Halachisk auktoritet i den messianska gemenskapen

Av Tsvi Sadan [1]

Från: www.kesherjournal.com

Svensk översättning av Tord Ivarsson

Först det första vill jag uttrycka min tacksamhet till dem som inte avstått från att göra sin röst offentligt hörd. Jag skulle även vilja tacka dem som vägrade låta skvaller och rykten bestämma dagordningen. Jag är även tacksam till alla dem som inte lät provokationer vända bort deras sinnen från det enkla faktumet att Jeshua aldrig begärde av någon att utgjuta andras blod i den ”rena teologins” namn, men uppmanade oss att leva enligt budet ”Du skall älska din nästa såsom dig själv” (Matt 22:39, 3 Mos 19:18). En enkel befallning men hur svår är den inte att utföra.

Jag vill börja med en kort vers från berättelsen om människans skapelse som den säger: ”Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss.” (1 Mos 1:26). Detta är ett mycket märkligt uttalande, för hittills har vi bara hört en röst: ”Gud sade ’…Och det blev ljus…Vattnet under himlen skall samlas…Jorden skall frambringa grönska…Vattnet skall vimla av levande varelser…Jorden skall frambringa levande varelser”. När människan skapas hör vi plötsligt en konversation.

Jag tänker inte här försöka lösa gåtan vem som Gud konsulterar vid förberedelserna då han skapar människan. Den poäng jag försöker påpeka är att fram till människans skapelse har det bara varit monolog. Gud talar inte med någon annan när han skapar himlarna och jorden, floran och faunan. Bara när han förbereder mänsklighetens skapelse hör vi konversation för första gången, vilket leder oss dra slutsatsen att mänskligheten är produkten av denna konversation. Utan den skulle mänskligheten inte ha skapats. Omvänt skulle vi dött utan den.

Tänk på detta om vi återigen betraktar den första mänskliga tragedin: ”Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom” (1 Mos. 4:8) Enligt intonationstecknet (etnach) leds vi förstå det som att ”Kain sa [någonting till] sin broder Abel”. Även om inga detaljer antyds om vad Kain sa till Abel, vet vi en sak: efter den här konversationen var de inte längre bröder. När de slutat tala tog även deras gemenskap slut. Vi lär oss från detta att när dialogen har upphört, när människor inte längre vill tala med varandra, återstår bara död. Fösta mordet i den mänskliga historien skedde som en konsekvens av att dialogen hade upphört.

De senaste månaderna har vi fått mer än en antydan om att ett avslutande av dialogen är den lämpliga fortsättningen för att lösa kontroverser. Några är övertygade om att censur, nedtystning, skrämsel och bojkott är betydelsefulla och grundläggande verktyg för skapandet av ett bättre samhälle. Min mening är att alla som begär ett avslutande av dialogen inleder – och jag får hoppas det sker oavsiktligt – en dödsbringande handling som involverar karaktärsmord.

Jag vill påminna alla om att det som ledde till detta möte var ett mejl utsänt den 25 maj 2008 vilket annonserade en kurs med namnet ”Introduktion till Judendom”. Kursen var planerad att hållas 10 dagar efter mejlets utskick, den 3 juni. Som svar på mejlet skrev en ledare i en av de största församlingarna att han inte tänkte vidarebefordra inbjudan för att han inte var beredd att delta i spridningen av ”fariséernas och sadducéernas surdeg”.

Den personen var dock inte nöjd med det steget. Han utfärdade en upprörd appell att ”bränna bort från vår mitt den surdeg som är … undervisningen av fariséerna och sadducéerna, innan den sprider sig och tar över hos oss. För att vi inte må bli orenade, för att vi inte må bli förhäxade, för att vi inte må bli avhuggna från nåden i Jeshua”. Liknande inflammatoriska brev skickades ut på Internet där man kunde läsa sådant som ”en bomb kan döda kroppen; undervisningen från [Fariséernas] surdeg hotar vår ande”. Efter att han sagt detta, gav han ett ultimatum till dem som håller judiska traditionen högt: ”Om Jeshuas ord och varningar emot undervisningen/surdegen från Fariséerna inte passar in i din världsbild har du två val: a) att justera din världsbild så att den passar in i orden och andan i Skriften; eller b) att överge Jeshua och hans kropp”.

Innan jag undersöker vad som leder till slutsatsen att ”Fariséernas och sadducéernas surdeg” är detsamma som ”Judendom”, skulle jag vilja vända uppmärksamheten till ett enkelt faktum: Nämligen att dessa upprörda appeller till brännandet av ”surdegen”, utfärdades innan kursen ”Introduktion till Judendom” ens hade startat. Jag undrar hur någon skulle kunna veta att denna ”avskyvärda surdeg” förekom i kurser som inte ens hade hållits?

Låt oss nu anta utmaningen att gå till roten med ”Fariséernas och sadducéernas surdeg”. Jag inleder genom att försöka förstå betydelsen av frasen ”sadducéernas surdeg”. Så vitt jag förstår försvann sadducéerna kort efter förstörelsen av det andra templet, efter decennier om inte efter århundraden av häftig strid med Fariséerna. Därför torde det vara uppenbart att ”sadducéernas surdeg” endast var perifert marginell inom Judendomen (liksom Karaismen) om den ens existerade. Vidare, eftersom kontroversen mellan Fariséerna och sadducéerna handlade om den muntliga lagens auktoritet (som innefattarhalachá), och eftersom sadducéerna förkastade auktoriteten hos den muntliga lagen, antar Messianska judar som förkastar muntliga lagen, den ”sadduceiska positionen”. Det torde vara uppenbart att denna position förkastades av Jeshua. Så innan vi klargjort betydelsen av ”surdeg” - att klumpa ihop undervisningen av Fariséerna och sadducéerna och kalla den för ”surdeg” – ser vi att det är en bländande förvrängning av dessa båda gruppers [positioner].

För att förstå betydelsen av denna ”surdeg”, som skrämmer livet ur vissa människor här, kommer jag att bara ta en enda av ett överflöd versar ur nya Testamentet som citeras i dessa provocerade brev. I Matteus 16 (ordet ”hycklare” finns inte med i den standard-grekiska text som används idag), så ber Jeshua två gånger sina lärjungar att ta sig till vara för ”fariséernas och sadducéernas surdeg” (v. 6,11). Dessa två förmaningar kommer efter mirakler och underverk som han just utfört inför tusentals människors ögon. När fariséerna och sadducéerna kom fram för att ”snärja” honom (v. 1), ser Jeshua detta mycket riktigt som högsta graden av fräckhet, och svarar därefter: ”[Hycklare,] himlens utseende förstår ni att tyda (urskilja), men tidernas tecken kan ni inte tyda.” (v. 3). Detta betyder att Jeshua kallar sina opponenter för hycklare på grund av deras förevändning att begära ännu ett tecken, medan allt de i själva verket vill är att anklaga honom. De brydde sig inte om tecknen utan låtsades. Det behöver inte sägas att alla judiska fraktioner genom alla tider enigt har förkastat sådant beteende. Därför ser vi att Jeshua fördömer det, liksom rabbi Shlomo Efraim av Luntshitz, som säger: ”Hycklaren har alltid sitt eget pris i munnen till sin upphöjelse” (Kli Yakar till 2 Mos 25:14). Enligt detta är ”hycklaren” bara till synes en from eller rättfärdig person, en vars ’utsida’ inte matchar ’insidan’. Denna förståelse av termen förklarar varför Jeshua utan att motsäga sig själv kunde säga: ”På Moses stol sitter de skriftlärda och fariséerna. Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.” (Matt 23:2-3).

I sammanhanget av vår nuvarande diskussion finns två viktiga saker att notera. Först det första refererar inte Jeshua till sadducéerna som sittande på Mose stol. Det antyder att han inte accepterar deras syn på Muntliga lagen som bl.a. leder dem att säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda. För det andra tar ”fariséernas undervisning”, reflekterad i senare rabbinska texter, starkt itu med hyckleriet: ”Frukta inte fariséerna eller icke-fariséerna utan hycklarna som apar efter fariséerna; för deras gärningar är liksom Zimris medan de förväntar sig en belöning liksom Pinehas” (b. Sota 22b). Denna fariseiska ståndpunkt belyser Jeshuas instruktion att lyda ”fariséernas undervisning”, medan han förkastar hyckleriet med båda händer.

Detta borde fullständigt klargöra att fariséernas ”surdeg” är hyckleri, och är man fortfarande tveksam angående betydelsen av ”surdeg”, låt Jeshuas ord avgöra saken: ”Då började Jesus tala, först och främst till sina lärjungar: "Ta er i akt för fariséernas surdeg, hyckleriet!” (Luk 12:1). Av detta följer att ansvarig exegetik av nya Testamentet bör leda till slutsatsen att ”fariséernas surdeg” syftar på mänskligt beteende värt att fördömas – inte till slutsatsen att ”surdeg” är ”Judendom”. Även Romersk Katolska Kyrkan fördömde vid andra Konciliet synen att fariséerna är mönstret för alla judar. Detta gamla synsätt fördöms idag rätteligen som anti-semitiskt.

Varifrån kommer i ljuset av detta, fientligheten mot ”fariséernas surdeg”? När jag läser dessa brev tror jag det bl.a. kommer ur en identitetskris, för i ett brev läser jag: ”Våra rötter är inte i rabbinsk Judendom. Detta är en lögn som vi måste se till att lägga bakom oss!” Konsekvensen blir att vi måste gräva upp roten: ”Problemet är fariséernas surdeg som har trängt igenom till våra rötter. Tiden har kommit då måste stå fasta och få ett slut på detta. ” Om nu några Messianska judar säger att deras rötter inte befinner sig i Judendomen utan att de ligger längre ner i djupare jord, då måste jag acceptera deras egen självuppfattning.

I motsats till detta säger jag att mina rötter är djupt nere i Judendomen – och jag undviker avsiktligt ”rabbinsk” för det finns ingen Judendom förutom rabbinsk Judendom. Säger någon att hans rötter inte är i rabbinsk Judendom säger han i själva verkat att hans rötter inte är judiska. Jag står här idag på grund av mina förfäder som trots dödshot , behöll sin tro med dess traditioner och vägrade byta ut den mot någon annan religion. Jag har dem att tacka för min existens. Så det är oförskämt – och en kränkning av ”hedra din far och din mor” – att säga att mina rötter inte befinner sig i den Judendom som jag ärvde som ett heligt arv från min far och min mor, från överlevarna efter Titus [fördrivning], Inkvisitionen, pogromerna och Förintelsen.

”Fädernas meriter” som jag ärvt är ingen slump. Det är inte bara av en händelse som jag föddes som en ättling till Abraham, Isak och Jakob. Det var inte ett kosmiskt misstag att jag föddes i Eretz Israel på en kibbutz år 1955 – liksom det inte var ett misstag att jag är privilegierad nog att få se Jeshua krönt i härlighet och majestät. I det avseendet är jag också en del av en lång och obruten kedja av judar som vägrade att sälja förstfödslorätten för en grönsaksgryta av Kristendom. Även om de flesta av dem – likt Josef i sin generation – hade ett helt främmande utseende, fanns det några bland dem som mycket väl visste varifrån de kommit, och även visste betydelsen av den oerhörda hemligheten gömd i fjärmandet av det judiska folket från ”den där mannen” vars namn de inte tordes uttala med sina läppar.

Dessa figurer hade det stora modet att uthärda förföljelsen mot det judiska folket men även för Messias skull. De förstod inte vad ”de” och ”vi” betyder. De förstod bara verkligheten av ”oss”. För den som vill lära sig om detta rekommenderar jag läsning av ”The story of the monk Anastasius” i Shlomo Kalos bokHere it comes – en berättelse om en konverterad jude som avrättades i Auschwitz därför att han påtog sig cellkamratens skuld, vilken hatade honom oerhört. Den här munken var fylld med sann kärlek till Israel – inte den fiktion som hatar judendomen men älskar judarna.

Detta får mig att dra slutsatsen att den judiska religionen har bevarat det judiska folket under sin långa vandring i hedningarnas öken. Några säger att det inte är Judendomen som bevarat det judiska folket utan Guds nåd. Det är sant. Gud har verkligen bevarat det judiska folket och han har gjort det genom att bevara dem i denna ”ark” som heter den judiska religionen. Den judiska religionen är därför en uppenbarelse av Guds nåd gentemot det judiska folket. Denna religion som uppstod ur de rykande ruinerna av Templet, en religion som man så älskar att hata, är det primära instrumentet genom vilket Gud har bevarat det judiska folket. På grund av den finns det judar i världen idag.

Att det finns judar idag i världen leder mig till nästa slutsats, att bristen på överlåtelse till vårt judiska arv leder till judarnas försvinnande. Gud har inte bevarat det judiska folket utan anledning. Inte heller har han gjort det för att visa kristna hur han straffar gudsmördare. Han har bevarat Israels folk för att han utvalde dem att bringa återlösningen till världen; så länge det judiska folket därför existerar, gör även världen det. Omvänt kan vi säga att om Israels fiender lyckas tillintetgöra den sista juden, kommer världen i samma ögonblick att återvända till kaos.

Några säger att Jeshua bringar återlösning till världen och inte till Israels folk. Återigen, detta är sant. Jeshua ger återlösning till världen – men vem är Jeshua? Vi läser: ”Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken.” (Jes. 42:1). Vem är nu Guds ”tjänare” här om inte Messias och Israel? Och om någon nu tvekar, säger samme profet: ”Tänk på detta, du Jakob, du Israel, ty du är min tjänare. Jag har format dig, du är min tjänare. Israel, du blir inte bortglömd av mig. ” (Jes. 44:21). Vi kan säga liknande ting om ”Guds son”. Säger inte Skriften om Israel: ”Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son” (2 Mos 4:22)? När jag refererar dessa verser så hävdar jag inte att Israel är Messias. Det man kan säga är att Israel bär på ett messianskt uppdrag som inte fullbordades i och med Jeshuas ankomst.

Trots det faktum att det stundtals verkar som att fullständig korrespondens existerar mellan Israel och Messias, är det sant att det judiska folket utgör skötet för Messias. Folket har hela tiden burit honom inom sig. Härav följer att Messias existerar p.g.a. att Israel existerar. Det betyder att han är pliktig att bevara och beskydda dem. Även av denna enda anledning är Jeshuas överlåtelse till det Judiska folket absolut: ”Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus”, sa han till den feniciska kvinnan (Matt. 15:24).

Jeshua är överlåten till det judiska folket för han vet – som även Israel förväntas känna till – att den fullständiga återlösningen endast kommer när ”hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet” (Rom. 11:26). Har vi inte redan sagt: ”Det finns ingen återlösning för världen vid sidan av Israels återlösning”? Konsekvensen blir som Paulus säger, att ”evangeliet når ”först juden och sedan greken” (Rom. 1:16) – och han talar inte om kronologiskt ordning här. Hans världsbild säger att om judarna inte tror på Jeshua kommer inte heller hedningarna att göra det. I detta ljus är det rimligt att anta att om Messias ankomst till världen vore avhängigt ett perspektiv som inte så få messianska judar vidhåller, nämligen att de omhuldar avskaffandet av Torán och inte har problem med assimilering; om hans ankomst varit beroende av denna attityd, hade han aldrig kunnat komma.

Med premissen att vi är överens om nödvändigheten av Israels existens, måste det innebära att Israel skiljer sig från alla andra nationer. Om judarna inte kan urskiljas som ett folk, är deras existens meningslös. Utifrån detta förstår vi varför majoriteten av buden gavs till Israel och inte till nationerna. Detta är också anledningen varför apostlarna, när de sammankallades för att bestämma huruvida hedningarna ska hålla Torán, med nödvändighet beslutade att hedningarna inte var skyldiga därtill (Apg. 15). Ett motsatt beslut skulle ha lett till Israels försvinnande. Den senare tanken, utvecklad av hedningarna som kräver att judarna ska leva som de själva lever, är främmande för nya Testamentet.

Eftersom det är uppenbart att somliga människor ändå tolkar Skriften som om den säger motsatsen – att Jeshua faktiskt kom för att avskaffa Torán och därmed Israel – skulle jag åter vilja påminna dig om det som har sagts tusentals gånger men ändå inte har gått in: ”Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.” (Matt.5:18). Det är svårt att förstå hur ett så tydligt uttalande kan tolkas hävda raka motsatsen, men vi kan inte argumentera mot fakta. Några skulle säga att Torán uppfylldes av Jeshua. Om jag inte tagit miste så är jorden fortfarande under mina fötter och himlen ovanför huvudet och då är Torán fortfarande giltig. Några säger att ingen kan uppfylla Torán varför Jeshua uppfyllde den åt oss. Om detta är sant, varför insisterar Lukas i skrift på att åtminstone hela den första generationen av Jeshuas lärjungar fortsatte observera Torán och fädernas undervisning (Muntliga Torán).

Även om Paulus på ett ställe skriver att han ”räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus” (Fil 3:8), betonar han det signifikanta ordet ”jämfört med”. Allting är värdelöst i förhållande till kunskapen om Messias, som är Torán förkroppsligad, Tora-läraren som inte kan förstås vid sidan av Torán. Samma slags uttalanden kan man hitta i andra källor: ”Den Tora som människan lär sig i världen är ingenting i jämförelse med Messias Tora.” (Kohelet Rabbá 11:8). I den ”messianska tidsåldern” är Messias den slutgiltiga auktoriteten i tolkning av Torán, inte någon som avskaffar den. Och om någon tänker att Paulus, ”fariséernas farisé” verkligen lärde att Torán måste avskaffas, varför sa han till ledarna i den judiska gemenskapen i Rom vid slutet av sitt liv: ”Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna,” (Apg. 28:17).

Paulus löfte är bara ett exempel på hans förhållningssätt gentemot Torán och halachán. Löftets syfte var att motbevisa ryktena om att han uppeggade judarna att överge Moses och fädernas traditioner. Genom denna handling ”kommer alla att förstå att inget av det som de har hört om dig är sant, utan att du själv håller fast vid lagen och lever efter den.” (Apg.21:24). Följaktligen gav de som anklagade Paulus att han inte höll Torán och lärde andra att förkasta den, helt enkelt falskt vittnesbörd.

Vem som än hävdar att inte juden är skyldig att observera Torán - för det är vad både Jeshua och Paulus undervisar - kan jämföras med samma uppretade folkhop som försökte lyncha Paulus därför att någon spridit ryktet att han inte höll Torán. Trots det faktum att Paulus till slut betalade med sitt liv för detta falska rykte, försöker vissa människor övertyga oss om att just detta ”falska rykte” var sant, att Paulus i själva verket undervisade avskaffandet av Torán. Allt detta leder mig till min otvetydiga slutsats att nya Testamentet inte säger att vi ska överge Torán och inte heller fädernas traditioner (åtminstone det som var känt vid denna tid). Hur vi än förstår Paulus brev måste följaktligen den ledande exegetiska principen vid tolkning av hans brev vara att han förblev ”observant jude” till livets slut – och detta inte bara som ”missions-taktik” för att vinna själar för Kristus.

Vad jag här har försökt säga är att kristendomen har förstått Paulus brev så att man sanktionerar skapandet av en ny religion som motsäger Judendomen. För sin del har Judendomen hoppat på denna tolkning som den ”kostbara pärlan” eftersom man förstår att den kristna exegetiken av Paulus brev utgör ett kraftfullt vapen i förkastelsen av Jeshua. Och ändå finns det idag messianska judar som med all makt insisterar att kvarhålla detta misstag. Man måste trots allt fundera på detta i ljuset av befallningen som förbjuder oss att lyssna till någon som kallar på upphävandet av Torán vem han än må vara, för om Jeshua och apostlarna avskaffade Torán, har då Judendomen rätt i sitt påstående att han och apostlarna var anstiftare och bedragare? Det är därför ingen tillfällighet att de sista verserna i Tanach (GT) befaller oss att komma ihåg Moses Tora, för om vi inte gör det kommer Gud att slå jorden (/landet) med tillspillogivning (Mal 4:4-6).

Om det är på det sättet, är då inte uttalandet att Jeshua upphävde Torán en slags deklaration om att han är en falsk Messias? Innehåller inte detta nödvändigtvis fröet till ett förödande utsläckande av det judiska folket? Och i ljuset av detta, finns det då verkligen ingen sanning i att hävda att messianska judar arbetar emot det judiska folkets existens? Vi måste ärligt fråga oss hur messianska judar kan säga att de älskar det judiska folket samtidigt som de (i bästa fall) är likgiltiga inför bland-äktenskap? Innebär inte detta ett uttryck för bristen på omsorg om det judiska folkets framtid? Och hur kan messianska judar som prisar Gud med sina läppar, tvinga andra att erkänna dem som judar när de håller det tveeggade svärdet i händerna, redo att ”hugga av” sådana bland dem som försöker hålla Torán och undervisningen från fäderna?

Med antagandet att de flesta messianska judar erkänner nödvändigheten av Israels fortsatta existens frågar jag varför inte denna attityd finner uttryck i det praktiska hållandet av förbundet mellan Israels folk och dess Gud, förnyat och bekräftat i det nya Förbundet och invigt genom Messias blod? Om det finns människor som förklarar att de påtagit sig himmelrikets ok, måste då inte kärleken till Gud och till Israel uttrycka sig i Tora-lydnad? Borde inte vår identitet som judar uttryckas genom att hålla Torán, snarare än genom sådana sekulära element som tjänstgöring i armen och laglydnad i samhället? Och om vi talar om civil olydnad, hur kommer det sig att det finns sådana bland oss som höjer baner för efterföljelse av staten Israels lag men samtidigt förespråkar ”olydnad” gentemot Guds lag? Hur kommer det sig att så många även Moseböckerna lättvindigt? Låt oss inte bedra oss själva och tro att denna lättvindighet bara gäller ”Gamla Testamentet”. Finns det någon bland dessa som avskaffat Torán som iakttar den apostoliska förordningen att avstå från blodmat och kött från strypta djur? Jag försöker säga att avskaffandet av Torán oundvikligen leder till annullering av alla bud.

Det är inte svårt att föreställa sig vad som skulle ha hänt om apostlarna sagt att vi bör göra oss av med Toráns ok. Jag gissar att ingen skulle ha lyssnat på dem, varken i Jerusalem eller i synagogorna i diasporan. Kan någon ens föreställa sig att Paulus skulle blivit inbjuden att undervisa i synagogan om han inte observerade Sabbaten? Skulle någon ha lyssnat på Petrus om han ens i förbigående antytt att Jeshua löst oss från förpliktelsen av omskärelsen? Om deras undervisning hade varit sådan, skulle Jeshua fallit i glömska.

I det förgångna då sådana som Antiochus före Jeshua, eller Hadrianus efter honom, försökte utplåna Israel, utfärdade dessa dekret att omskärelse, Sabbats-hållande och Tora-studier var förbjudet. I generationer som upplevde sådan förföljelse, höll judar under dödsrisk Sabbat och fortsatte att studera Torán. Som kontrast respekterar inte idag en majoritet av messianska judar Sabbaten och vissa lär till och med att det är förbjudet att hålla den. Är det då så underligt att namnet ”avfälling” vidlåder oss?

Eftersom nya Testamentet lär Jeshuas efterföljare att hålla Torán, lär den oss nödvändigtvis att även hålla fädernas tradition, eller Muntliga Lagen. Jag förstår att många här idag är väldigt misstänksamma mot detta koncept. Icke desto mindre måste vi förstå att Muntliga Lagen även är en oskiljaktig del av det nya Testamentet. Jag har redan antytt att Jeshuas världsbild stod nära fariséernas eftersom han inte accepterade sadducéernas position att Tanach endast får tolkas utifrån strikt bokstavlig förståelse av texten. Jeshua kände inte till Martin Luther och han var inte påverkad av reformationens stridsrop: sola scriptura – ”skriften allena”. Att så är fallet kan vi t.o.m. utläsa av hans kritik mot fariséerna i Matteus 23: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.” (v. 23).

För att förklara vad Jeshua gör här vill jag citera David Bivin (Bar-Jona)

”Fariséerna breddade det bibliska budet till att man ska ge tionde på säd, vin och olivolja för att inkludera all skörd som används till mat. Jeshuas kritik mot fariséerna handlar inte i sig om hållandet av halachán, utan att de negligerar viktigare bud till fördel för ’mindre’ och ’lättviktiga’ sådana. Det vore även ett misstag att tänka sig att alla Fariséer, om ens majoriteten av dem, negligerade de viktigaste buden.” [2]

Med andra ord betraktade inte Jeshua halachán – eller ”rabbinsk auktoritet” - som irrelevant eller farlig. Han ansåg inte att denna auktoritet utgjorde ”fariséernas och sadducéernas surdeg” som måste brännas upp. Hans tillrättavisning riktade sig inte till dem som skapade halachá i hans generation utan till dem som placerade de ”lättare” buden framför de ”tyngre”.

Det finns flera exempel på ställen i nya Testamentet där man finner Muntlig Lag. Ändå är det mest uppenbart att evangelierna själva är Muntlig Lag eftersom Jeshua aldrig skrev ner ett enda ord av sin undervisning. Evangelisterna skrev ner dem och överförde dem och vi har tagit emot dem. ”Överföring” eller ”tradition” bildar därför grunden för vår tro att Jeshua är Messias.

När man, om bara för resonemangets skull bortser från föraktet mot Muntliga Lagen, inser man snabbt att utan den kan inte Israel urskiljas [från andra nationer]. Ta kalendern som exempel. Den judiska kalendern följer månen snarare än solsystemet. Bestämningen av månens kalender kräver därför ögonvittnen snarare än astronomer – och mycket riktigt, i forna tider fastslogs begynnelsen av varje månad (rosh chodesh) av en rabbinsk domstol. Bestämmelsen av nymånen/månaden initierar den hebreiska kalendern utan vilken det vore omöjligt att hålla Torán. Utan kalendern skulle man inte veta när sabbaten börjar, när Pesach ska firas, när omer-räkningen startar, när friåret infaller och så vidare.

Och ändå är uppehållandet av den hebreiska kalendern helt och hållet en produkt av Muntliga Lagen. Hur konstigt det än låter skulle inte själva korsfästelsen ha kunnat ske om inte ”rabbinerna” bestämt det exakta datumet för pesach (påsk). Likaledes kunde bara Jeshuas löfte om den heliga Andens gåvor uppfyllas för att ”rabbinerna” hade bestämt det exakta datumet då omer-räkningen skulle börja. Högst signifikativt måste vi erkänna att utan ”rabbinernas auktoritet” skulle sannolikt inte Tanach så som vi idag känner den ha blivit bevarad. Enbart denna sak borde varit tillräcklig anledning att övertyga sådana som betraktar bibeln som Guds ord, att behandla ”rabbinerna” med större respekt och ge dem erkännande för att de låtit sådana som hedrar nya Testamentet, som inte kan förstås utanför den hebreiska bibeln, att lära känna Jeshua.

Utifrån det jag just sagt skulle man kunna slutleda att ingen skillnad existerar mellan den auktoritet jag tillskriver Jeshua och den jag tillskriver rabbinerna (Judisk tradition). Det är dock självklart att Judendomen inte endast är ovillig att lyssna till möjligheten att ”den där mannen” är Messias, men den vägrar också att erkänna dessa som accepterar honom, som judar. Detta får majoriteten av de messianska judarna att dra slutsatsen att varje försök att sammankoppla Judendomen med Jeshua leder till förnekelse av honom (Jeshua). Det kan vara anledningen bakom uttalanden som, ”våra rötter är inte rabbinsk Judendom”.

En sådan ståndpunkt leder emellertid till skapandet av en ny sorts ”Judendom” – kanske ”biblisk Judendom” eller ”evangelisk Judendom”? Ändå är ordet ”Judendom” i det här fallet missledande eftersom det i själva verket, förutom namnet, inte finns särskilt mycket likheter mellan den nuvarande messianska Judendomen och Judendomen. Som konsekvens härav, enligt min mening korrekt, har högsta domstolen i Israel fastslagit att messianska Judar sakligt sett tillhör ”en annan religion”. Vi bör uppmärksamma faktumet att högsta domstolen inte definierade messiansk Judendom som en kristen sekt utan bara som ”en annan religion”.

I artikeln hon skrev för Yediot Ahronot, gav Techiya Barak en utomordentlig beskrivning av detta fenomen. ”Som i en mässa i kyrkan står de troende i kö för att ta emot det heliga brödet och vinet. Men i just denna ceremoni bär även ledarna i församlingen böne-schalar och tar ut Tora-rullarna från arken.”[3]. Det här är bara ett exempel som bekräftar högsta domstolens utslag att messianska Judar i praktiken är medlemmar av en annan religion.

Det är tydligt att messiansk Judendom befinner sig i en identitetskris och att de måste utföra sina egna ceremonier trots att dessa inte existerar inom Judendomen. Dock ligger de grundläggande och signifikanta skillnaderna mellan mig och dem med motsatta ståndpunkter, i att jag inte tror att vi måste tömma Judendomen på dess innehåll och uppfinna den på nytt för att Jeshua ska finna sin plats i den. Jag talar inte för den revolutionära väg som kräver att ”den gamla världen måste raseras i grund”. Mitt förhållningssätt är att Jeshuas trofasthet till det judiska folket även uttrycker sig i det faktum att han inte kom för att skapa en ny religion. Med andra ord kom han inte för att skapa en ersättning för det judiska folket. Han kom inte för att bilda sin egen kyrka.

Det här kräver att jag säger något mer om Jeshuas trofasthet gentemot det judiska folket. Det tycks att den förhärskande uppfattningen är, att eftersom det judiska folket förkastade Jeshua, befinner sig inte längre Jeshua mitt ibland dem. Han ska endast återkomma när de säger till honom ”välsignad är han som kommer i Herrens namn” (Ps 118:26; Mark 11:9 osv). Det här är en förvrängd bild som internaliserar kristen kritik av det judiska folket – trots den uppenbara verkligheten av trofasthet som idag karaktäriserar huvuddelen av det judiska folket. Med andra ord är inte Guds trofasthet gentemot det judiska folket villkorlig; Han befinner sig alltid i deras mitt.

Om detta är sant vad beträffar Gud, måste det även vara sant angående Jeshua. Trots det faktumet att Israel förkastade Jeshua, har inte Messias förkastat Israels folk. Om det är så, befinner han sig i deras mitt vilket innebär att han även står att finna i det judiska folkets liv, inklusive deras religion och kultur. Det är sant att vi inte så lätt urskiljer hans närvaro, precis som vi har svårt att urskilja Guds närvaro i det judiska folkets mitt. Men den finns där, även om fördold och undangömd för dem som inte tror.

Om vi verkligen önskar sätta fingret på den egentliga kontroversen som nyligen åter brutit ut, hittar man den exakt här: jag tror att Jeshua i sin kärlek till det judiska folket tillät utvecklingen av Judendomen som vi känner den idag. Jag har redan sagt att jag inte ser mina fäders religion som en fiende, utan som en unik typ av förbundsark som har bevarat det judiska folket. Om det är så, är det nödvändigt att inte bli arg på Judendomen och förstöra arken, utan att blottlägga – framförallt för oss själva – att Messias ljus är fördolt i denna farkost som kallas Judendomen.

Vi kan emellertid bara förstå denna sanning om vi lever ett judiskt liv som har formats av den judiska traditionen. Endast om vi ber bönen för rosh hashaná kan vi be så här:

”Låt det vara din vilja att shofar-blåsningen som vi utför inför dig, må vara vävd av en duk från den utsedde (Tartiel) precis som du accepterade den från Elia, välsignat vare hans minne, och Jeshua, din närvaros ängel, och från Metat, och ha förbarmande över oss.”

Det här är bara ett exempel på Jeshuas fördolda närvaro i Judendomen. Denna dolda närvaro bryter då och då igenom och kommer upp till ytan. Uri Zvi Greenberg som kanske är vår tids mest betydelsefulle hebreiske poet, antyder detta då han skriver: ”Sant-sant-sant som mina äldste uttalar: de döda i kyrkorna är inte vår broder, men Yezus” (ur ”In the Kingdom of the Cross”). Greenberg äldste, bland dem den store rabbinen inom polsk chassidism, berättar om ”vår broder Yeshu”.

Allt detta får mig att dra slutsatsen att största delen av den judiska förkastelsen av Jeshua inte är ”teologisk” utan polemisk. Vidare, som Greenberg öppet säger: Två motsägande traditioner existerar sida vid sida inom judendomen. Den officiella traditionen som förkastar Jeshua och den inofficiella traditionen som accepterar honom. Detta kan möjligen förklara hur Chabad kan tala om sin rebbe i termer som tycks hämtade direkt ur Nya Testamentet. Den verkliga diskussionen borde därför vara huruvida en specifik historisk figur passar in i den messianska matrisen.

I ljuset av den stormiga historien mellan Judendomen och Jeshua, kan detta påstående te sig löjligt. Men om Israels huvudrabbin någonsin kommer att acceptera Jeshua som Messias, behöver han inte ändra sin religion. Han kommer inte att bli präst, och han kommer inte att ersätta pesach med kristen påsk (Easter). Jeshuas goda nyheter till israels folk kan inte vara något som uppmanar dem att konvertera till kristendomen eftersom hela innebörden i det gudomliga löftet, är garanterandet av liv för det judiska folket, och därmed till hela världen.

Förvånande antyds Jeshuas goda nyheter i samma rosh hashaná-bön som citerades här ovan. På den dag då Gud sitter på domarsätet, kommer Jeshua att framföra Israels böner inför honom och idka förbön för dem. På det sättet verkar det även i judisk tradition som om Jeshua fortsätter att be samma bön han uttalade ögonblicket innan han dog: ”Fader förlåt dem” (Luk 23:34). Goda nyheter av detta slag kan inte komma från sådanas munnar som är arga på Judendomen och talar nedsättande om den. Ur nya Testamentets perspektiv är Jeshua Israels försvarsadvokat (sanegor) och inte dess åklagare (kategor).

Det jag sagt fram tills nu utgör min position beträffande ”Rabbinernas auktoritet”. Jag har redan på olika sätt uttryckt att förkastandet av rabbinsk auktoritet, en auktoritet utdelad av Torán själv, leder till förstörelsen av judiskt liv. ”Rabbinsk auktoritet” är inget man lättvindigt kan förkasta, bara av den anledningen att de flesta judar inte har några problem att äta rabbinskt matsá-bröd, använda rabbinsk haggadá och så vidare. Men de som å andra sidan förkastar rabbinsk auktoritet måste hitta någon annan auktoritet som kan gifta dem, begrava dem och tala om för dem när det är dags att äta vid jom kippur.

När jag sagt detta, hoppas jag att ingenting jag hittills sagt skapar intryck av att jag idealiserar Judendomen. Jag begär inte att någon sätter på sig en streimel (pälsbrättad hatt) eller bär peruker. Tvärtom är Judendomen lika full av problem som ett granatäpple är fullt av kärnor. Judendomen har alltid varit full av kontroverser i olika tider. Ansenliga skillnader i attityd och förhållningssätt existerar mellan Rambam och Ramban, mellan chasider och mitnagdim, mellan nationalreligiösa och de ortodoxa, och så vidare. Detta har aldrig lett till total brytning.

På motsvarande sätt kan inte våra gräl om Jeshuas messiasskap, låt vara hård, upphettad och djupt rotad som den är, mynna ut i uppkomsten av en ny religion. Jag kan lyssna till ett Torastudium, givet av en rabbin angående de lärdes tolkning av ”Blodigeln har två döttrar: "Ge" och "Ge"” (Ord 30:15) och samtidigt vara oense med hans ord om Jeshua i samma lektion. Det gäller även för andra frågor. För att ta ett exempel kan man kritisera ett domslut av R. Ovadia Yosef. Men att a priori besluta att han undervisar ”fariséernas och sadducéernas surdeg” skulle leda till en brytning. Det betyder [i så fall] att inget gott kan komma från hans mun.

I ljuset av allt detta är därför frågan som behöver ställas: Under vilka omständigheter kan rabbinsk auktoritet avvisas? Ska vi inte erkänna rabbinsk auktoritet? Som jag tidigare sagt finns det mycket få människor i Israel som inte på något sätt står under denna auktoritet på ena eller andra sättet. De som kräver att vi förkastar denna auktoritet begär faktiskt att vi förkastar vår judiska identitet. Angående ett sådant alternativ, tvingas vi överrida den rabbinska auktoriteten endast då den klart och otvetydigt motsäger Jeshua, hans undervisning och hans apostlars undervisning. I annat fall bör ingenting hindra oss från att handla i enlighet med judisk tradition som förkroppsligar visdom sedan tusentals år.

Låt mig förtydliga denna ståndpunkt med ett eller två exempel. Det finns en halachá som säger att nya Testamentet inte är räddat ur elden, vilket betyder att den inte är helig. Torarullen däremot måste räddas från elden även vid dödsfara (b. Shabbat 116a). Vår halachá, om vi kommer att ha en, måste bestämma att nya Testamentet ska behandlas på samma sätt som Torarullen. Den signifikans en sådan halachá har är att den erkänner nya Testamentet såsom en del av de judiska heliga Skrifterna. I sammanhanget av diskussion kring rabbinsk auktoritet betyder det att vi inte är oense om huruvida vi ska rädda en Torarulle ur elden. Dispyten gäller bara om denna halachá även gäller nya Testamentet.

Ett annat exempel tar jag från berättelsen om Yaakov av Sikhnin, som försökte hela ben Dama i Jeshuas namn när denne blivit biten av en orm. R. Ishmael förvägrade sin brorson hans begäran att Jaakov skulle få tillåtelse att hela honom (b. Avodá Zará 27b). Medan vi här ska notera att Jeshuas lärjungar inte kan acceptera en halachá som förbjuder helande i Jeshuas namn, måste vi ändå acceptera halachá som förbjuder helanden genom överföring av magi eller trollformler.

Dessa korta exempel leder mig till min slutsats. Även om jag inte har besvarat alla frågor angående hur central rabbinsk auktoritet är bland de judiska efterföljarna av Jeshua, hoppas jag att jag lyckats klargöra åtminstone en punkt: nya Testamentet ger ingen rättighet att förkasta Jeshuas explicita uttalanden om att hans lärjungar i princip bör observera halachán så länge den inte motsäger honom, hans undervisning eller den från apostlarna. När jag säger detta, vill jag peka ut en väg som reducerar kontroversen mellan oss och ”rabbinsk Judendom” till en enda fråga, nämligen att Jeshua är Messias. Johannes döparens fråga, ”Är du den som skulle komma, eller skall vi vänta på någon annan?” (Matt 11:3) besvarades för två tusen år sedan. Vad som återstår för hans lärjungar att göra tills han återkommer är att återupprätta modellen för första århundradets gemenskap i det avseendet att ”det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen.” (Apg 21:20).

Låt mig sammanfattningsvis ta upp en kort sak avseende kristna som lever i vår mitt, för nu finns det antagligen sådana som förvränger detta och hävdar att den position jag här föreslagit, leder till hat mot icke-judar. Låt mig här säga att jag varmt välkomnar varje kristen – på villkor att han eller hon inte försöker påtvinga mig sin religion. Jag ser väldigt allvarligt på beteendet hos vissa kristna boende i Israel, som har mage att baktala judarna som bor i staten Israel därför att de inte är evangelikaler, lutheraner eller baptister. Gudfruktiga från nationerna är välkomna att delta i den judiska tjänsten inför Gud så länge de inte talar emot Israel, Torán och Judendomen. Jag sympatiserar inte med den attityd som säger att vi ska förbli judar men förkasta Judendomen för att uppnå enhet med våra icke-judiska bröder. Jag betraktar inte detta påstående som något annat än den yttersta galenskap. Guds nåd uppenbaras inte i den likformighet som nästan alltid tar sig formen av amerikansk evangelikalism. Meningsfull gemenskap kommer utifrån vår förmåga att acceptera den andre som han eller hon är. Medan en kristen kan tjäna Israels Gud i kyrkan, har han ingen rätt att göra något som förleder juden att överge sitt arv och sin tradition. Eftersom alla bör förstå att det judiska folket är både en religion och ett folk, skapar inte så få kristna intrycket att bestraffningen karet, (att huggas av från Israels folk) i själva verket är en slags välsignelse. Vad jag vill här idag är att påminna er Petrus ord som pekar på raka motsatsen: ”Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket.” (Apg.3:23, som citerar 5 Mos 18:19). Vi behöver utifrån Petrus förstå att Jeshua kom för att garantera framtiden för det judiska folket, och inte dess utraderande.

Välsignad är den person som gör allt som står i dennes makt att garantera det judiska folket en framtid, för den Förlossare vi alla väntar på, kommer inte till Aelia Capitolina eller till Al Quds. Han kommer tillbaka till Jerusalem. Maranata.

Epilog

Min motdebattörs position, som den presenterades i hans föredrag, grundades på sexton exempel som synbarligen lär oss att Jeshua förkastade ”fädernas stadgar” eller ”fariséernas och sadducéernas surdeg”. Ett sådant ”bevis” finner man i: ”Sedan kom några fariséer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och frågade: "Varför bryter dina lärjungar mot de äldstes stadgar? De tvättar inte händerna innan de äter." ” (Matt 15:1-2) Förkastar Jeshua här kategoriskt ”fädernas stadgar” – eller opponerar han sig bara mot en specifik position? Om Jeshua verkligen lär ut förkastandet av ”de äldstes traditioner”, hur kunde en av hans hängivna lärjungar säga: ”Bröder, vi uppmanar er i vår Herre Jesu Kristi namn att hålla er borta från varje broder som lever oordentligt och inte följer de lärdomar (traditioner) som de har fått av oss.” (2 Tess 3:6).

Jag antar att många kommer att säga att apostolisk tradition är utmärkt, men den fariseiska, ja den bryr vi oss inte om. I detta föredrag har jag försökt visa att Jeshua inte förkastade de äldstes traditioner utan tvärtom bekräftade den. Han sade ”Det ena (Torán) borde ni göra utan att försumma det andra (Muntliga Torán).” (Matt 23:23). Om det här är sant borde det vara uppenbart att Jeshuas kontrovers med fariséerna inte handlade om halachá som sådan, utan huruvida en specifik halachá korrekt tolkar ett visst bud. Handtvagning (netilat yadayim) faller inom en annan kategori eftersom det är ett av de ”sju rabbinska buden” och därför inte är halachá. Även om det inte är klart om Jeshua förkastade själva budet, är det tydligt att han inte accepterade anledningen till det. Vidare vet vi från Talmud (huvudsakligen från b. Chulin 105-107) att handtvagning endast krävs när den ätande avser att be hamotzi(”Välsignad vare du som frambringar bröd ur jorden”). Om personen bara äter grönsaker eller kött, är han inte pliktig att tvätta händerna före maten. Från evangelierna kan vi förstå att den Fariseiska traditionen (som inte finns omnämnd i Talmud) var att tvätta händerna före alla måltider.

Om vi här talar om rabbinska påbud eller halachá, finns inga fall där vi kan säga att halachán fastställdes utan långa och genomträngande diskussioner, som ibland till och med urartade i fysiska våldsamheter. Vi känner alla till de häftiga kontroverserna mellan Hillels och Shammais hus, före, under och efter Jeshuas tid. Det är därför Jeshua säger, ”Er tradition” – dvs. den tradition som just denna speciella grupp Fariséer presenterade för honom. Enligt denna förståelse är ”de äldstes stadgar” inte en färdig manual av halachot, utan en sammanställning av olika traditioner muntligt överförda från generation till generation. Ibland motsade dessa traditioner varandra och kontroverserna om hur dessa dispyter skulle lösas, pågick ibland i hundratals år. Detta gäller även rabbinernas förväntningar att när Messias kommer, han ska bland allt annat, fälla avgöranden i halachiska kontroverser (vilket Jeshua faktiskt gjorde), av vilka många fortfarande står olösta idag. Av den anledningen kallade jag Jeshua ”den störstetanna [tidig rabbinsk lärd] Israel någonsin haft”.

Det inbyggda problemet i ”de äldstes stadgar”, som vi påpekat förväntas bli löst av Messias, kan utskiljas i ett annat bland de exempel angivna som ”bevis” på att Jeshua generellt avfärdar ”fariséernas och sadducéernas surdeg” – helandet av den blindfödde mannen på sabbaten: ”Men det var sabbat den dag Jesus hade gjort degen och öppnat hans ögon.” (Joh. 9:14). Denna vers pekar till synes på ett tydligt fall där Jeshua förkastar ”de äldstes stadgar”. Just här kan vi emellertid se att fariséernas klagomål mot Jeshua – att han vanhelgade sabbaten och föraktade ”de äldstes stadgar” – kan uppfattas som en falsk anklagelse. Vi kan se detta på reaktionerna hos fariséerna själva, utifrån det anspråk vissa av dem gjorde emot Jeshuas påstådda vanhelgande av sabbaten: ”Några fariséer sade: "Den mannen kan inte vara från Gud, då han inte håller sabbaten." Andra sade: "Hur kan en syndig människa göra sådana tecken?" De var alltså oeniga” (Joh. 9:16). De argument som presenterades i opposition mot mina, lät därför likartade som de felaktiga argument presenterade i nya Testamentet av dem som protesterade mot Jeshua, under falsk förevändning att Jeshua föraktade de äldstes auktoritet.

  1. Denna artikel är anpassningen av ett föredrag hållet inför messianska ledare i Israel den 5 september 2008, vilket var avslutningen på en debatt mellan de messianska judar som lär att man ska leva enligt judiska traditioner och dem som ser denna tradition som ”fariséernas och sadducéernas surdeg”. Daniel Yahav ombads att representera den negativa hållningen mot Judendomen och jag skulle representera den positiva dito. Titeln som gavs till föredragen var ”Rabbinsk och halachisk auktoritet i den Messianska gemenskapens liv i allmänhet och för den messianska troende speciellt”. Debatten hölls inför något som kallas ”De Israeliska äldstes församling”. Ungefär 100 människor var närvarande.

  2. David bar-Yona, ”Yeshua VeHatorah Shebe’al Peh (Hebreiska)”, Kivun 61 (Juli-Augusti 2008): 16.

  3. Techiya barak, “The Messianic Code,”Yediot Ahronot, 8 Augusti, 2004:24.