Mot Gud och Messias
För Gud och Messias
Varför rasar hednafolken, varför tänker folken
fåfängliga tankar?
Jordens kungar
reser sig och furstarna rådslår med varandramot HERREN och hans Smorde
(Psalm 2:1-2 I dagens värld finns det varierande och mångfaldiga attacker på den Gud
som Bibeln beskriver som ensam i sitt slag liksom på gudomligheten hos
Messias, Jeshua av Nasaret. En del av dessa attacker är högljudda och kommer från andra religioner. Vetenskapsbaserad, ateistisk materialism
är en antireligiös religion som förkastar alla former av övernaturlighet, i
synnerhet de som beskrivs i Bibeln. Ortodox islam
kallar Jeshua ”Messias” och ”Profet” (Quran 3:45; 4:163, 171), men den
förkastar som hädelse idén om att han är Guds Son (9:30; 19:88). Officiellt förkastar judendomen Jeshuas
tjänst som profet, som Messias, som Herre, som Son och som gudomlighet. Det
finns dock en del judiska tänkare som har sagt att han var en profet för
"gojim"
[hedningarna]
(Maimonides/Rambam). I dag finns det ett växande antal medvetna judar, också
ortodoxa rabbiner som tar honom för den han visar sig vara i Nya testamentet
(Brit Hadashah). Inom kristenheten finns det ett vitt spektrum av tankar om Gud och
om Jeshua (Jesus). Det är inte möjligt att tala om ”kristen” teologi utan
att vara mycket specifik.
Den ena ytterligheten är de trinitariska teologerna, som skapade
en teoretisk bild av Gud, som är bortom all förståelse och omöjlig att känna
igen i Skriften. Sedan har vi mormonerna och Jehovas Vittnen som förkastar
treenighetsläran. Dessa har gett upphov till historiska mytbildningar och
har byggt sina bibelöversättningar på fördomar och obibliska uppfattningar
om gudomen. En annan ytterlighet finns hos ”Oneness”-pentekostala grupper som
förkastar treenigheten och som tror att ”den ende guden” är Jesus, som är
Jahve, Fadern. Vidare finns det Jahveister, Holy Name-grupper och
messianska Neo-Ebioniter som säger att Jeshua inte var Gud, bara
rabbin, profet och messias. De förkastar Nya testamentets undervisning om
hans gudomlighet. Dessa kristna grupper har en sak gemensamt. De accepterar inte Bibeln som
enda källa för tillförlitlig och tillräcklig uppenbarelse från Gud. Alla
förbehåller sig rätten att säga att antingen är Bibeln ofullständig eller så
är den felaktig. Och de för fram sina egna alternativ, kompletterande källor
av sanning eller uppenbarelse, från antingen sin egen teologiska tradition,
sina sekteristiska profeter eller sina egna skrifter. Min huvudavsikt med denna artikel är att kontrastera Nya testamentet med
den första gruppen: de ortodoxa förespråkarna för läran om treenigheten och
som representerar majoriteten av ”kristna” åsikter, antingen de är
katoliker, ortodoxa eller protestanter. Jag tillhör dem som går tillbaka till ursprunget och accepterar
inte några ”flyktklausuler” för att undvika eller förneka Skriften. Jag
försöker grunda min förståelse av Gud och Messias på Ordet själv. Och jag
vet att det är min skyldighet att vara tydlig. Här följer nu några väsentliga punkter om Gud och
Messias som jag tror genomsyrar det Nya testamentet. Jag kan
inte se hur någon skulle kunna ignorera eller teologisera bort dessa punkter
utan att förstöra textens integritet
- och på så sätt den messianska
tron själv.
Jeshua, Sonen, Messias, Herre
(1) Sonen
Jeshua
kallas ”Son” omkring 167 gånger i det Nya Testamentet
Han är en son
- den son som Gud sände därför att
han älskade hela mänskligheten (Joh 3:16). Jeshua ”tillhör Gud” (1 Kor 3:23)
och ”Gud är Messias huvud” (1 Kor 11:3). Innan Jeshua föddes, ”talade Gud till fäderna genom profeterna”.
Sedan, när de ”sista dagarna” började, talade Gud ”genom sin Son”
(Heb 1:1-2).
Jeshuas främsta bibliska identitet finns i ställningen som Guds Son, inte
i någon abstrakt ”jämställd” gudomlighet. Detta är ett centralt budskap i NT
för oss människor, eftersom det är bestämt om oss att vi ska bli hans Faders
pånyttfödda söner (manliga eller kvinnliga) liksom han själv är son (Rom
8:29; Heb 2:11). Så som han är ”ett” med Fadern (Joh 17:22-23), en enhet som
Paulus beskriver som att vara ”en ande” med Jeshua (1 Kor 6:17). Det gör oss
inte gudomliga; det gör oss lika Faderns karaktär. Idag kallas Jeshua ”Fader” i vissa kristna grupper. Några undervisar till
och med att han var Gamla testamentets Gud Fader. Sådana tankar gör Jeshuas
böner meningslösa: Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens
Herre, … (Matt 11:25a). Abba, Fader! Allt är möjligt för dig. Tag denna
kalk ifrån mig (Mark 14:36). Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör
(Luk 23:34). Är det så att Jeshua uppför ett stumt skådespel i dessa böner eller ber
han i själva verket till sig själv? Om vi ignorerar NT:s betoning på Jeshua som Sonen, till förmån för
en till synes frommare kristologi, kommer vi att förlora ”den siste Adam” (1
Kor 15:45), vår modell för en Ny Mänsklighet och därmed vår egen återskapade
identitet som Guds söner eller barn. Vi kommer inte att ha en klar bild av
vad ”vi skall bli”, när han uppenbarar sig, därför att vi inte vet vem han
är (1 Joh 3:2). Den kristna teologin myntade begreppet ”Gud-människan” för att
beskriva den, i vilken två naturer råder, teoretiskt sett. Det Nya
testamentet använder aldrig detta hybriduttryck. Istället refererar NT till
Jeshua som ”Guds Son” (45 gånger) och till ”Människosonen” (86 gånger; hans
favorituttryck om sig själv). Hur kan det vara fel eller nedsättande att kalla honom Guds Son och
Människosonen?
(2) Mashiach, Messias, den Smorde
Jeshua kallas den Smorde eller Messias (hebr. ”Mashiach”;
grek. ”Christos”). Detta är den vanligaste titeln för honom; bara titeln
”Herre” används oftare. ”Messias” används 529 gånger i NT.
Därför måste det vara mycket betydelsefullt för Skriftens författare. Så
småningom blev det hans riktiga namn bland lärjungarna: Jeshua Messias eller
Messias Jeshua. NT säger att ”Gud” smorde Jeshua (Matt 12:18-21;
Luk 4:18; Apg 10:38). Messias var den som tog emot denna smörjelse, han var
inte den som agerade. Detta drar vår uppmärksamhet till en rad frågor: Varför är hans smorda
ställning och titel så viktiga för NT? Med vad smordes han? Varför
skulle NT betona hans passiva ställning – alltså att han är den som tar emot
en handling och gåva – om han slutligen är (vad teologerna föredrar att vi
kallar honom) ”vår Gud”? Hur kan han vara både Givare och Mottagare? Jag tror att teologerna och förkunnarna undviker att använda ordet
”Messias/den Smorde” därför att det fokuserar på att Jeshua tar emot. Någon
smorde honom. De föredrar att lägga tonvikten på hans ontologiska
gudomlighet. Denna skillnad i betydelse mellan Skriftens ord och
teologisk vokabulär förstärks, när människor helt enkelt ger honom
egennamnet ”Christ” på engelska (eller motsvarande på andra språk
[Kristus på svenska])
utan att känna till den ursprungliga hebreiska betydelsen bakom hans titel
Mashiach – Messias – som används 529 gånger.
(3) Herre – Adon
Den vanligaste titeln för Jeshua är ”Herren”. För att lyfta fram dess
betydelse bör vi se på
Psalm 110:1,, den bibelvers som man oftast citerar eller hänvisar
till i hela NT.
Psalm 110:1, har två hebreiska ord, som översätts med ”Herren”.
Det första är namnet med fyra bokstäver eller tetragrammet: Y-H-V-H.
I de flesta versioner skrivs det i formen ”HERREN” som en vördnadsfull
eufemism. Det andra ordet är Adon. Alltså står det:
Denna vers från
Psalm 110
var den främsta bevistexten som Jeshua citerade, då han
försvarade sitt messianska uppdrag (Matt 22:41-46; 26:64). Den blev också
hans efterföljares signatur och hebreiska ”Shema”: Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias (Apg 2:36). Dessutom inleds ofta de judiska apostlarnas brev och epistlar med
hälsningen: "Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och
Herren Jeshua Messias." Judas lilla brev avslutas med
välsignelsen: "… den ende Guden, vår Frälsare, genom Jeshua Messias, vår
Herre - honom tillhör ära och majestät, välde och makt före all
tid, nu och i all evighet. Amen” (v 25). Messias är Guds Herre. Och som Paulus säger: ”Messias tillhör Gud”,
1 Kor 3:23. Som kunglig Prins sitter han på ”Guds högra sida” (Kol 3:1) och styr
riket. Han kommer att fortsätta i detta tjänsteuppdrag tills han en dag
”överlämnar riket åt Gud, Fadern” (1 Kor 15:24).
(4) Skapelsens ombud
Nya testamentet säger flera gånger att Sonen
- innan han blev människa och
”bodde bland oss” (eskenosen en humin; Joh 1:14)
- var medlaren för Gud Faderns
skapande aktivitet. Det vill säga, att skapelsen på något sätt inträffade
”genom” honom.
[Gud]
har nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han
insatt till att ärva allting och genom
[grek. dia]
honom har han också skapat
[epoiesen]
världen (Hebr 1:2). Allt är skapat genom[dia]
honom och till
[eis]
honom (Kol 1:16b). Världen hade blivit till genom
[egeneto dia]
honom (Joh 1:10). Sonen var inte Skaparen själv. Det var Gud Fadern som var det. … Gud, alltings Skapare
(Ef 3:9b).
Du vår Herre och Gud, är värdig att ta emot
pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och
blev skapat (Upp 4:11). Nya testamentet utarbetar inte i detalj om Sonens existens som förbindelselänk i skapelsen. Men tanken att Gud verkade ”genom” honom på detta sätt ger ett mönster för alla de exempel av hans verksamhet ”genom” honom medan han var en människa, Jeshua av Nasaret. [Se To God, Through Messiah.]
[Vi har]
frid med Gud ”genom” vår Herre Jesus Kristus
(Rom 5.1). … ni som ”genom” honom tror på Gud
(1 Petr 1:21). Låt oss därför ”genom” honom alltid
frambära lovets offer till Gud (Hebr
13:15).
(5) Medlaren
Jeshua är också den Medlare, Förebedjare och Uttolkare,
som Gud har försett oss med. Han tolkar och ”förklarar” Gud för oss (Joh
1:18b). Han står och ”ber för oss” som en försvarsadvokat (Rom 8:34). Han
medlar inte mellan människor och sig själv. I den romersk-katolska kyrkans tidiga år, när läran
om treenigheten utvidgade sin definition på Jesu gudom, försvann hans
uppgift som medlare, därför att han, på ett sätt, ”steg i graderna” genom
teologernas försorg. Han fick inte längre vara någon mellanhand. Han blev
Gud. I hans ställe fick hans mor uppdraget som förebedjare av Kyrkan.
Katolikerna säger att hon nu ber för de kristna tillsammans med sin Son. I
Nya testamentets senare böcker som skrivits av de judiska apostlarna har hon
aldrig givits denna uppgift. Det skulle ha varit en akt av förräderi mot
hans bibliska ställning. Efterhand lade den romerska Kyrkan till ett
oräkneligt antal döda
- i himlen levande helgon
- för att utöka
medlarmöjligheterna genom en skara vittnen som utövade förbön. Men Skriften är ändå för evigt tydlig och klar: ”… och en är
medlare mellan Gud och människor, en människa, Messias Jeshua …”
(1 Tim 2:5). Maria och helgonen är som medlare inkräktare. Ironiskt nog förkastar de flesta protestanter den katolska dogmen om
Maria som förebedjare men det är svårt att hitta någon av dem, som talar om
Jesus som medlare. Det verkar som om de har lurats av katolikerna att
ta bort honom från den uppgiften. Att vara medlare skulle ju uppenbarligen
sätta honom i en lägre ställning. Låt oss se lite närmare på detta! Om vi inte längre kan gå till Jeshua
Messias som medlare mellan oss och Gud Fadern då är alla dessa skriftställen
om hans förbönstjänst meningslösa. Och vi lämnas att stå framför en mängd
alternativ som härstammar från Kyrkan.
(6) Kohen Gadol
Vi kan följa Torahns inspirerade mönster som gavs till Mose och ser då
att Jeshua kallas vår ”Överstepräst” (Heb 4:14). Det är ”genom” honom
vi får ”komma till Gud” (Heb 7:25a), därför att han ”framburit sig själv som
ett felfritt offer åt Gud” för att betala för vår återlösning och ”rena våra
samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden” (Heb
9:14). Denne Överstepräst övergav inte sitt uppdrag, när han dog och uppstod.
Han ”lever alltid för att mana gott” för oss (Heb 7:25b). Han lever
alltid. Och som svar på hans kraftprov ska vi ”frambära lovets offer
till Gud … genom Jeshua” (Heb 13:15). Så som gamla tiders överstepräster står Jeshua upp
för oss, i Guds närvaro, för att representera oss och ”göra kipper”[försona]
för våra synder. Detta förutsätter att vi i tro och ödmjukhet ber honom att
träda fram i vårt ställe. Om vi förlorar vår förebedjande präst i en mängd
av fromma teologiska mysterier (eller i en skara mänskliga inkräktare), vem
ska då offra sig själv för oss, så att vi frimodigt kan komma till nådens
tron, till Faderns tron?
(7) Vägen
Jeshua sägs också vara ”Vägen”, genom vilken var och en slutligen måste
komma ”till Fadern” (Joh 14:6). I denna mening är Han vägen, inte
slutmålet. Om vi jämför olika mönster för medling, som presenteras genom
Mishkan (tabernaklet) under det forntida Israel så finner vi att: Jeshua är Kohen Gadol, Översteprästen. Han är också offret som offrar sig på altaret framför Mishkan [tabernaklet]. Han är menorahn [ljusstaken] som upplyser det inre i det Heliga och han är Närvarons bröd [skådebrödet] som ger oss näring och kraft till att gå genom förlåten eller förhänget (som är hans ”kött”; Heb 10:20) och sedan träda in i det Allraheligaste, där han utgöt sitt eget blod på kipporet [nådastolen] eller försoningsstället, så att vi (i honom) kan gå in i själva den Heliges närvaro, ”vår Herre Jeshua Messias Gud och Fader” (Rom 15:6). Om vi förlorar denna Väg till Gud, Fadern, vilken annan väg finns det då? Och vart skulle den leda?
Gud, Fadern över Alla
Jag har en kopia av ett jul- och nyhetsbrev från Trinity Broadcasting
Network (TBN). På första sidan står det med stora bokstäver: ”Gud är
Jesus – Amen!” Oberoende av författarens brinnande nit säger aldrig NT
något sådant. Dessa populära teologiska paroller är strängt taget inga
officiella uttryck för kristen ortodoxi. De är otydliga uttryck för den
trinitariska läran och vi vet varifrån de kommer. Om vi undersöker
historisk, ortodox och kristen teologi har vi rätt att ställa spetsiga
frågor. Om Gud är Jesus eller om Jesus är den absoluta,
totala summan av ”Gud”, då finns det inte, logiskt sett, någon anledning att
kalla honom Sonen
- till Gud Fader.
Hur skulle han kunna vara sin egen son? Och om det i själva verket inte
finns någon Son, varför finns det då en Fader med i bilden? Man behöver inte
föreställa sig någon. Vad skulle det tjäna till? Om vi har den inkarnerade
Gudens hela fullhet i Jeshua, vad skulle vi egentligen sakna? Ändå skiljer NT upprepade gånger mellan Sonen
(Jeshua) och Gud (hans Fader). Vad beror det på? Försöker NT använda
ordlekar mot oss? Har vi en nivå av sanning om Guds natur
för dem av oss som är enkla människor och en annan, mera abstrakt nivå av
sanning för dem som inte behöver metaforer om fader och son? Är det så att
Gud ger gliringar om biblisk antropomorfism
[lära som tillskriver Gud mänsklig
gestalt].
Är Messias Fadern?
I vissa grupper hör man idag Jeshua refereras till som ”Fader”. Man
citerar den messianska texten i Jesaja 9:6 som bekräftelse på detta synsätt:
”… och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader,
Fridsfurste”. Eftersom han kallas ”Gud” och ”Fader”, verkar det logiskt
att helt enkelt förena de två: ”Gud Fadern”. Men i den antika världen var det vanligt att kalla en kung för nationens
fader. Grundaren eller ”huvudet” för en stam i Israel var inte bara den
fysiska stamfadern. Han betraktades som hela familjens fader och överhuvud. I Egypten sade Josef att Gud hade gjort honom till ”en fader åt farao och
till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land” (1
Mos 45:8). Job sade att han var ”en fader (d.v.s. försörjare, beskyddare) åt
de nödställda ...” (Job 29:16). Även en präst kunde kallas fader (Dom 17:10;
18:19). När Elia hade stigit upp till himlen i den gudomliga virvelvinden, ropade
hans skyddsling Elisa: ”Min fader, min fader! Du som för Israel är både
vagnar och ryttare!” (2 Kung 2:12). Kung Joas tilltalade senare Elisa som
”min fader” (2 Kung 6:21). Och den syriske kungen Naamans tjänare tilltalade
honom som ”fader” (2 Kung 5:13). Om kungar, patriarker, rådgivare, profeter och präster var ”fäder” för
sina folk, hur mycket mer kan det inte sägas att Messias är ”Fader” för sitt
folk. Men ändå – Jeshua lärde sina lärjungar att be till deras Fader i
himlen, till Gud, hans Fader, inte till honom. Lägg märke till hans ord till
Maria Magdalena efter hans uppståndelse: Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp
till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till
min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud
(Joh 20:17). Sonens bön till sin Fader
i Joh 17 borde kunna tysta ner den falska uppfattningen att Jesus är Gud
Fadern. Men uppenbarligen har inte hans egna ord tillräcklig auktoritet för
att ändra på vissa människors trossystem.
Fader till många barn
NT säger att Jeshua är ”den förstfödde bland många bröder” (Rom 8:29).
Hans ”bröder” (en term som inkluderar kvinnor) är de som han ”gav rätt att
bli Guds barn” (Joh 1:12). Vi delar en gemensam Fader med honom. Vi är
emellertid adopterade och vår pånyttfödelse är emot naturen. Han däremot var
inte adopterad. Han är sin Faders ende, ”Enfödde” eller ”unike” Son (Joh
3:16, 18). Fastän han var en unik son (grek. ”monogenes”; Joh 1:14, 18)
"lärde han sig lydnad genom sitt lidande” (Heb 5:8), för han ”måste i allt
bli lik sina bröder …” (Heb 2:17). Också han underordnade sig i lydnad
”andarnas Fader” (Heb 12:9). I
evangelierna refererar Jeshua till ”Fadern” ungefär 180 gånger; bara
i Johannesevangeliet 112 gånger. Fokus i hans arbete, tjänst och frälsande
syfte är att föra alla folk till Fadern, att föra Israel tillbaka
till deras fäders Fader. Något som alltid gjort intryck på mig när jag läser evangelierna är att
Jeshua inte talar som om han vore Gud, som om bara han skulle vara en gudom.
I sin undervisning och sina böner inkluderar han alltid, till slut, sin
Fader i allt vad han gör och säger. Detta är i synnerhet sant hos Johannes. Jag
är inte ensam, utan Fadern som har sänt mig är med mig
(Joh 8:16). Och han som har sänt mig är med mig
(Joh 8:29). Jag är inte ensam, ty Fadern är med mig
(Joh 16:32). Tidigare citerade jag denna rad från en av hans upptecknade böner: Jag
prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre (Matt 11:25). Har hans ord ingen betydelse för oss? Om vi kallar Jeshua Fader, gör vi
honom inte då till en buktalare, som pratar med sig själv? Låt oss komma
ihåg att Johannes berättar att änglarna tillber Gud och Guds Lamm, inte bara
Lammet (eller Gud) (Upp 5:13; 7:10; 11:15; 12:10; etc.). Men många fromma teologer avviker från Skriften och
upphöjer Lammet
[Jeshua]
till den grad att han överglänser Gud, Fadern
- med fara för oss alla. På den enkla, mänskliga nivån avslöjar historien jordskredseffekter av
glömda, frånvarande och döda fäder. Med Shoah
[Förintelsen]
i tankarna skrev den tyske pastorn och teologen Helmut Thieleke om ”den
fruktansvärda laglösheten i en faderlös värld” (”Silence of
God”, s. 6). Historikern Paul Vitz spårar konsekvenserna av
faderslöshet i destruktiva ateisters liv, sådana som Adolf Hitler, liksom
Friedrich Nietsche, Bertrand Russell, Sigmund Freud, Joseph Stalin och Mao
Tsedong (”Faith of the Fatherless”, 1999). Vi skulle också kunna
lägga till den faderlöse Saddam Hussein. Förakt för fäder är en grundsten i den sekulära liberalismens världsbild.
Liberalfeministisk kristendom och judendom visar båda ett liknande förakt
för dominanta manliga figurer. För dem är de bästa exemplen av andliga
ledare kvinnor eller förvekligade feminina män. Också inom konservativ kristendom (katolsk eller protestantisk) är
likgiltighet för Gud som Fader vanligt förekommande men här handlar det mer
om resultatet av from men outforskad teologi, som försöker upphöja och
försvara Sonen mot attacker från hans fiender. Uppenbarligen verkar man tro
att Fadern inte behöver något försvar medan man försvarar ”Kristi gudom”. Men en defensiv reaktion för att skydda Jeshua och proklamera en
”Kristus-centrerad” tro har en potentiellt negativ effekt. När Gud Fadern försvinner bakom Sonens upphöjda status som ”Jesus är Gud”
eller ”Gud är Jesus”, börjar en lavin av läromässiga konsekvenser som leder
till att den bibliska tron sopas bort. För att vara rättfram: Jag talar om
Fadermord och Gudsmord som oundvikligt leder till att Sonen
själv utesluts och förnekas. Politisk historia avslöjar att kungamördare
också ger sig på prinsen. Och när Bibelns Jesus/Jeshua förlorar vår
uppmärksamhet uppstår ett kaotiskt vakuum som kommer att fyllas av en
Efterträdare av något slag
- mänsklig eller övernaturlig.
Den Helige Ande
Efterträdare och Ersättningsfrälsare?
Med tiden fokuserade treenighetslärans skapare på
tjänsten och gudomligheten hos den tredje Personen, om vilken Skriften är
”gåtfull” (som många har uttryckt det). Han
[den Helige Ande]
blev emellertid en känslig fråga för dem eftersom han (som de sade) var den
inspirerande källan till deras läror. Detta öppnade dörren till ödeläggelse
av biblisk lära om Messias som det Nya testamentet beskriver den. Så här fungerade deras logik och dess resultat blir följande: Som efterföljare till Jesus och oberoende i sitt agerande, med egen
vilja, kan den tredje Personen som Ande uppenbara ny sanning. Han är inte
bunden till Skriften (vilken han ursprungligen skrev). Anden kan uppdatera
tidigare känd sanning, även om hans revideringar och uppdateringar leder
Guds folk in på nya vägar, bort från dessa som tidigare generationer troende
vandrat. Om han motsäger Jeshuas undervisning eller Torahn och Profeterna,
så är det Guds (nya) vilja för mänskligheten. Om det nu är så att Anden är Sonens efterträdare borde Anden rätteligen
vara fokus i vår tro. Varför inte? Jesus är borta; han är inte längre vår
medlare, överstepräst eller herde. Maria och helgonen har antagit en del av
hans tidigare uppgifter. Men ännu viktigare är att nu är det den Helige Ande
som i hans ställe är den ”närvarande Guden”, som vi har att
göra med. Han är ”Herre och Livgivare”, står det i en av trosbekännelserna. Om Anden som Herde och Tröstare renar oss från synd, tröstar oss i vår
sorg, uppenbarar sanningen, undervisar oss om att leva ett avskilt liv och
förvandlar oss till en gudomlig avbild, då är han vår Frälsare. Vi är söner,
döttrar och lärjungar till Anden. Uppriktigt sagt, vilket behov har vi då längre av Jeshua? Lägg märke till
hur man i kultiska, mystiska och pentekostala sammanhang inte fokuserar så
mycket på den historiske, bibliske Jeshua, utan på Anden. Deras ledare
framhåller inte att vi ska fyllas av Kristus (2 Kor 13:5) eller med hans
ande (Fil 1:19) utan med Någon Annan. I detta scenario har denne andre Ande ersatt
både Fadern och Sonen. Och genom att göra så, uppfyller han den bibliska
profetian om antikrists ande, som kommer att leda en person till att
”förneka Fadern och Sonen” (1 Joh 2:22). [Läs
artiklarna:
Spiritanity and
The
Personhood of the Holy Spirit.]
Vem står bakom denna kupp?
Gamla tiders teologiska tänkare (kyrkofäder i den postapostoliska kyrkan)
och deras uttolkare och försvarare öppnade en bakdörr och genom den steg en
ond Närvaro in. Denna Närvaro utnyttjade det moln av mystik som fanns runt
Gudomen och skapade fruktan för hädelse hos de troende. Detta för med sig
rädsla och tystnad. Genom att utnyttja vår lojalitet mot mänskliga
traditioner och vår gemensamma vana att låta andra tolka det skrivna
Ordet och säga oss vad det ”verkligen innebär” gav denna Närvaro upphov
till alla slags läromässiga nymodigheter. Och det motiverade människor att
begå handlingar fullständigt i motsats till Guds vilja
- denna hans vilja som är uttryckt
i Skriften. Vi vet att denna mörka Närvaros taktik är att uppträda som en ”ljusets
ängel” (2 Kor 11:14) – som den ”Helige” Ande – inte som en antikristfigur
med djävulska ögon, vilket få skulle ta på allvar. Ändå är hans mål att
neutralisera Gud och Messias, att kullkasta Tronen i en slutgiltig nådastöt
och bli den ende Guden i denna tidsålder (2 Kor 4:4).
Denna mörka Makts närvaro bland sina agenter och tjänare är välkänd i
Skriften: … ni som var döda genom era överträdelser och
synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaran
över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner.
(Ef 2:1-2). Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår
med varandra mot HERREN och hans Smorde
(Psalm 2:2). Men ... som de
Gamla Skriftrullarna försäkrar: På den dagen skall det ske, säger HERREN Sebaot,
att jag skall utrota avgudarnas namn ur landet … Också profeterna och den
orene anden skall jag ta bort ur landet
(Sak 13:2). Sedan skall Israels barn vända om och söka
HERREN, sin Gud, och David, sin kung (Hos
3:5). Herraväldet över världen tillhör nu vår Herre
och hans Smorde … (Upp 11:15). Guds rike och hans Messias auktoritet har kommit (Upp 12:10). Originalets titel: Against God and Messiah, For God and Messiah av
Paul Sumner.(Version av den 31 mars 2009) Översättning från engelska: Eivor Alpsten och Birgitta Hällström. |
|