Tsaddikerna som uppfostrade Jeshua

av Paul Sumner

Ett frö har en unik genetisk identitet och unika egenskaper. Men jorden som fröet växer i påverkar också vad det utvecklas till och hur det lever sitt liv. Om vi läser Nya Testamentet och tar det för vad det är, finner vi att Jeshua skildras som Guds son. Men han uppfostrades av sin mor och styvfar i Nasaret, Galiléen, i norra Israel. Gud varken födde eller uppfostrade sin son i himlen bland änglarna. Han lade honom i moderlivet på en judisk flicka, som bodde i en lantlig by med en judisk befolkning.

Fröet sattes i specifik jord. Vilket slags jord?

Lukas unika dokumentering

Bland de fyra historikerna i Nya Testamentet dokumenterar Lukas i sitt unika material om människorna och miljön, som Jeshua växte upp i. I kapitel 1 och 2 i Lukas´ evangelium finner vi en varm och positiv syn på judarnas fromhet och andliga iver. Det finns inte ett uns av nedlåtenhet mot judendomen. Det finns inte någon berättande otålighet för att snabbt föra personerna vidare, ut ur deras judiskhet och in i den nya kristendomens klara sken. 

(För ytterligare vittnesbörd om denna lojalitet mot Guds inledande uppenbarelse läs: ”As Was Their Custom: TheDisciples in the Light of Scripture.”) 

Tsaddikerna

Även om Nya Testamentet kommer till oss på grekiska, det första århundradets internationella språk, avslöjas att dess underlag är hebreiskan.

Sakarias och Elisabet. De första två människor som Lukas nämner, är Sakarias och Elisabet. Om dem säjer han: ”De var båda rättfärdiga inför Gud.” (Luk 1:6) Den grekiska termen för ”rättfärdig” är ”dikaios”. Den hebreiska motsvarigheten är ”tsaddik” (kan även stavas ”tzaddik” eller ”tsaddiq”). Detta vet vi därför att ”dikaios” används för ”tsaddik” i den grekiska översättningen av den hebreiska Bibeln, av Septuaginta.

”Tsaddik” är både ett adjektiv och ett substantiv. Som adjektiv betyder det ”rättfärdig”, ”rättvis”. Att bli ”tsaddik” betyder att förklaras rättfärdig (man blir rättfärdiggjord, godkänd av Gud). Som substantiv är en ”tsaddik” en människa, som lever rent och rättfärdigt. Senare i den judiska kulturen är ”tsaddiken” en person, som troget följer och lever efter Guds Lag.

Låt oss återvända till Lukas´ fulla beskrivning av Sakarias och Elisabet och byta ut engelskan mot hebreiskan:

Sakarias var präst ur Levi stam. Hans hustru kom från ”Arons döttrar”, den stam som den store översteprästen Aron, Mose bror, tillhörde. Paret befann sig inte i närheten av någon assimilation. De levde i hjärtat av israelitisk tro med Templet som dess centrum. I Sakarias´ bön i Luk 1:67-79 hör vi genast var fokus i hans tro ligger. Den börjar: 

”Välsignad är Herren, Israels Gud,….”

Han och Elisabet var föräldrar till Johannes ”Döparen”, ”gör-bättring”-predikanten, som banade väg för Messias.

Yochanan. Johannes växte upp i ett hem, där kunskapen i de hebreiska skrifterna var djup och lojaliteten mot Gud daglig föda. Johannes var in i märgen uppfödd på Israels profeter; deras ord blev hans. Han var inte en  besviken hippie i någon anti-kulturrörelse. Han var en återupprättare av israelitisk tro, inte en fördärvare. Och han växte upp ur bördig jord.

Simeon. En annan rättfärdig person som Lukas nämner, är ”i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var tsaddik och gudfruktig(hebr. ”chassid”) och väntade på Israels tröst (”nechamat Yisrael”),…” (Luk 2:25) Simeon var den förste som offentligen erkände Jeshuas identitet, då han ännu bara var ett litet barn (v. 26).

När föräldrarna bar fram babyn Jeshua för att göra vad som stod i Lagen, tog Simeon honom i sina armar, prisade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.” (Luk 2:29-32)

Också i Simeons liv var Templet centrum. Han måste alltså ha känt prästen Sakarias. Och genom Elisabet hade han nog hört talas om hennes kusin Miryam, som på ett mirakulöst sätt födde denna pojke.

Många år senare undervisade Jeshua om att belöningen för att vara en tsaddik och göra ”tsedakah”, (rättfärdiga gärningar), den belöningen skulle ges ”vid de rättfärdigas uppståndelse”. (Luk 14:14) Gud glömmer dem inte. Men Jeshua var inte dum. Han visste att människor kunde spela rättfärdiga. Han visade ofta på  falska tsaddiker som ”var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra,…(Luk 18:9) Sådana skumma tsaddiker blandade sig med hans lärjungar för att spionera på honom. (Luk 20:20) Därför varnar han: det är fullt möjligt att enbart spela rollen och klä den i en tsaddik-kostym.

Andra Rättfärdiga

Längre fram i sitt historiska evangelium använder Lukas termen ”dikaios”/”tsaddik” om två andra personer.

Yosef. Josef av Arimatea var en välbeställd medlem i Sanhedrin, det judiska, religiösa Stora rådet. Precis som Simeon, som väntade på ”Israels tröst”, var Josef en ”god och tsaddik man,… som väntade på Guds rike”. (Luk 23:50, 51) Hoppet var detsamma för de båda männen. Men Josef ska på ett särskilt sätt bli ihågkommen för två rättfärdiga gärningar: han hade ”inte samtyckt till vad de hade beslutat och gjort”, till att låta romarna avrätta Jeshua, och han begravde Jeshuas kropp i sin egen grav.

Jeshua Tsaddiken. Den andre rättfärdige som Lukas nämner, är Jeshua själv. Attributet ”rättfärdig” kommer från en romersk officer, som bevittnade (och kanske även utförde) avrättningen av Jeshua. När officeren såg ”det som hände, prisade (han) Gud och sade: ’Den mannen var verkligen tsaddik.’” (Luk 23:47)