Mot Gud och Messias

För Gud och Messias

av Paul Sumner

Varför rasar hednafolken, varför tänker folken fåfängliga tankar? Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandramot HERREN och hans Smorde  (Psalm 2:1-2)

I dagens värld finns det varierande och mångfaldiga attacker på den Gud som Bibeln beskriver som ensam i sitt slag liksom på gudomligheten hos Messias, Jeshua av Nasaret.

En del av dessa attacker är högljudda och kommer från andra religioner.

Vetenskapsbaserad, ateistisk materialism är en antireligiös religion som förkastar alla former av övernaturlighet, i synnerhet de som beskrivs i Bibeln.

Ortodox islam kallar Jeshua ”Messias” och ”Profet” (Quran 3:45; 4:163, 171), men den förkastar som hädelse idén om att han är Guds Son (9:30; 19:88).

Officiellt förkastar judendomen Jeshuas tjänst som profet, som Messias, som Herre, som Son och som gudomlighet. Det finns dock en del judiska tänkare som har sagt att han var en profet för "gojim" [hedningarna] (Maimonides/Rambam). I dag finns det ett växande antal medvetna judar, också ortodoxa rabbiner som tar honom för den han visar sig vara i Nya testamentet (Brit Hadashah).

Inom kristenheten finns det ett vitt spektrum av tankar om Gud och om Jeshua (Jesus). Det är inte möjligt att tala om ”kristen” teologi utan att vara mycket specifik.

Den ena ytterligheten är de trinitariska teologerna, som skapade en teoretisk bild av Gud, som är bortom all förståelse och omöjlig att känna igen i Skriften. Sedan har vi mormonerna och Jehovas Vittnen som förkastar treenighetsläran. Dessa har gett upphov till historiska mytbildningar och har byggt sina bibelöversättningar på fördomar och obibliska uppfattningar om gudomen.

En annan ytterlighet finns hos ”Oneness”-pentekostala grupper som förkastar treenigheten och som tror att ”den ende guden” är Jesus, som är Jahve, Fadern. Vidare finns det Jahveister, Holy Name-grupper och messianska Neo-Ebioniter som säger att Jeshua inte var Gud, bara rabbin, profet och messias. De förkastar Nya testamentets undervisning om hans gudomlighet.

Dessa kristna grupper har en sak gemensamt. De accepterar inte Bibeln som enda källa för tillförlitlig och tillräcklig uppenbarelse från Gud. Alla förbehåller sig rätten att säga att antingen är Bibeln ofullständig eller så är den felaktig. Och de för fram sina egna alternativ, kompletterande källor av sanning eller uppenbarelse, från antingen sin egen teologiska tradition, sina sekteristiska profeter eller sina egna skrifter.

Min huvudavsikt med denna artikel är att kontrastera Nya testamentet med den första gruppen: de ortodoxa förespråkarna för läran om treenigheten och som representerar majoriteten av ”kristna” åsikter, antingen de är katoliker, ortodoxa eller protestanter.

Jag tillhör dem som går tillbaka till ursprunget och accepterar inte några ”flyktklausuler” för att undvika eller förneka Skriften. Jag försöker grunda min förståelse av Gud och Messias på Ordet själv. Och jag vet att det är min skyldighet att vara tydlig.

Här följer nu några väsentliga punkter om Gud och Messias som jag tror genomsyrar det Nya testamentet.  Jag kan inte se hur någon skulle kunna ignorera eller teologisera bort dessa punkter utan att förstöra textens integritet - och på så sätt den messianska tron själv.

Jeshua, Sonen, Messias, Herre

(1) Sonen

Jeshua kallas ”Son” omkring 167 gånger i det Nya Testamentet Han är en son - den son som Gud sände därför att han älskade hela mänskligheten (Joh 3:16). Jeshua ”tillhör Gud” (1 Kor 3:23) och ”Gud är Messias huvud” (1 Kor 11:3). 

Innan Jeshua föddes, ”talade Gud till fäderna genom profeterna”. Sedan, när de ”sista dagarna” började, talade Gud ”genom sin Son” (Heb 1:1-2).

Jeshuas främsta bibliska identitet finns i ställningen som Guds Son, inte i någon abstrakt ”jämställd” gudomlighet. Detta är ett centralt budskap i NT för oss människor, eftersom det är bestämt om oss att vi ska bli hans Faders pånyttfödda söner (manliga eller kvinnliga) liksom han själv är son (Rom 8:29; Heb 2:11). Så som han är ”ett” med Fadern (Joh 17:22-23), en enhet som Paulus beskriver som att vara ”en ande” med Jeshua (1 Kor 6:17). Det gör oss inte gudomliga; det gör oss lika Faderns karaktär.

Idag kallas Jeshua ”Fader” i vissa kristna grupper. Några undervisar till och med att han var Gamla testamentets Gud Fader. Sådana tankar gör Jeshuas böner meningslösa:

Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, … (Matt 11:25a).

Abba, Fader! Allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig (Mark 14:36).

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör (Luk 23:34). 

Är det så att Jeshua uppför ett stumt skådespel i dessa böner eller ber han i själva verket till sig själv?

Om vi ignorerar NT:s betoning på Jeshua som Sonen, till förmån för en till synes frommare kristologi, kommer vi att förlora ”den siste Adam” (1 Kor 15:45), vår modell för en Ny Mänsklighet och därmed vår egen återskapade identitet som Guds söner eller barn. Vi kommer inte att ha en klar bild av vad ”vi skall bli”, när han uppenbarar sig, därför att vi inte vet vem han är (1 Joh 3:2). 

Den kristna teologin myntade begreppet ”Gud-människan” för att beskriva den, i vilken två naturer råder, teoretiskt sett. Det Nya testamentet använder aldrig detta hybriduttryck. Istället refererar NT till Jeshua som ”Guds Son” (45 gånger) och till ”Människosonen” (86 gånger; hans favorituttryck om sig själv).

Hur kan det vara fel eller nedsättande att kalla honom Guds Son och Människosonen?

(2) Mashiach, Messias, den Smorde

Jeshua kallas den Smorde eller Messias (hebr. ”Mashiach”; grek. ”Christos”). Detta är den vanligaste titeln för honom; bara titeln ”Herre” används oftare. ”Messias” används 529 gånger i NT. Därför måste det vara mycket betydelsefullt för Skriftens författare. Så småningom blev det hans riktiga namn bland lärjungarna: Jeshua Messias eller Messias Jeshua.

NT säger att ”Gud” smorde Jeshua (Matt 12:18-21; Luk 4:18; Apg 10:38). Messias var den som tog emot denna smörjelse, han var inte den som agerade.

Detta drar vår uppmärksamhet till en rad frågor: Varför är hans smorda ställning och titel så viktiga för NT? Med vad smordes han? Varför skulle NT betona hans passiva ställning – alltså att han är den som tar emot en handling och gåva – om han slutligen är (vad teologerna föredrar att vi kallar honom) ”vår Gud”? Hur kan han vara både Givare och Mottagare?

Jag tror att teologerna och förkunnarna undviker att använda ordet ”Messias/den Smorde” därför att det fokuserar på att Jeshua tar emot. Någon smorde honom. De föredrar att lägga tonvikten på hans ontologiska gudomlighet.

Denna skillnad i betydelse mellan Skriftens ord och teologisk vokabulär förstärks, när människor helt enkelt ger honom egennamnet ”Christ” på engelska (eller motsvarande på andra språk [Kristus på svenska]) utan att känna till den ursprungliga hebreiska betydelsen bakom hans titel Mashiach – Messias – som används 529 gånger. 

(3) Herre – Adon

Den vanligaste titeln för Jeshua är ”Herren”. För att lyfta fram dess betydelse bör vi se på  Psalm 110:1,, den bibelvers som man oftast citerar eller hänvisar till i hela NT.

Psalm 110:1, har två hebreiska ord, som översätts med ”Herren”. Det första är namnet med fyra bokstäver eller tetragrammet: Y-H-V-H. I de flesta versioner skrivs det i formen ”HERREN” som en vördnadsfull eufemism. Det andra ordet är Adon. Alltså står det: 

HERREN sade till min Herre (ordagrant YHVH sade till min Adon): Sätt dig på min högra sida, till dess att jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.

Denna vers från Psalm 110 var den främsta bevistexten som Jeshua citerade, då han försvarade sitt messianska uppdrag (Matt 22:41-46; 26:64). Den blev också hans efterföljares signatur och hebreiska ”Shema”:

 Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias (Apg 2:36). 

Dessutom inleds ofta de judiska apostlarnas brev och epistlar med hälsningen: "Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jeshua Messias." Judas lilla brev avslutas med välsignelsen: "… den ende Guden, vår Frälsare, genom Jeshua Messias, vår Herre  - honom tillhör ära och majestät, välde och makt  före all tid, nu och i all evighet. Amen” (v 25).

Messias är Guds Herre. Och som Paulus säger: ”Messias tillhör Gud”, 1 Kor 3:23.

Som kunglig Prins sitter han på ”Guds högra sida” (Kol 3:1) och styr riket. Han kommer att fortsätta i detta tjänsteuppdrag tills han en dag ”överlämnar riket åt Gud, Fadern” (1 Kor 15:24).  

(4) Skapelsens ombud

Nya testamentet säger flera gånger att Sonen - innan han blev människa och ”bodde bland oss” (eskenosen en humin; Joh 1:14) - var medlaren för Gud Faderns skapande aktivitet. Det vill säga, att skapelsen på något sätt inträffade ”genom” honom.

[Gud] har nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting och genom [grek. dia] honom har han också skapat [epoiesen] världen (Hebr 1:2).

Allt är skapat genom[dia] honom och till [eis] honom (Kol 1:16b).

Världen hade blivit till genom [egeneto dia] honom (Joh 1:10).

Sonen var inte Skaparen själv. Det var Gud Fadern som var det.

… Gud, alltings Skapare (Ef 3:9b).

Du vår Herre och Gud, är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat (Upp 4:11).

Nya testamentet utarbetar inte i detalj om Sonens existens som förbindelselänk i skapelsen. Men tanken att Gud verkade ”genom” honom på detta sätt ger ett mönster för alla de exempel av hans verksamhet ”genom” honom medan han var en människa, Jeshua av Nasaret. [Se To God, Through Messiah.]

[Vi har] frid med Gud ”genom” vår Herre Jesus Kristus (Rom 5.1).

… ni som ”genom” honom tror på Gud (1 Petr 1:21).

Låt oss därför ”genom” honom alltid frambära lovets offer till Gud (Hebr 13:15).

(5) Medlaren

Jeshua är också den Medlare, Förebedjare och Uttolkare, som Gud har försett oss med. Han tolkar och ”förklarar” Gud för oss (Joh 1:18b). Han står och ”ber för oss” som en försvarsadvokat (Rom 8:34). Han medlar inte mellan människor och sig själv. 

I den romersk-katolska kyrkans tidiga år, när läran om treenigheten utvidgade sin definition på Jesu gudom, försvann hans uppgift som medlare, därför att han, på ett sätt, ”steg i graderna” genom teologernas försorg. Han fick inte längre vara någon mellanhand. Han blev Gud. I hans ställe fick hans mor uppdraget som förebedjare av Kyrkan. Katolikerna säger att hon nu ber för de kristna tillsammans med sin Son. I Nya testamentets senare böcker som skrivits av de judiska apostlarna har hon aldrig givits denna uppgift. Det skulle ha varit en akt av förräderi mot hans bibliska ställning. Efterhand lade den romerska Kyrkan till ett oräkneligt antal döda - i himlen levande helgon - för att utöka medlarmöjligheterna genom en skara vittnen som utövade förbön. 

Men Skriften är ändå för evigt tydlig och klar: ”… och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Messias Jeshua …” (1 Tim 2:5). Maria och helgonen är som medlare inkräktare.

Ironiskt nog förkastar de flesta protestanter den katolska dogmen om Maria som förebedjare men det är svårt att hitta någon av dem, som talar om Jesus som medlare. Det verkar som om de har lurats av katolikerna att ta bort honom från den uppgiften. Att vara medlare skulle ju uppenbarligen sätta honom i en lägre ställning.

Låt oss se lite närmare på detta! Om vi inte längre kan gå till Jeshua Messias som medlare mellan oss och Gud Fadern då är alla dessa skriftställen om hans förbönstjänst meningslösa. Och vi lämnas att stå framför en mängd alternativ som härstammar från Kyrkan. 

(6) Kohen Gadol

Vi kan följa Torahns inspirerade mönster som gavs till Mose och ser då att Jeshua kallas vår ”Överstepräst” (Heb 4:14). Det är ”genom” honom vi får ”komma till Gud” (Heb 7:25a), därför att han ”framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud” för att betala för vår återlösning och ”rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden” (Heb 9:14). 

Denne Överstepräst övergav inte sitt uppdrag, när han dog och uppstod. Han ”lever alltid för att mana gott” för oss (Heb 7:25b). Han lever alltid. Och som svar på hans kraftprov ska vi ”frambära lovets offer till Gud … genom Jeshua” (Heb 13:15). 

Så som gamla tiders överstepräster står Jeshua upp för oss, i Guds närvaro, för att representera oss och ”göra kipper[försona] för våra synder. Detta förutsätter att vi i tro och ödmjukhet ber honom att träda fram i vårt ställe. Om vi förlorar vår förebedjande präst i en mängd av fromma teologiska mysterier (eller i en skara mänskliga inkräktare), vem ska då offra sig själv för oss, så att vi frimodigt kan komma till nådens tron, till Faderns tron?

(7) Vägen

Jeshua sägs också vara ”Vägen”, genom vilken var och en slutligen måste komma ”till Fadern” (Joh 14:6). I denna mening är Han vägen, inte slutmålet. 

Om vi jämför olika mönster för medling, som presenteras genom Mishkan (tabernaklet) under det forntida Israel så finner vi att:

Jeshua är Kohen Gadol, Översteprästen. Han är också offret som offrar sig på altaret framför Mishkan [tabernaklet]. Han är menorahn [ljusstaken] som upplyser det inre i det Heliga och han är Närvarons bröd [skådebrödet] som ger oss näring och kraft till att gå genom förlåten eller förhänget (som är hans ”kött”; Heb 10:20) och sedan träda in i det Allraheligaste, där han utgöt sitt eget blod på kipporet [nådastolen] eller försoningsstället, så att vi (i honom) kan gå in i själva den Heliges närvaro, ”vår Herre Jeshua Messias Gud och Fader” (Rom 15:6). Om vi förlorar denna Väg till Gud, Fadern, vilken annan väg finns det då? Och vart skulle den leda?                                        

Gud, Fadern över Alla

Jag har en kopia av ett jul- och nyhetsbrev från Trinity Broadcasting Network (TBN). På första sidan står det med stora bokstäver: ”Gud är Jesus – Amen!” Oberoende av författarens brinnande nit säger aldrig NT något sådant. Dessa populära teologiska paroller är strängt taget inga officiella uttryck för kristen ortodoxi. De är otydliga uttryck för den trinitariska läran och vi vet varifrån de kommer. Om vi undersöker historisk, ortodox och kristen teologi har vi rätt att ställa spetsiga frågor.

Om Gud är Jesus eller om Jesus är den absoluta, totala summan av ”Gud”, då finns det inte, logiskt sett, någon anledning att kalla honom Sonen - till Gud Fader. Hur skulle han kunna vara sin egen son? Och om det i själva verket inte finns någon Son, varför finns det då en Fader med i bilden? Man behöver inte föreställa sig någon. Vad skulle det tjäna till? Om vi har den inkarnerade Gudens hela fullhet i Jeshua, vad skulle vi egentligen sakna? 

Ändå skiljer NT upprepade gånger mellan Sonen (Jeshua) och Gud (hans Fader). Vad beror det på? Försöker NT använda ordlekar mot oss?   Har vi en nivå av sanning om Guds natur för dem av oss som är enkla människor och en annan, mera abstrakt nivå av sanning för dem som inte behöver metaforer om fader och son? Är det så att Gud ger gliringar om biblisk antropomorfism [lära som tillskriver Gud mänsklig gestalt].

Är Messias Fadern?

I vissa grupper hör man idag Jeshua refereras till som ”Fader”. Man citerar den messianska texten i Jesaja 9:6 som bekräftelse på detta synsätt: ”… och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste”. Eftersom han kallas ”Gud” och ”Fader”, verkar det logiskt att helt enkelt förena de två: ”Gud Fadern”. 

Men i den antika världen var det vanligt att kalla en kung för nationens fader. Grundaren eller ”huvudet” för en stam i Israel var inte bara den fysiska stamfadern. Han betraktades som hela familjens fader och överhuvud.

I Egypten sade Josef att Gud hade gjort honom till ”en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land” (1 Mos 45:8). Job sade att han var ”en fader (d.v.s. försörjare, beskyddare) åt de nödställda ...” (Job 29:16). Även en präst kunde kallas fader (Dom 17:10; 18:19).

När Elia hade stigit upp till himlen i den gudomliga virvelvinden, ropade hans skyddsling Elisa: ”Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!” (2 Kung 2:12). Kung Joas tilltalade senare Elisa som ”min fader” (2 Kung 6:21). Och den syriske kungen Naamans tjänare tilltalade honom som ”fader” (2 Kung 5:13). 

Om kungar, patriarker, rådgivare, profeter och präster var ”fäder” för sina folk, hur mycket mer kan det inte sägas att Messias är ”Fader” för sitt folk. Men ändå – Jeshua lärde sina lärjungar att be till deras Fader i himlen, till Gud, hans Fader, inte till honom. Lägg märke till hans ord till Maria Magdalena efter hans uppståndelse: 

Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud (Joh 20:17). 

Sonens bön till sin Fader i Joh 17 borde kunna tysta ner den falska uppfattningen att Jesus är Gud Fadern. Men uppenbarligen har inte hans egna ord tillräcklig auktoritet för att ändra på vissa människors trossystem.

Fader till många barn

NT säger att Jeshua är ”den förstfödde bland många bröder” (Rom 8:29). Hans ”bröder” (en term som inkluderar kvinnor) är de som han ”gav rätt att bli Guds barn” (Joh 1:12). Vi delar en gemensam Fader med honom. Vi är emellertid adopterade och vår pånyttfödelse är emot naturen. Han däremot var inte adopterad. Han är sin Faders ende, ”Enfödde” eller ”unike” Son (Joh 3:16, 18). Fastän han var en unik son (grek. ”monogenes”; Joh 1:14, 18) "lärde han sig lydnad genom sitt lidande” (Heb 5:8), för han ”måste i allt bli lik sina bröder …” (Heb 2:17). Också han underordnade sig i lydnad ”andarnas Fader” (Heb 12:9). 

 I evangelierna refererar Jeshua till ”Fadern” ungefär 180 gånger; bara i Johannesevangeliet 112 gånger. Fokus i hans arbete, tjänst och frälsande syfte är att föra alla folk till Fadern, att föra Israel tillbaka till deras fäders Fader.

Något som alltid gjort intryck på mig när jag läser evangelierna är att Jeshua inte talar som om han vore Gud, som om bara han skulle vara en gudom. I sin undervisning och sina böner inkluderar han alltid, till slut, sin Fader i allt vad han gör och säger. Detta är i synnerhet sant hos Johannes.

 Jag är inte ensam, utan Fadern som har sänt mig är med mig (Joh 8:16).

Och han som har sänt mig är med mig (Joh 8:29).

Jag är inte ensam, ty Fadern är med mig (Joh 16:32).

Tidigare citerade jag denna rad från en av hans upptecknade böner: Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre (Matt 11:25).

Har hans ord ingen betydelse för oss? Om vi kallar Jeshua Fader, gör vi honom inte då till en buktalare, som pratar med sig själv? Låt oss komma ihåg att Johannes berättar att änglarna tillber Gud och Guds Lamm, inte bara Lammet (eller Gud) (Upp 5:13; 7:10; 11:15; 12:10; etc.).

Men många fromma teologer avviker från Skriften och upphöjer Lammet [Jeshua] till den grad att han överglänser Gud, Fadern - med fara för oss alla.

På den enkla, mänskliga nivån avslöjar historien jordskredseffekter av glömda, frånvarande och döda fäder.

Med Shoah [Förintelsen] i tankarna skrev den tyske pastorn och teologen Helmut Thieleke om ”den fruktansvärda laglösheten i en faderlös värld” (”Silence of God”, s. 6). Historikern Paul Vitz spårar konsekvenserna av faderslöshet i destruktiva ateisters liv, sådana som Adolf Hitler, liksom Friedrich Nietsche, Bertrand Russell, Sigmund Freud, Joseph Stalin och Mao Tsedong (”Faith of the Fatherless”, 1999). Vi skulle också kunna lägga till den faderlöse Saddam Hussein. 

Förakt för fäder är en grundsten i den sekulära liberalismens världsbild. Liberalfeministisk kristendom och judendom visar båda ett liknande förakt för dominanta manliga figurer. För dem är de bästa exemplen av andliga ledare kvinnor eller förvekligade feminina män.

Också inom konservativ kristendom (katolsk eller protestantisk) är likgiltighet för Gud som Fader vanligt förekommande men här handlar det mer om resultatet av from men outforskad teologi, som försöker upphöja och försvara Sonen mot attacker från hans fiender. Uppenbarligen verkar man tro att Fadern inte behöver något försvar medan man försvarar ”Kristi gudom”.

Men en defensiv reaktion för att skydda Jeshua och proklamera en ”Kristus-centrerad” tro har en potentiellt negativ effekt.

När Gud Fadern försvinner bakom Sonens upphöjda status som ”Jesus är Gud” eller ”Gud är Jesus”, börjar en lavin av läromässiga konsekvenser som leder till att den bibliska tron sopas bort. För att vara rättfram: Jag talar om Fadermord och Gudsmord som oundvikligt leder till att Sonen själv utesluts och förnekas. Politisk historia avslöjar att kungamördare också ger sig på prinsen.

Och när Bibelns Jesus/Jeshua förlorar vår uppmärksamhet uppstår ett kaotiskt vakuum som kommer att fyllas av en Efterträdare av något slag - mänsklig eller övernaturlig.

Den Helige Ande

Efterträdare och Ersättningsfrälsare?

Med tiden fokuserade treenighetslärans skapare på tjänsten och gudomligheten hos den tredje Personen, om vilken Skriften är ”gåtfull” (som många har uttryckt det). Han [den Helige Ande] blev emellertid en känslig fråga för dem eftersom han (som de sade) var den inspirerande källan till deras läror. Detta öppnade dörren till ödeläggelse av biblisk lära om Messias som det Nya testamentet beskriver den.

Så här fungerade deras logik och dess resultat blir följande:

Som efterföljare till Jesus och oberoende i sitt agerande, med egen vilja, kan den tredje Personen som Ande uppenbara ny sanning. Han är inte bunden till Skriften (vilken han ursprungligen skrev). Anden kan uppdatera tidigare känd sanning, även om hans revideringar och uppdateringar leder Guds folk in på nya vägar, bort från dessa som tidigare generationer troende vandrat. Om han motsäger Jeshuas undervisning eller Torahn och Profeterna, så är det Guds (nya) vilja för mänskligheten.

Om det nu är så att Anden är Sonens efterträdare borde Anden rätteligen vara fokus i vår tro. Varför inte? Jesus är borta; han är inte längre vår medlare, överstepräst eller herde. Maria och helgonen har antagit en del av hans tidigare uppgifter. Men ännu viktigare är att nu är det den Helige Ande  som i hans ställe är den ”närvarande Guden”, som vi har att göra med. Han är ”Herre och Livgivare”, står det i en av trosbekännelserna. 

Om Anden som Herde och Tröstare renar oss från synd, tröstar oss i vår sorg, uppenbarar sanningen, undervisar oss om att leva ett avskilt liv och förvandlar oss till en gudomlig avbild, då är han vår Frälsare. Vi är söner, döttrar och lärjungar till Anden.

Uppriktigt sagt, vilket behov har vi då längre av Jeshua? Lägg märke till hur man i kultiska, mystiska och pentekostala sammanhang inte fokuserar så mycket på den historiske, bibliske Jeshua, utan på Anden. Deras ledare framhåller inte att vi ska fyllas av Kristus (2 Kor 13:5) eller med hans ande (Fil 1:19) utan med Någon Annan.

I detta scenario har denne andre Ande ersatt både Fadern och Sonen. Och genom att göra så, uppfyller han den bibliska profetian om antikrists ande, som kommer att leda en person till att ”förneka Fadern och Sonen” (1 Joh 2:22). [Läs artiklarna: Spiritanity and The Personhood of the Holy Spirit.]

Vem står bakom denna kupp?

Gamla tiders teologiska tänkare (kyrkofäder i den postapostoliska kyrkan) och deras uttolkare och försvarare öppnade en bakdörr och genom den steg en ond Närvaro in. Denna Närvaro utnyttjade det moln av mystik som fanns runt Gudomen och skapade fruktan för hädelse hos de troende. Detta för med sig rädsla och tystnad.

Genom att utnyttja vår lojalitet mot mänskliga traditioner och vår gemensamma vana att låta andra tolka det skrivna Ordet och säga oss vad det ”verkligen innebär” gav denna Närvaro upphov till alla slags läromässiga nymodigheter. Och det motiverade människor att begå handlingar fullständigt i motsats till Guds vilja - denna hans vilja som är uttryckt i Skriften.  

Vi vet att denna mörka Närvaros taktik är att uppträda som en ”ljusets ängel” (2 Kor 11:14) – som den ”Helige” Ande – inte som en antikristfigur med djävulska ögon, vilket få skulle ta på allvar. Ändå är hans mål att neutralisera Gud och Messias, att kullkasta Tronen i en slutgiltig nådastöt och bli den ende Guden i denna tidsålder (2 Kor 4:4).  Denna mörka Makts närvaro bland sina agenter och tjänare är välkänd i Skriften:

… ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaran över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. (Ef 2:1-2).

Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde (Psalm 2:2).

Men ... som de Gamla Skriftrullarna försäkrar:

På den dagen skall det ske, säger HERREN Sebaot, att jag skall utrota avgudarnas namn ur landet … Också profeterna och den orene anden skall jag ta bort ur landet (Sak 13:2). 

Sedan skall Israels barn vända om och söka HERREN, sin Gud, och David, sin kung (Hos 3:5). 

Herraväldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde … (Upp 11:15).

 Guds rike och hans Messias auktoritet har kommit (Upp 12:10).

Originalets titel: Against God and Messiah, For God and Messiah av Paul Sumner.(Version av den 31 mars 2009)

Översättning från engelska: Eivor Alpsten och Birgitta Hällström.