittnar om att vi alla måste färdas en speciell väg, vägen som är en förutsättning för att vi ska kunna ta oss fram till målet, målet att få äkta vår brudgum. Den verkliga prövningen ligger i om vi är villiga att göra den förberedelsen, att rena oss inför bröllopet, att låta Herrens kraft, som är en gåva i form av Hans Ande, hjälpa oss att nå det målet.

Varför lät G-d ingravera sina bud på stentavlor?

Rabbinerna har sedan mycket långt tillbaka enats om att det finns två sorters bokstäver. Det finns skrivna bokstäver, och det finns ingraverade bokstäver. Skillnaden är de skrivna bokstäverna är skilda från det material som de är nedtecknade på. De är inte ”ett med papperet”. Bokstäver skrivs ofta med bläck och när man skriver adderas bläcket först till papperet för att sedan bli ett med det. Det kommer alltså en utomstående substans (bläcket) och fläckar papperet och sen är fläcken och papperet ett. Graverade bokstäver å andra sidan, de är bokstäver gjorda av samma material som de blir ingraverade i. Bokstäverna blir inte något externt, separata enheter, utan formas från materialet självt genom att de ristas in, d v s genom gravering. Torán gavs till oss i denna form, för att vi skulle relatera till den som något som var ett med oss, och inte separat från våra liv. Så att det skulle vara omöjligt för oss att skilja Torán från våra liv. En dag kommer Toráns ord bli ingraverade i våra hjärtan, inte bara inbroderade som de är idag där de ofta bleknar och försvinner bort, utan verkligen bli ingraverade. Orden måste genomborra/genomtränga även de djupaste och innersta rummen av vår identitet. Enligt profeterna kommer detta att ske snart. Det hebreiska ordet för ”gravering” har samma rot som ordet för ett ”påbud som övergår mänskligt förstånd” – chok. Vår attityd gentemot hela Torán ska vara densamma som mot ett ”chok”. Även om vi inte alltid förstår påbuden, så följer vi dem ändå eftersom det är vår Himmelske Faders vilja. Med samma attityd ska vi arbeta på vår frälsning, d v s med fruktan och bävan –av ingen annan orsak än att vi en dag kommer att ha Kungars Kungs bud ingraverade i våra hjärtan.

I Apostlagärningarna 2 finns det dokumenterat att tungor såsom av eld vilade över lärjungarnas huvuden. Vad påminde detta dem om, och hur relaterar det till högtiden Shavuot?

Från en judisk synvinkel, vilken var den vanligaste bland lärjungarna under den tiden, så genljöd det som skedde nu om det som hade hänt på berget Sinai 1400 år tidigare (Sinai Berg I). Men det var inte en upprepning av Sinai, utan en fortsättning, en uppföljare (Sinai Berg II). Fast för lärjungarna var denna upplevelse mycket bättre än t ex nyproduktionen av Stjärnornas Krig. Ta en titt på vad som sägs i vers 3 :

”De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.”

På dessa två berg, Sinai och Sion, lät skapelsens Herre de två allra största händelserna i Israels barns historia utspela sig. På det ena berget (Sinai) blev G-ds instruktioner; Lagen; vår älskade Torá, uppenbarad samtidigt som ett djupt och öronbedövande muller hördes som fick Israels folk att bäva (detta beskrivs ofta i svenska biblar som ”dunder”). 1400 år senare, på det andra berget (Sion) lät den Helige, välsignad vare Han, sin egen Ande utgjutas över folket för att göra det möjligt för oss att följa Hans instruktioner, Torán. Israels barn förundrades när de hörde alla världens språk plötsligt talas både av och ibland dem. Ursprungligen var Shavuot en högtid då det judiska folket begav sig till Templet i Jerusalem för att tillbe, men också för att fira åminnelsen av Herren gett dem sin Torá på Sinai berg. Datumen som nedtecknats i 2 Mosebok avslöjar att Torán utgavs 50 dagar efter att Israels barn lämnat Egypten. Detta gör att Jeshuas instruktioner till lärjungarna, att de skulle vänta på Andens utgjutande på Sinai berg, stämmer perfekt in i Herrens stora plan att uppfylla profetian. Den storartade planen och tanken bakom det hela var att apostlarna och alla de som fanns samlade på Tempelgården den utvalda dagen skulle förstå ”kopplingen” tillbaka till när G-d gav sin Torá till folket på Sinai berg.

”Och folket märkte dundret och eldslågorna och basunljudet och röken från berget. Och när folket märkte detta, bävade de och höll sig på avstånd.” (2 Mos 20:18)

I den hebreiska originaltexten står det ”röster och facklor”, och inte ”åska och blixtar” som det gör i vissa översättningar. När Torán översattes till grekiska på 200-talet översattes ”röster” till åska därför att röster normalt inte syns utan hörs, och ”facklor” översattes till blixtar, förmodligen för att det lät mer dramatiskt. En annan intressant sak värd att notera, är att i hebreiskan står ordet ”röster” i plural. Hur är det möjligt när G-d är en? G-d är en, hävdade rabbinerna, men hur kan han då ha mer än en röst? En rabbinsk källa har beskrivit det hela som så att ”varje person hörde rösterna på det sätt som den själv kunde förstå”. Stöd för denna teori fann rabbinerna i Psalm 29 där det står om G-ds väldiga röst. Vad folket hörde var en G-d, men många röster. Detta betyder att alla hörde Torán på det sätt som de kunde relatera till och förstå, även om de var en blandad grupp av många nationaliteter. I 2 Mos 12:38 läser vi att

”en hop folk av allehanda slag drog också iväg tillsammans med dem”.

Det motsatta skedde när människorna, utan att Herren bett dem om det, beslöt att bygga Babels torn. Då hörde de församlade på slätten många röster, men de kunde inte förstå det som sades, eftersom Herren ”förbistrat deras tungomål”.

Om vi går tillbaka till Apostlagärningarna 2:3 kan vi läsa:

“De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.”

Uttrycket “tungor som av eld” påminner väldigt mycket om de “facklor” som folket såg på Sinai berg. Så vad säger allt detta oss?

För det första framgår det tydligt att Herrens tanke bakom det hela var att när människorna såg vad som skedde runt omkring dem, skulle de omedelbart härröra det tillbaka till när deras förfäder fick ta emot Torán. Berättelsen om Toráns utgivande har förts vidare från generation till generation, vilket betydde att alla judar var bekanta med vad som hänt på Sinai berg. Med andra ord är inte de underverk och kraftgärningar som sker i Apostlagärningarnas 2:a kapitel något nytt utan rim och reson. När allt sätts i sitt rätta sammanhang framgår det klart vad vår Herre avsåg. Vi kan läsa i Apg 2 med början i vers 15 att också Petrus förstod och gjorde den korrekta kopplingen. Han säger: ”Det är inte som ni tror, att de här männen är berusade, det är ju bara morgon.” ”Nej, detta är vad som sagts genom profeten Joel.” Vad var det då som Joel profeterade? Joel skrev att Herren skulle göra något väldigt speciellt på Sions berg. ”Men det ska ske att var och en som åkallar Herrens namn, han ska bli frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem ska finnas en räddad skara, som Herren sagt, och till dem som kommit undan ska höra de som Herren kallar.” Joel 2:32

Därav vet vi med säkerhet att utgjutandet av Herrens Ande har med Sion att göra. Men om vi också kan sammankoppla Sion med Sinai skulle vi få en sluten cirkel. Nyckeln till detta finner vi i Jesaja 2:2-3:

”Och det ska ske i kommande dagar att det berg där Herrens hus är skall stå där fast och grundat och vara det förnämsta bland bergen och upphöjt över andra höjder, och alla hednafolk skall strömma dit, ja, många folk skall gå ut och skall säga: ”Upp, låt oss dra upp till Herrens berg, upp till Jakobs G-ds hus, för att Han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på Hans stigar.” Ty från Sion skall lag utgå, och Herrens ord från Jerusalem.”

Således skulle Sions berg komma att bli en andlig huvudstad och ett kunskapens centrum där Kvarlevan skulle samlas av två anledningar:

1. Det var platsen för Andens utgjutande.

2. Det var därifrån som Torán skulle utgå och spridas.

Detta innefattar den Messianska visionen. Men den här gången uppenbaras Torán på Sions berg, och inte Sinai. När nu G-d ger oss sin Torá en andra gång är det något som är annorlunda. Denna gång skrivs Lagen in i våra hjärtan, och inte på stentavlor. Den Helige låter sin Ande komma och skriva in Torán i våra hjärtan.

Hesekiel menar att detta Nya Förbund kommer att vara en uppenbarelse av G-ds ansikte. Hes 39: 29

”Och jag ska därefter inte mer dölja mitt ansikte för dem, ty jag ska utgjuta min Ande över Israels hus, säger Herren, Herren.”

Apostlagärningarna 2 är därmed en slags neonskylt som indikerar att den Messianska tiden har påbörjats. Alla de tecken som var synliga vid utgivandet av Torán är synliga också vid utgjutandet av G-ds Ande, vars kraft ska hjälpa oss att rätt förstå och använda Torán.

Tecknen var:

Människor från många olika länder var församlade.

Röster och facklor syntes (och hördes).

Antalet 3000: 3000 människor dog när de förkastade Torán på Sinai. 3000 människor levde för att villigt ta emot Torán genom Andens utgjutande på Sions berg.

Alla hörde förkunnelsen om ”Herrens mäktiga gärningar” på sitt eget språk så att de kunde förstå budskapet.

Är det därför konstigt att G-d valt Shavuot (pingsten) som en evig högtid att fira för Hans folk? Den vittnar ju om Herrens trofasthet när Han kallar sitt folk och sedan räddar dem, förlossar dem. Dessutom gör Herren detta två gånger. Kan det vara för att undvika feltolkning?

Hur kommer det sig att så många som 3000 personer fick plats i det som kallas ”övre salen” och fick vara med om det fantastiska som skedde på pingstdagen? Var det på den platsen undret skedde?

Det är en vanlig missuppfattning att Andens utgjutande ägde rum i samma byggnad som vi kan läsa om i Apg 1:13. I själva verket handlar det om en olycklig översättning. Det grekiska ordet ”oikia” som betyder ”hus, hem, boplats” är inte det ord som används här, utan istället är det ”oikon” som kommer från ordet ”oikos” som betyder Helgedomen eller G-ds hus (Matt 12:4, Matt 21:13). Det är orimligt att så många som 120 personer skulle få plats i ett och samma rum, men än mer orimligt är det att 3000 personer skulle få plats på ett och samma ställe. ”När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.” Platsen det berättas om (”huset”) är i själva verket Tempelgården på Tempelberget. Försök se detta framför dig: Pingstdagen (Shavuot) kommer som den har gjort i århundraden ända sedan den första pingsten vid Sinai berg, när Mose fick ta emot de Tio Budorden. Dessa män sitter församlade någonstans på den överfulla Tempelgården, lite för sig för själva för att undvika förföljelse. Så plötsligt hörs ett enormt dån och en stormvind drar fram och över Tempelberget och Tempelgården. Det är mäktigt när G-ds Ande kommer över denna lilla grupp av troende. Det är som om Herren demonstrerar sin ovilja att se sitt folk och sitt Ord undangömt, eller placerat under en skäppa. Nej, alla ska höra och se dess kraft och härlighet. ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.” Det mäktiga dån som fyllde platsen där lärjungarna befann sig påminde mycket om ett snabbt förbipasserande tåg. De kunde sin Torá och därför blev ingen tvivlande på att Andens utgjutande verkligen skedde här och nu, det var inget de inbillade sig eller hittade på, utan bevittnades av tusentals andra där på Tempelgården.

Lär Torán ut att G-ds stadgar gjordes tillgängliga enbart för judarna?

Detta är en ”laddad” fråga, och det finns oändliga volymer med material som både stödjer och motsätter sig detta uttalande. Många som anser att stadgarna är enbart för det judiska folket tror sig funnit svaren i Rabbi Shaul’s brev (Pauli brev), men det beror då på att Paulus brev blivit feltolkade och lästa utanför sitt egentliga sammanhang. Här ska jag försöka klargöra några av de viktigaste punkterna som visar att hedningens förhållande till Torán är ett förhållande som kännetecknas av tillstånd och uppmuntran. Jag är så tacksam att G-d nyligen har upprättat ett antal judiska Messianska lärare och teologer som studerar detta grundligt. Deras forskningsmaterial finns tillgängligt både som skrifter och inom ett flertal studiegrupper på Internet som studerar ”judiska rötter”. Ett kort svar till ovanstående fråga är: ”Nej”, Torán lär INTE ut att Herrens stadgar endast gäller för judiska folket, eller att den gavs till dem exklusivt. Tvärtom är det så att stadgarna gavs till alla de människor som söker efter svaren till sina ”hur ska jag, hur gör jag…”-frågorna när de stöter på det centrala i Torán, nämligen ”Du skall älska Herren din G-d av allt ditt hjärta, av all din själ och av all din kraft, och älska din nästa såsom dig själv.” Ett av de största problemen som Messias’ kropp möter idag är avsaknaden av en definition på vad det verkligen betyder att vara medlem av en räddad/förlossad gemenskap. Visserligen är det sant att vi inte är under Lagens förbannelse, men så många har i sin jakt efter ”frihet i Kristus” och av rädsla för ”lagiskhet” förkastat det underbara som Torán erbjuder. Genom detta går man miste om den skönhet som Torán besitter och många av dess välsignelser. Man saknar insikten om varför Torán är så viktig och relevant för våra liv idag. Dessa människor har blivit undervisade att Lagen är död. Den är inte längre nödvändig eller användbar för den troende. En gång gavs Lagen till juden, men bara för en begränsad tid, tills Messias kom. Men inget kan vara längre från sanningen än detta!

Abraham är ett bra exempel. Han var inte av judisk börd. Hans far var en hedning från staden Ur i Kasdim. Visserligen är det sant att judaismen började med Abraham, när G-d slöt förbund med honom och hans ättlingar genom omskärelsen. Men Abraham levde hundratals år före Mose fick ta emot G-ds Bud på Sinai berg. Ändå säger Herren i 1 Mos 26:5 ”därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag har befallt honom att hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar”. Det är väldigt tydligt att Herren själv på något vis uppenbarade för sina icke-judiska efterföljare sin Heliga Torá, och förutsatte att de skulle ta emot denna undervisning som G-ds tilltal till dem.

När Torá så småningom äntligen uppenbarades för Israels folk, var huvudsyftet att locka till sig hedningarna. Det är mycket viktigt att ha i åtanke. Israels folk skulle alltså leva ut Torán, och på det sättet bära vittne om att G-d var den ende sanne G-den för de omkringliggande nationerna. I 5 Mos 4:5-8 läser vi:

”Se, jag har lärt er stadgar och förordningar, så som Herren, min G-d, har befallt mig, för att ni må göra efter dem i det land dit ni nu kommer, för att ta det i besittning. Ni skall hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas er som vishet och förstånd av andra folk. När de får höra alla dessa stadgar, skall de säga: I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.”

Tänk dig för ett ögonblick om det verkligen hade fungerat! Anta att några hedniska grupper hade sett Israels G-ds visdom genom att Israels folk levde ut Torán. Vad skulle ha hänt sen? Skulle Israel ha sagt till dessa icke-judar: ”Ni får ha våran G-d, men inte vår Torá?” Det vore löjligt! Texten från 1 Mosebok visar klart och tydligt att när man accepterar Israels G-d ska man också leva efter den vishet som G-d uppenbarat genom Torán. Det var av just den här anledningen som profeterna tog upp hedningarna i sina skrifter.

Nu är det så att det ingenstans står i Bibeln att hedningen ska bli jude, som om det ens vore möjligt, inte blir de heller instruerade att bli efterföljare av judaism eller följa judaismens kulturella seder och bruk. Men det betyder inte att icke-judar är uteslutna från den judiska nationens samvälde. I Jesaja 56 finner vi uppmuntrande ord till de icke-judar som följde Israels G-d. = Kapitlet börjar med en uppmuntran till kvarlevan att fortsätta följa Torán. Profeten uppmanar dem att ”öva rättfärdighet” och att ”hålla sabbaten”. Dessa ord kan man förvänta sig att profeten riktar till judarna, men se vilka Jesaja vänder sig till i vers 3 och 6.

Han talar om ”främlingen”, men det är inte vilken främling som helst, utan den som har slutit sig till Herren. Med andra ord har profeten några mycket viktiga saker att säga till icke-juden. Först talar han om för dem att Herren själv inkluderat dem med kvarlevan av sitt folk Israel. För det andra ska Herren låta dem få beträda Hans heliga berg, och Han talar om för dem att Han kommer att ha behag till deras offer när de offrar i Templet, ”Ty mitt hus ska vara ett bönehus för alla folk”. (Vers 7) G-d gjorde alltså allt Han kunde för att försäkra dessa icke-israeliska troende de var jämställda med Israel, förbundsfolket. Ändå talar Han om dem som ”främlingar”, och inte som ”Israeler”.

För det tredje beskriver Jesaja den livsstil som dessa icke-judar har. Han skriver i vers 6 att de är ett folk som ”håller sabbaten, så att de inte ohelgar den, och som står fast vid mitt förbund”. Detta är en märklig beskrivning på ett folk som fysiskt sett inte fötts i Israel, eller hur? Trots att de inte kan kallas judar eftersom de inte fötts som judar, är de ändå berättigade att följa Torá, och t o m uppmuntrade att följa den. De är beskrivna som fullvärdiga förbundsmedlemmar.

Slutligen profeterar Jesaja om de kommande generationerna. Han ser bortom den nuvarande situationen och skriver:

”Så säger Herren, Herren, han som församlar de fördrivna av Israel: Jag ska församla ännu flera till honom, utöver dem som redan är församlade till honom.”

Herren lovar här att många från andra länder ska komma till tro på Honom, och därför bli medlem av ”honom”, Israel –och alla skulle leva enligt Torán! När skulle det ske? Det naturliga svaret är det vi kan läsa om i Apostlagärningarna. Jeshua var den som först uppmanade sina lärjungar att uppmuntra och instruera icke-judarna att följa Torán. Den klassiska versen så ofta citerad är Matt 28:19:

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla de bud jag har gett er.”

Här instrueras lärjungarna av Jeshua att undervisa framtida icke-judiska efterföljare i ”de bud” Jeshua ”har gett” dem. Konstigt nog har det undgått massor av människor att majoriteten av Jeshuas undervisning kom från Torán. Detta bibelställe stämmer perfekt överens med Jesaja 56. Om vi går vidare, finner vi nästa viktiga bibelvers i Apostlagärningarna 15, och den visar hur icke-juden blev mottagen av Jeshuas judiska efterföljare, och berättar om hur icke-juden skulle förhålla sig till Torán. Först av allt deklareras att ingen vinner rättfärdighet eller frälsning genom att följa Torán, men efter att detta fastslagits visar ledarna i verserna 19-21, att de nya icke-judiska troende visst skulle ha en förhållning till Torán. Detta förhållande kännetecknades av flera aspekter. För det första instruerade de äldste i Jerusalems råd icke-juden att följa vissa av de lagar som gällde dieten för att på så sätt göra det möjligt för judar och icke-judar i den Messianska kroppen att kunna dela måltidsgemenskap med varandra. De äldste måste ha resonerat som så att det var genom att dela måltid med varandra som sann gemenskap och enhet skulle växa till mellan de olika kulturerna. En annan aspekt till de råd de äldste gav icke-judar, var att de skulle få insikt om vilken roll avguderi, blod och renhet inom familjen, spelar i G-ds rike. För utan att gå in i detalj, visade de Judiska äldste i Jerusalem, med hjälp av dessa exempel, bevis på nåd, tålamod och vänlighet mot de icke-judiska troende som var helt okunniga i Torán. De hade aldrig kommit i kontakt med Torán förut, utan det var genom Shaul (Paulus) och de andra trogna efterföljarna av Messias som de fick höra budskapet och kom till tro, och fick höra om Torán för första gången. De äldste i rådet visste att den enda undervisning som fanns att tillgå, vare sig man var jude eller icke-jude, var Torán. Men, de äldste kunde inte begära av icke-juden att följa Torán med samma intensitet som juden gjorde. Istället visar deras råd till icke-judarna att de var jämlika med judarna, men att de med tiden gradvis behövde lära sig mer om vad det innebär att vandra med G-d. Denna tanke förstärks i vers 21:

”Ty Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varenda stad, och han läses i synagogorna varje sabbat.”

Detta var de äldstes uppmuntran till de icke-judiska troende, att de skulle fortsätta att studera Torán som fanns tillgängligt i den lokala synagogan. I deras visdom visste de äldste vad det var som Jeshua i sin undervisning menade då han sa: ”mina får känner igen min röst och följer mig” (Joh. 10). Torá är Jeshuas röst och dessa unga troende skulle lyssna till hans röst och följa Honom. Således är Apostlagärningarna 15 alltså inget bevis på att Torán inte skulle vara en viktig del i icke-judarnas liv, utan är istället en uppmuntran för dem att studera och lära sig Torán i deras egen takt.

Denna korta artikel kan inte på något sätt täcka in de otaliga avsnitt i Pauli brev (Rav Shaul) som behandlar icke-judarna och deras förhållande till Torán, men klart kan fastslås att Rav Shaul (läs Apg 21) aldrig motsatte sig att den troende levde med Torán i sitt liv. Det han motsatte sig, var den legalism som smög sig in ibland de folk som aldrig förr stött på G-ds underbara instruktioner. I ljuset av detta förstår vi att Rav Shauls uttalanden på alla sätt håller Lagen som något gott och som inte får förkastas. Torán ska fungera som en lärare som finns hos oss 24 timmar om dygnet för att undervisa oss om vår Messias, Jeshua. På så sätt skulle församlingen, som planterats stadigt i den hebreiska jorden, hitta sin sanna identitet tillsammans med Israel och de förbund som givits Israel. Shaul undervisade att det är den relationen som föder, uppehåller och stöder församlingen, och Torán är en stor del i det hela. Men för att det inte ska finna något som helst tvivel om icke-judens förhållande till Torán, läser vi i Hesekiels bok (Yehezke’el) om den framtidssyn Hesekiel fick om den Messianska tidsåldern, då Jeshua ska sitta på Davids tron i Yerushalayim (Jerusalem). I Hesekiel 47:21-23 läser vi:

” Och ni skall utskifta detta land åt er efter Israels stammar. Ni skall dela ut det genom lottkastning till arvedel åt er själva och åt främlingarna som bor ibland er och har fött barn ibland er. Ty de skall av er hållas lika med infödda israeliter. De skall tillfalla er som en arvedel bland Israels stammar. I den stam som främlingen bor, där skall ni ge honom hans arvedel, säger Herren, Herren.”

Vad G-d undervisar oss om här, är att icke-judarna är så inympade att de skall betraktas som infödda israeliter, med full arvsrätt. Så hur gick detta till? Jo, genom att de omfamnade Torán såsom deras judiska bröder och systrar gjort, och detta ledde dem till samma Jeshuah (frälsning) i Messias. Och så får vi en stor överblick av det hela; nämligen att icke-judarna i G-ds familj aldrig var menade att hållas utanför den frihet som Torán erbjuder. Nej, icke-judarna kan också fira Herrens förlossningsverk och tillbe Frälsaren i deras liv, och utveckla sina egna unika uttryck för detta inom ramen av Torá och Herrens högtider (3 Mos 23).

Icke-judar har ett meningsfullt och viktigt förhållande till Moses Torá. Det är genom Torán som Herren själv instruerar sina barn hur de kan omfamna och förstå hela uppenbarelsen av Hans nåd i deras egen vardag. Den fullkomliga uppenbarelsen består dock av hela Skriften, inte endast av Torán. På det här sättet, när de följer Herrens instruktioner, kan många av de icke-judar som inympats i den återlösta gemenskapen bli ljus för andra nationer i vår tid, t o m upptända judars avundsjuka, och få dem att med omvändelse återvända till sina förfäders G-d. Torán är inte död. Den är fortfarande i allra högsta grad levande för oss alla. Torán är till för alla frälsta!

Bonusfråga: Vilka teman finns uttryckta i Shavuot och Pesach, och som gör att båda högtiderna har ett ömsesidigt beroende?

De gemensamma teman som berörts i tidigare diskussioner är förnyelse och befrielse. Frälsning och att vi samtidigt måste arbeta på vår frälsning. Liksom frälsning är död utan gärningar, är en församling som befriats från fångenskapen i Egypten, och nu med klagorop och knot träder in i öknen, bevis på bitter anda. Och efter en kort tid gaddar folket ihop sig mot Torán och säger: ”Detta är inte vad vi vill! Vi vill vara fria utan dessa dumma lagar. Vi vill ha guldkalven istället. Vi vill ha det som känns bra, inte några gamla dumma instruktioner om hur man ska göra saker och ting rätt. Visserligen är vi befriade, men vi behöver inte höra nå’t mer från G-d nu.” Det enda problemet med dessa attityder är att de i slutändan leder till vad som hände Nadab och Abihu (3 Mos 10:1):

”Men Arons söner Nadab och Abihu tog varsitt fyrfat och lade eld i dem och strödde rökelse på dem och bar fram inför Herrens ansikte främmande eld, annan eld än Han hade gett befallning om.”

Du förstår, Torán är vår instruktionsmanual för att leva i världen, och den har skrivits av världens skapare, Herren själv. Ingen vet bättre hur en maskin fungerar, än den som konstruerat maskinen. Tänk dig att någon köper en bil, och försäljaren säger till den nye stolte bilägaren: ”Just det, det var så sant, här är bilens instruktionsbok.” Bilägaren svarar: Åh, inte behöver jag den. Jag känner instinktivt vad det är för lufttryck i däcken, och jag har ett sjätte sinne vad gäller om bilen skulle behöva tas in på verkstad för en ordentlig koll. Dessutom vet jag intuitivt om vilken oktan bilen behöver.” Få människor skulle våga lita till sina instinkter, intuitivitet och känslor när det gäller underhåll av en bil. Och livet som är inte mindre komplext och krävande än en bil. Ändå väljer så många människor att helt enkelt köra bilen ändå utan manual, och hoppas på att de inte fyller den andliga bensintanken med vatten. Syftet med livet är att komma nära världens Skapare, och endast Han som skapat världen vet hur vi kan använda världen för att komma nära Honom. Vi lever i en tid när människor är mer intresserade av att känna sig andliga än att vara andliga. Vi tillhör en TV-generation, där ögonblicklig tillfredsställelse är något vi ständigt förväntar oss att få uppleva utan någon som helst ansträngning. Det tycks som om ”veckans guru” och diverse post-order saker har ersatt det hårda arbetet som krävs för att nå andlig mognad. Det är detta som Torá varnar oss för i historien om Nadab och Abihu. Den ”främmande elden” kan tyckas andlig, men den var inte i förbindelse med källan. Och anledningen till varför den var det läser vi om i den till synes överflödiga, men o så viktiga frasen: ”annan eld än den Han hade gett dem befallning om”. Det var en främmande eld, HaShem (Namnet) hade inte befallt dem om den. Vår förbindelse med HaShem är att vi gör Hans vilja. En person och en persons personliga vilja är inte skiljbart, utan i högsta grad ett. Endast när vi gör HaShems vilja kan vi komma Honom närmare. Buden är en konkret form av G-ds vilja. Alla andra former av tillbedjan är att ”känna sig andlig”, det är inte att vara andlig. Och det är ett fundamentalt misstag för människor som är som Nadab och Abihu. Det är som att ha Pesach utan Shavuot.

Från sidan: http://yadbyad.messengers-of-messiah.org/OtherAuthors/realpentecost.htmShalom.